Idag har jag verkligen varit med om en känslomässig berg-och-dalbana.
Vaknade upp och kände att jag verkligen inte ville kliva upp. Hade som ingen anledning i huvudtaget att ta mig upp ur sängen. Detta resulterade då i att jag snoozade och det i sin tur ledde till att jag inte kom till jobbet den tiden jag hade satsat på.

På vägen till jobbet fick jag dock ett positivt samtal som gav mig positiva besked. "ahhh" - tänkte jag. "Detta kommer göra min dag". Ack så fel jag hade. Väl på jobbet fick jag sämre besked och detta ledde till frustration och att jag bröt ett löfte till min äldsta son. Han mådde inge bra idag och ville vara hemma med mig. Då sa jag till honom att jag skulle sluta tidigare idag så att vi kunde vara med varandra sedan. Aldrig att jag lovar något sådant igen med det jobb jag har. För jag kom inte hem tidigare. Tvärtom. Blev sen på både skolan och dagis. Fick med mig en hem en väldigt hes och grinig 4åring som var svår att roa.
Jag blev också besviken på en vän som gärna inte tänker med hjärnan. Sedan fick jag inte tag i barnvakt till träningen ikväll. Men sen fick jag. (Känner att hela detta inlägg kunde ha blivit skriven av en 8 åring med tanke på meningsuppbyggnaderna). Min vän Tobbe kom och passade mina änglar medan jag åkte väg och tränade. Fantastiskt! Blev dock även där frustrerad över att jag är så förbannat svag!

Jag har hela dagen gjort min gymnastik för hjärnan. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt! Det har fungerat till en viss del. Jag har flera saker att se fram emot denna vecka, och det är något viktigt för mig. Har jag inget att se fram emot då orkar jag inte göra ett skvatt.

 

 

Gaaaah! Jag orkar inte ens försöka skriva ett vettig inlägg idag! Jag har så mkt ilska inom mig som jag vill bara kräkas ut på någon!!!!!!! och en liten, liten del av mig bär även på en saknad. Ilskan är nog bättre eftersom saknaden kan bli stor. Nä, ilsken är jag! Arg arg arg! Gaaaah! vill inte sova, vill inte vakna upp. Vill inte. Nej jag vill inte!
Jag vill.... jag vill slita gupp ungarna ur sängarna, packa in oss i en bil och åka långt långt bort. Utan telefon, jobb, ansvar och skit. Helst för alltid. SKönt att slippa dig, och dig och alla ni andra! Gaaaah!



Allra helst vill jag att det onda ska vara över. Att jag ska få det jag har kämpat för samt att jag och barnen ska ha vår hälsa. Både fysiskt och mentalt. Men det kommer. sinom tid.

Skulle skriva lite om tolkningar också men orkar inte egentligen så det blir en kort version:
När någon berättar sina känslor, reagerar eller gråter. Säg inte att de överreagerar. För om någon gråter, är de inte ledsen då? Du kanske tycker det är löjligt. Men människan gråter!
Vad andra känner och bär på det är något som bara den kan känna. Du kan inte säga vad jag ska känna om en sitution jag har varit med om. Det går inte. Försök inte ens. Lyssna och känn empati. Lyft upp denna människa istället för att sparka på den. För när du säger att hon överreagerar, är fjantig eller ska bara rycka upp sig. Då gör du precis det. Sparkar på den. Som att hälla salt i såret. När det väl är öppet och blottat, ja då fungerar det inte att bara salta och tro att det blir bra en dag. För det gör det inte för den här personen.

Den här personen är jag, Emma. Jag är jättekänslig och har gått genom en mörk och tung period. Tur för mig att jag är nu stark nog att välja bort dem som sänkt mig tidigare. Nu har jag plats att fylla dessa tomhål med folk som verkligen gör något gott för mig, med mig och är goda människor. För tro det eller ej, de existerar! Det har bara tagit mig några år för att hitta dem. Tacksamhet.