Inom mig känner jag att jag har en femåring som hela tiden vill springa, rulla runt, sjunga, skrika, gråta, slåss, bråka och ställa till med andra besvär. Men den vuxna kvinnan i mig dämpar hela tiden denna flicka genom att ständigt sätta mig själv i arbete. Alltid göra något som gör att mina känslor bara hålls under ytan och aldrig kommer fram. 
Ibland måste jag bena ut varje liten sak i mitt liv som eventuellt kan orsaka min ångest. Jag har gjort så i många år och det är oerhört tidskrävande, men mest krävande är det för psyket. 
Jag har gjort listor, stretegier för att klara av ett uppdrag, jag har sagt upp bekantskapen med vänner, gjort slut med pojkvänner, flyttat, bytt yrke, börjat pluggat etc etc. Allt detta för att jag tror att något av dessa sakernar har orsakat mitt mående. Om det har hjälp vet jag inte, men omväxling förnöjer ju säger de. Fast inte jämt, varje dag, varje minut. Det fungerar inte i längden. Många av oss människor är i stort behov av rutiner som vi följer dagligen. Bor på samma ställe, kliver upp samma tid, går till samma jobb, lagar maten samma tid varje dag osv. 
Sedan finns det sådan som jag. Jag älskar rutiner, det är det som är det absolut bästa för mig. Problemet är bara att jag lessnar så jävla fort på saker, så då byter jag rutiner om och om igen. Det går ju diskutera om det ens räknas som rutiner när de byts så ofta? 
Det jag egentligen skulle prata om idag är en sak som förföljer mig dagligen, som kväver mig ofta och som många många gånger sätter käpparna i hjulet för mig. Det är mitt kontrollbehov. Jag har ett extremt kontrollbehov. Jag vill ha kontroll på mig själv, vad jag äter, vad jag gör, vad jag säger, vad jag har på mig, hur jag har det hemma. Jag vill ha kontroll på mina barn, jag vill veta vad de gör, att de har det bra, vilka som är dum mot dem, jag vill veta att jag gör det absolut bsäta jobbet för dem, jag vill veta att det ska gå bra för dem. Jag har kontrollbehov över min familj, jag vill veta vad de gör, vad de tycker om mig och vad de säger om mig. Jag även kontrollbehov över mina vänner. Jag vill veta vart jag har dem, jag vill veta att de alltid finns för mig, jag vill veta att de bryr sig om mig. 
Som ni förstår så håller jag aldrig denna koll. Jag vill inte heller ha koll på människor. Jag vill kunna känna lugn även fast saker och ting inte går som jag vill. Jag vill öka min förståelse för att andra människor faktiskt tänker olika än mig. Jag kan aldrig gå in i en okontrollerad situation utan att få ångest. Jag måste veta exakt hur saker ska gå till, när det ska ske och hur resultatet blir innan jag går in i det om jag inte ska få ångest. 
Ett kontrollbehov på denna nivå är inte sund, och det vet jag. Så därför låter jag mig inte styras av den helt och hållet. Jag går in i situationer där jag är sjukt jävla obekväm bara för att på något sätt lära mig att det är okej att inte ha kontroll på allt. Det fungerar tyvär inte. Jag får mer ångest, och sedan undviker jag just den situationen jag just varit in i. Och det är då jag byter riktning, gör något annat som jag är övertygad av att det ska få mig att må bättre, men med samma resultat. Samma ångest. 
Rent krast skulle jag säga att det absolut bästa för mig och mitt kontrollbehov skulle vara om jag var helt själv, gjorde exakt samma sak varje dag i min ensamhet, åt samma mat varje dag och sedan inte hade någon kontakt med någon what so ever. Jag skulle bli deprimerad och sedan ta livet av mig, definitivt. Men då skulle ingen annan bli medberoende. 
Just nu mår jag sämre än på evigheter. Jag avskyr mig själv, allt jag gör och jag klarar aldrig att vara ensam. När jag är ensam så äter jag hela tiden, vandrar runt i lägenheten och hela hela hela tiden pillar med nått. Sätter jag mig ner i någon sekund så kommer ångesten, som många gånger slutar i en panikångestattack som i sin tur leder till sömnbrist och utslagenhet dagen efter.
När något stör min vanliga vardag med mina rutin då är det som värst. Även fast det som stör min vardag kan vara något fantastiskt och underbart så kan jag rasa samman, eftersom det är något jag inte har kontroll över. Något som jag har allra minst kontroll över är kärlek. Att vara kär för mig är lika hemskt som att vara djup deprimerad, som faktiskt är samma sak för mig. Kärleken som ska vara något mysigt, fin och kanske till och  med underbart om man når så långt, är istället en mardröm för mig många gånger. Jag har därför undvikit det på bästa sätt, haft ytliga, kortvariga förhållande bara för att försäkra mig att jag aldrig ska bli kär. Men sedan faller jag igen, för någon som eventuellt skulle kunna gör mig lycklig, men jag kommer aldrig kunna tillåta honom göra det så länge jag har mitt kontrollbehov.