Ibland måste man vara den större personen i relationen. 

Jag måste säga vad jag tycker. Jag nöjer mig inte med det lilla. Jag är sjukt kräsen, men varför ska jag dölja något jag är? 

Jag älskar dig, utan tvekan. Finns inget som kan säga något annat. Det lovar jag dig. 

Frågan är egentligen om du verkligen älskade mig? Du vill ha mig men du vill inte ha Emma Sofie. Jag är ledsen, detta är jag och kommer alltid att vara. Jag har mina mindre bra sidor, men jag vet också att jag har förbannat bra sådana också. Det är dem som mina vänner respekterar mig för. Respekterar du mig? Känner du mig? 

Jag kan säga att du känner mig, men hur kan det vara sant när jag själv egentligen inte känner mig längre? Jag har förändras, precis som du. 

Detta har varit osunt för oss båda. Trots all den kärlek vi har haft så borde du och jag inte vara tillsammans någonsin igen. Det gör ont att säga det. Det gör ont att bryta sig loss. Men jag är på denna jord för mina barn, inte för någon annan. För mina barns skull är jag den absolut bästa versionen av mig själv jag någonsin kan göra. För de förtjänar inget annat än det. Ren och skär kärlek utan krav.