Jag raderade nyss ett långt inlägg. Nej jag orkar inte berätta idag heller. Jag är trött (dels för att jag inte sover om nätterna längre samt jobbar mycket).

Jag är trött på att vara den perfekta versionen av vad andra inte klarar av att vara. Jag duger inte åt mina föräldrar eller åt mina syskon. Inte för Christofer (han-som-ej-får-nämnas-någonsin-igen) och inte ens för mina egna barn?
Jag fortsätter att förlåta gång på gång eftersom jag tror det är mig det är fel på. Att det är min hjärna som inbillar allt, att jag är överkänslig eller att jag förtjänar det. Jag blir visare för varje dag och då inser jag att jag är värd bättre än dem (bortsett från mina barn som ALLTID kommer vara mer värd än mig!).

Det finns vissa saker som aldrig kommer att försvinna från min näthinna. Första gången min pappa slog mig. När mamma sa att hon hatade mig och sedan alltid vara "nästbäst".

Allt detta skedde för hundra år sedan, men det sitter ändå kvar. Det som sker runt mig nu dagligen är mindre faktiska saker. Saker som egentligen ingen annan kanske skulle lägga märke till men jag gör EFTERSOM att jag har kommit från en bakgrund där jag har inbillat mig själv att jag är liten, värdelös och en nolla.

Jag har enda sedan barnsben tävlat om mina föräldras godkännande. Enda gången jag faktiskt pratade om mig själv inför min pappa var när jag hade bra betyg, fått jobb eller gjort något jävligt bra som han anser är värt att nämna.

Under min uppväxt har jag känt mig osynlig. Jag gjorde aldrig något rätt kände jag. Men inte så konstigt då jag aldrig blev sedd. Jag minns aldrig att mina föräldrar intresserades av något jag tyckte om. Kom på mina träningar eller frågade vad jag har gjort under dagen och allra minst hur jag mådde. De var så de blev uppvuxna och så ska jag bli uppvuxen.

Mina föräldrar har fyra barn. De trodde att de gav oss allt de behövde. Men det räckte väl inte hela vägen. Sista personen i ledet nämligen jag blev lite bortglömde. Resurserna tog väl slut I guess. När jag skriver om detta blir jag yr, det skakar i min kropp och jag blir arg. Riktigt arg! Varför var inte jag lika jävla bra som mina syskon?

Äsch! Med facit i hand tycker jag att jag är bra nå mycket bättre än mina syskon. Varför? Jo för att jag har stått själv så jävla många gånger och jag har ändå lyckas hålla huvudet vid vattenytan. Jag har stått kvar. Gjort det jag har trott på och haft bra självinsikt. Idag vet jag vem jag är och vem jag vill vara, för det mesta. Det är något alla mina syskon och mina föräldrar ska ta reda på. En gång för alla.

 

Att jag känner att jag inte duger åt mina barn beror inte på dem. De är fantastiska barn. Helt otroligt fina varelser. Nej det sitter i mig. Att jag inte orkar hela vägen. Jag går på knäna många gånger med allt som "måste" göras. Så mycke måsten att jag faktiskt glömmer bort det som är viktigt. Jag önskar jag hade mer tid och mer ork. Jag vill sitta ner med mina barn oftare och spela spel, läsa bok, sjunga och andra saker som jag vet är utvecklande för dem. Önskade också att jag hade mer stöd. Mer avlastning eller åtminstone någon som hjälpte mig på traven.

Jag och Kim har pratat lite flyktigt om att flytta ihop till norge. Jag får jobb där och kim pendlar. Egentligen blir inte min situation något bättre. Istället för att vara själv här så blir jag själv i norge istället. Enda skillnaden är att jag måste dras med Kim varje dag varanan vecka. Och att jag har fast jobb. Fast innan det sker så jag ska jag plugga ett år och innan dess så kan ju saker och ting ha förändras.

 

Tidigare hade jag även sagt att jag inte heller duger åt mina vänner. Men idag kan jag säga att det är inte sant. Jag har stått på mina bara knän och gråtit och verkligen pratat om att ge upp och helt plötsligt kommer händer som vill hjälpa mig upp. Alla på deras sätt. Och det passar mig. För då kan jag välja vilken vän jag ska vända mig åt beroende på hur jag mår. Igår tex mådde jag halvrisigt och åkte till en vän och jag sa "ta hand om mig". Sedan behövde jag inte säga något mer. Hon tog hand om mig. Enklare än så kan det inte bli.

Jag hade klarat mig utan mina vänner, utan tvekan. Men vägen hade varit mycket jobbigare! Idag är jag ändå tacksam för det jag har, det jag har fått. Jag har vänner som jag kan ringa. Som jag kan komma hem till om ja behöver sova över hos någon. Vänner som inte har dåliga jävla förslag eller åsikter. Utan bara lyssnar. Eller bara finns där när jag inte orkar prata.