Skönaste känslan på länge. Under en lång tid har min hjärna varit i full gång. Det har varit plugg, praktik, barn, träning, jobb, hushåll och nu även pojkvän. För en "normal" människa hade det kanske gått att få ihop utan större sammanbrott. Förmig har det inte fungerat. Eller egentligen har det ju fungerat eftersom jag nu sitter här och har löst allt mina problem. Jag är strax färdig med min andra utbildning, jag har äntligen fått jobb, mina barn är friska och jag har fina vänner, och pojkvän. 
Allt är då perfekt, och det är då jag rasar. Det är väl helt ologiskt för er att jag ska må som sämst när allt i mitt liv är på topp? Visst, jag tänker också vad som är fel på mig. varför är jag aldrig nöjd? Folk säger fortfarande åt mig att chilla, att andas och att njuta av nuet. Det jag kan säga då är att jag verkligen försöker, varje eviga dag. Att bara ta det lugnt. Min största dröm just nu är att bara kunna ta det lugnt, att kolla på en film utan att sitta med telefonen, utan att äta, utan att måla naglarna, utan att resa mig trettio gånger under filmens gång. Jag önskar jag hade det där inre lugnet inom mig, så att jag någongång, någon dag kan återhämta mig. Det är många gånger total jävla kaos i min hjärna, finns inget som är på plats och det finns inget som är logiskt. Jag använder mig utav mina strategier som ser till att jag åtminstone får till det mest nödvändigaste så som att kliva upp, laga mat och skicka barnen på skolan. Resten tar jag sen, alltid sen. 
Men nu är allt ordnat, alla mina problem är borta, och varför mår jag då som sämst? Kanske mår jag som sämst pga vetskapen att det är inte alla dessa olösta problem som har orsakat min ångest. Det var inte min arbetslöshet, mina betyg eller min ostädade lägenhet som gav mig ångest. Utan det är något annat. Det är något inom mig som har varit där hela tiden. Rastlösheten, oron, självkänslan och det konstanta drivet i mig att alltid fortsätta framåt. Det är det som får mig att bryta ihop flera gånger om dagen. 
Men nu blickar jag framåt. Nu när jag vet att jag inte behöver vara perfelt för att må bra, nu ska jag bara ordna detta kaos inom mig.
Idag, eller just nu rättare sagt, är det första gången på väldigt länge jag kände ett riktigt lugn. Att bara kunna vara utan att ens bry mig om vad jag ska eller bör göra. Jag släppte alla problem och la mig i sängen och bara låg och lyssnade på musik. Utan ett enda krav på att kliva upp. Jag var totalt utsalgen. Att ha en motor inom sig som går tusen varv varje minut, som sedan bara slocknar och tillåter mig att äntligen ta det lugnt, andas och bara ta in livet. Skönaste känslan på länge.