Ironisk nog så sitter jag och lyssnar på radio om hur folk planerar sina bröllop. Känns ju helt jävla perfekt efter jag har sagt till mitt livs kärlek att jag inte vill ses igen. Äsch. ironi kan ju bita mig i arslet. Jag läste något citat från Facebook eller om det var Instagram som sa "Att vara stark är inte att alltid orka. Att vara stark är att resa sig upp igen". Med det kan jag säga att jag är förbannat stark. Jag kommer resa mig upp och ännu en gång kommer jag vara starkare än någonsin.

Idag är jag inte stark, och jag kommer inte vara det imorgon heller. På torsdag ska jag och en nära vän dra från denna stad och göra Sundsvall osäker. Vem vet, jag kansk aldrig kommer hem igen :)

Jag är så arg. Mest är jag faktisk arg på mig själv. Att jag aldrig kan lyssna på andras råd eller på vad min hjärna säger. Jag obotlig romantiker och är så fruktansvärt naiv och tror att allt kommer ordna sig så länge man är kär. Nu har jag fått motsatsen bevisad. Hur jävla fantastisk kär jag än är i denna människa så kommer det aldrig att fungera. Jag måste börja om, igen. Hitta någon som vill samma som mig. Skaffa hus, gifta sig och skaffa barn. Jag tänker aldrig övertala någon. Vill de inte det jag vill så är vi helt enkelt inte gjorda för varandra.

Humm, på tal om att vara gjorda för varandra. Fram tills för ett litet tag sedan trodde jag allvarligt på att alla hade en själsfrände. Jag trodde han var min. Sedan kom jag till insikt. Visst tror jag fortfarande på att vi två skulle kunna få det fantastisk bra med lite jobb, men jag tror inte längre på själsfränden. Jag tror mer på att två personen passar för varandra vid rätt tillfälle. För han och mig var det inte så.
Tänk om både träffades när vi båda var hela och fina? Hur jävla bra hade det inte varit? Det är något jag varken vill grubbla på eller önska eftersom det kommer inte ske. Vi träffades vid fel tidpunkt och nu är det slut. Vi hade vår chans.

 

Hej! /Bitterfittan