Where are all the good men and where are all the Gods? I need a hero tonight.

 

Med detta inledande sågstycke måste jag säga att min dag är bättre än gårdagen. Jag är inte helt tillbaka. Jag har nog inte återhämtat mig tillräckligt sen lördagens bravader. Jag vet inte om det är "giftet" eller om det är själva ångesten som gör mig så sjukt matt. Känner dessutom att det är en förkylning på gång. Vilket är underligt då mina pojkar är fullt friska. Sägerhonsomaldrigblirsjuk!

Jag är jävligt less på att må så här. Jag blev rädd att jag skulle falla lika jävla hårt som sist men jag har som sagt bättre förutsättningar nu då jag har mina vänner, min psykolog och faktiskt ett mycket starkare psyke.

Sedan har jag ändå fått bättre insikt. Bara för att det känns lika som sist så behöver det inte alls betyda att det är samma sak. Samma orsak till varför jag mår crappy. Det är olika. Jag är annorlunda. Jag är förändrad.

Igår var jag hos psykologen efter ett uppehåll på två veckor och jag tänkte att det ska väl inte vara några problem. Pffffft! Ha! Kul! Det varförsta gången som jag bölade inför en psykolog/socionom/kurator. Första gången jag någonsin har gråtit inför en vuxen egentligen. Med vuxen menar jag någon som är 20 år äldre än mig då jag själv inte ser mig som vuxen. och tack gode gud för det. För gud vad vuxna är tråkiga!

Psykologen sa till mig att jag är fullkomligt normalt och att mina smärta kunde likna sig med en sorg. Att jag har förlorat någon som har dött och jag behöver bearbeta det i min egen takt på mitt egna sätt. Hon har sagt det tidigare. Att jag är normal. Då ville jag inte tro henne. jag ville vara annorlunda. Må speciellt. För då kanske jag får speciell hjälp. Hjälp som jag då trodde att jag behövde. Men det visade sig att det jag egentligen behövde var inget annat än en vuxen som tar mig på allvar. Om jag ska gå tillbaka i mitt liv så kan jag inte nämna en enda vuxen som har tagit mig på allvar eller som jag har litat på. Tänk att växa upp och inte ha något som helst förtroende för en vuxen. Jag blev en rebell. Jag gjorde som jag ville, för när man är uppvuxen med min mamma så är det ingen som hindrar en. Jag har fostrat mig själv. Jag är resultatet av mina egna värderingar och mina teorier om hur en person ska vara. Inte konstigt att jag är störd.

Jag och en vän pratade om bekvämlighetszoner då jag nämnde att jag har ett extremt (kom ihåg att jag gärna vill överdriva allt) kontrollbehov. Jag kan inte göra saker om jag inte vet exakt hur det kommer att gå. Detta har hindra mig en miljon gånger att göra roliga saker. Idiotiskt. Det ska det bli ändring på.

Min bekvämlighetzon sitter i min lägenhet. Kanske i min bil. Inte vet jag. Zonen handlar om att jag ska kunna fly om jag blir tvungen. Är jag hemma kan jag låsa dörren, stänga av telefonen och bara försvinna. Har jag min bil så kan jag åka vart jag vill (från och med imorgon då barnbidraget kommer så jag kan tanka fanskapet).

Vi pratade om att ändra denna bekvämlighetzon och sätta den i oss själva. Att gå runt att vara sjujävla bekväm med sig själv borde resultera i att man göra mer saker som faktiskt är bra för en själv. Även fast det kanske är saker man aldrig gjort tidigare eller saker man faktiskt är jävligt rätt för att göra. Istället för att min bekvämlighetszon ska kretsa runt saker som jag egentligen inte kan påverka så kan jag lägga det i något annat. Det är sjukt klyschigt att säga att den sitta i mig själv. I min själ. Visst det vore väl det ultimata. Men om vi ska vara lite realistiska så är chansen kanske vag att jag skulle gå från ena dagen till annan och helt plötsligt gå runt med en grym självkänsla. Jag är Emma. Jag är inte sådan. Jag kan bli, men inte nu. Min självkänsla kan vara så låg vissa dagar att jag undrar om fröknarna på dagis tycker illa om mig. Hur denna tanke kommer är ju helt ofattbar med tanke på att jag är ju LÄTT dagisets bästaste mamma. Helt klart. humpf. Ja, åter till det jag ville berätta. Jag tänkte testa att lägga min bekvämlighetszon i något jag alltid kan ha med mig. Vart jag än ska, med vem jag än ska träffa och hur länge det än är. Min första tanke var att ha med en bra bok. Blir situationen jobbig så kan jag alltid sätta mig i ett hörn och läsa bok. Då har jag tagit kontroll över situationen. Men med lite mer eftertanke så har jag funderat att bok är ett dåligt val. För det första; jag hatar att läsa böcker, egentligen. Jag är bara i en fas nu när jag läser Harry Potter, som är en ungdomsbok förresten! Sedan är det dumt att släpa med böcker överallt (särskilt när böckerna är lånade). Jag har inte hunnit kommit fram till vad jag skulle använda istället. Men det kommer nog med tiden.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det jag menar med detta inlägg är att vi ska ta vår jävla zon och slänga den åt helvete. Den har, som nämnt tidigare, hindrat mig mer än vad den egentligen har hjälpt mig. Det är dags att ta kontroll över mitt liv! Inte låta något (eller någon) ta kontrollen över mig! Sjukt dumt.

 

 

Egentligen skulle jag kunna sitta här och skriva hur länge som helst då det är så mycket som flyger omkring i mitt huvud. Men jag orkar inte. Jag funderar dessutom på att byta blogg, eller sätta ett lösenord. Jag är rädd att för mycket kommer ut till fel personer. Internet kan ju vara rätt läskig på det viset. Att vem som helst i prinicip kan få reda på exakt vad de vill få reda på. Sen om skiten är sann kan man aldrig veta. Men det gör ju saken egentligen mycket värre.

 

Postar nu detta inlägg utan att kolla genom rättstavning, så har överseende med det.