Tillit, rädsla och den inre resan.

Klockan är egentligen för mycket för mig att skriva ett vettigt inlägg. Jag har viljat i flera dar att skriva ett inägg om att finna lycka men har inte kommit till skott. Har varit för trött eller för omotiverad. Det är ingen skillnad idag så jag kommer inte skriva om det nu.
Det jag istället kommer att skriva om är om tillit, rädsla och den inre resan. Låter kanske lite djupt för er, men så får det vara.
Jag tror hela tiden att jag ska bli sviken av folk. Sviken av familjen som inte ställer upp, pratar bakom min rygg eller till och med inte tycker att jag duger. Sviken av vänner som bara umgås med mig för att det tror att de får något nytta av mig. Sviken av den jag älskar genom att vara med någon annan, ljuga eller till och med skada mig. Varför går jag runt med denna rädsla, denna bristande tillit? Har jag blivit sviken många gånger för mycket? Det kan hända. Helt klart. Men samtidigt har jag bestämt mig för att låta mig leva. Jag är livrädd att visa tillit. Om jag skulle lita på någon annan än mig själv, då tappar jag kontrollen. Kontrollen över mig själv. Jag har den känslan i kroppen att om jag skulle tillåta mig själv att lita på någon, och kanske även berätta för personen i fråga, då blottar jag mig själv. Jag blottar det absolut dyrbarste jag har. Detta är idiotiskt. Fast samtidigt inte. Jag kan bli sviken av min familj, mina vänner eller någon annan nära. Det hör till livet. Det jag egentligen borde tänka är vad jag Ger till denna person. Väljer jag rätt person att lita på, då ger jag denna person den absolut vackraste gåvan man någonsin kan få. Att bli litad på. Att någon vill berätta sina inre tankar. Att en person känner sig trygg och tycker om en. För det handlar ju om det. Kärleken. Kärleken gör att vi vågar ta det där lilla extra steget mot lyckan. Även fast det kan vara fruktansvärt läskigt, så gör vi det. Om vi har kärlek, och tillit förstås.
Vi ska nu inte glömma tillit till oss själva och till livet i sig. Livet är precis vad vi gör det till. Att ha tillit till sig själv är nog det första steget vi ska ta. Kan vi inte lita på oss själva, våra känslor och våra val. Hur kan vi då begära att någon annan ska göra det?
 
Jag sitter i denna stund och känner att mitt hjärta ska pumpas sönder. Pulsen är föhöjd och jag har en enorm inre stress. Jag vet inte om det beror på mitt te eller min choklad, eller kanske båda. Det kan lika gärna vara att jag är stressad av att sitta här helt själv och inte göra någonting alls.
Jag är ständigt rädd att misslyckas, att göra någon besviken eller bara inte duga för folk. Jag vill alltid vara andra tillags. Det är så pass att jag inte orkar umgås med folk. Jag vill inte träffa människor. Jag gör dem ändå besvikna med min närvaro. Det är jättelöjligt att tänka så. Givetivs väljer ju folk om de vill umgås med mig eller inte, men samtidigt bär jag på den där känslan, att inte räcka till.
 
På sistone har jag gjort sådana fruktansvärta misstag. Misstag som jag gärna skulle ha ogjort eftersom det kunde riskera så myclet för mig. Mina barn framför allt. Jag är oerhört tacksam för mina vänner som hjälpte mig ur det. Att skada mina barn är det sista jag vill! medvetet eller som i detta fall, omedvetet.
 
Jag går genom en tung fas nu. En dag när jag satt i bilen, körde lite väl fort och poppade musik. Då tänkte jag på att vi alla människor kanske behöver detta som jag går genom. Att göra den där inre resan som ställer oss en miljard frågor. Vem är jag? hur är jag? hur har det kommit sig att jag är den jag är idag? Vad kan jag göra bättre? Är jag värd denna plats på jorden? Är människor värda att vara i min värld?
Att banga ur och ge upp har varit ett alternativ många gånger under denna resa. Varje gång jag har fått den tanken att bara sticka iväg, skita i allt eller till och med ge upp livet i sig, då har det kommit någon inre kraft som har sagt åt mig att fortsätta kämpa. Jag har så mycket som är så värt att kämpa för. Vissa dagar går det lättare, andra dagar har varit sämre. Det är under de sämre dagarna jag har gjort mina misstag.
Killar, piller och en hel del alkohol. Vad löste detta? Jag är fortfarande kvar på samma hållplats. Lite fattigare, mer ångest och har inte funnit det jag hela tiden har sökt. Mig själv.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0