Att hitta kämparglöden.

Jag är helt totalt förälskad i Ulf Nilsson! Om ni inte har hört hans låtar som rekommenderar jag det starkt. Egentligen är det väl inte låtarna i sig som är mest grym utan det är ju hans röst. Sitter och lyssnar på honom nu och jag kan inte bli annat än medtagen. Jag blir helt känslosam och mycket saker snurrar i huvudet.
 
Jag har tänk på en sak när det kommer till våra hjärnor. Vissa dagar känner jag att jag håller på att dö av smärta,att allt aldrig kommer att bli bra och jag bara sliter och sliter. Häromdagen hade jag en sådan dag. Jag var ensam och ville samtidigt inte vara med någon. Jag kände att allt var verkligen PISS! Jag insåg att jag inte kunde betala hyran denna månad, igen. Jag låg återigen minus på kontot och snart kommer jag att ligga i skuld till någon annan. Jag grät och visste inte hur jag skulle orka ta mig genom det. Idag är fortfarnde inte hyran betald, jag har inte tillräckligt med pengar. Ena jobbet har strul och kunde inte betala ut lön och det andra jobbet betalar ut lönerna den 1:a. Så det blir att jag går i privat konukurs. Idag bryr jag mig inte. Nej, jag är pank. Ja jag kan inte betala min hyra. Men jag är positiv. Jag har kunnat betalat min hyra sen jag flyttade till min första lägenhet här i stan, så vad gör det om jag är sen en månad? Sedan vet jag att jag har folk jag kan låna av om det krisar sig. Visste jag gillar inte tanken på att behöva låna pengar av folk. Vill kunna stå trygg själv. Men nu är det så är. Jag har det tufft men det inget jag tänker ljuga om. Det suger att vara arbetslös (typ). Det suger många gånger att vara ensamstående på nästan heltid. Det är mycket skrik, tårar och mycke utmattning. Men samtidigt får jag mycket glädje.
Jag är idag nästintill lycklig. Jag har mina problem kvar som jag jobbar med men jag reser mig, alltid. och för evigt. För mina barn.
Igår var jag på en audition. Då skulle jag svara på ett frågeformulär och då var en av frågorna "vem är din idol/förebild?". Det är kanske en svår fråga för andra men för mig kom det bara upp två personer. Mina barn. Även fast det inte har funnit så länge, eller upplevt så mycket så är det dem jag ser upp till. De är starka när andra kanske är svaga, de är glada, uppfinningsrika och envisa. De kämpar för det de tror på och låter ingen annan säga åt dem att de inte kan. Precis så vill jag vara, och försöker vara. Vem har rätt att säga åt mig vad jag kan, vill, vad jag ska göra eller vad jag ska känna? Det är inte deras uppgift. Jag står ensam stark med mina två eldsjälar och tänker aldrig ge upp. Jag tänker vinna denna match ochjag tänker vinna stort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0