Att släppa taget och jobba sig fram.
Att känna att jag är inte en del av en annans liv gör ont. Särskilt när jag bryr mig så fruktansvärt mycket om denna människa. Att även få höra att jag inte är en av de sakerna som får människan att må bra. Det gör inte bara ont utan det chockerar också. Visst jag mår dåligt själv och är ingen direkt solstråle men med tanke på allt denna person har sagt till mig och vår historia så trodde jag åtminstone att denne ville dela detta med mig. Nu har jag packat ihop, vänt nästa blad och längtar till nya äventyr. Har äntligen kommit på efter 15 år varför jag har mått dåligt. Det krävdes en del smällar, mycket tårar och några brustna hjärtan. Men nu vet jag. Detta pga bland annat min bror, mina vänner och en viss lärare från min skola. Jag vill inte berätta här varför jag gick under me. hag kan säga det att nu kommer vägen tillbaka bli mycket lättare än vad jag trodde! <3p.s har riktigt goda nyheter till er som vill veta. call me maybe ;-)
Kommentarer
Trackback
