Idag går  mina tankar till dig.

Denna låt är så smärtsam för mig på flera sätt än ett.

Jag kan ärligt säga nu 27 år gammal att jag har aldrig haft en relation med min far. Han har funnits, och bara ett samtal bort. Men ändå har det alltid varit ett stort avstånd mellan oss.

Jag har aldrig känt att jag har dugit åt honom. Jag har känt att om jag någonsin ska få honom att säga "Emma, så stolt över dig" så måste jag klara saker som jag inte kan. Jag har fött två barn, står på min egna barn, har haft jobb, taigt körkort och nu läser jag sista året på univeristetet. Men har det dugit?

Jag minns en dag då jag fick mitt första A (troligen det enda ocksp :P) och tänkte "Detta ska pappa få se!" Jag tänkte att då borde han vara stolt. Det jag upplevde var inte stolthet. Istället för att säga hur bra jag var så började han ifrågasätta detta. Trodde han att jag hade fuskat? nej, jag hade inte fått tillräckligt med poäng. Kul.

Från den dagen har jag inte berättat nått bra om det som sker i mitt eller barnens liv. För han förtjänar det inte.

Under några års tid så pratade vi inte något. Jag behövde inte honom, och han vill inte träffa mig. Sa han iaf. och då lät jag honom det. Jag hade min mamma och mina vänner. Det räckte för mig. Trodde jag. Grejen är den, hur mkt än jag har hatat honom genom åren så har jag saknat honom så fruktansvärt också.

Nu är jag vuxen, stark och är själv förälder. Nu tänker jag inte ha honom i mitt liv. Han kan få finnas i mitt barns liv, men inte mitt.