Ytterligare en kurs avklarad, lyssnar på Soul och känner att livet är ändå helt okej att leva trots allt. Till skillnad från igår. Igår blev min ångest ordentligt upptriggad, och det var min son som kom åt de ömma knapparna denna gång. Tidigare har det varit vuna personer som har varit där och retat och då har jag hanterat det med flykt. Denna gång visste jag att skulle jag fly så skulle jag lägga min ångest och rädsla på mina barn. Jag vill inte dem något ont så jag bet ihop, krigade mig genom det och övervann skiten. Dock så är den kvar, och det har jag lärt mig att acceptera. I över 15 år. Det är sjukt hur man kan skjuta fram saker för att det är så fruktansvärt skrämmande. 
Ja, nu var det egentligen inte den där tråkiga äckliga panikångesten som jag hade tänkt blogga om. 
Dagens ämne är väl mer inriktat på välmående och nyckelframgångar. 
Jag har tidigare pratat om att inte låta någon ta en solsken. Att man ska lära sig vilka personer som får en att må bra och vilka som egentligen bara drar ner en. Även fast jag tyckte jag var uppriktig när jag skrev det vill jag ändå komma med några korrigeringar. Även fast jag påstod att andra kan påverka vårt solsken så är det egentligen vi som är chefen över vårt eget mående. Det är väl ingen banbrytande nyhet direkt. Det jag egentligen vill säga är att vi själv väljer hur vi hanterar alla situationer. Vi behöver inte låta andras beteende bryta ner oss, vi behöver inte tolka ett missat samtal som om något fruktansvärt har hänt, och vi behöver inte heller tro att vi någonsin vet hur en annan människa tänker. 
Jag påstår att jag är en positiv människa då jag alltid tar mig genom alla situationer något sånär i hyfsad form, men egentligen är jag inte särskilt positiv. Det är något jag döljer, eller åtminstone försöker dölja. För vem vill hänga med en pessimist? 
Jag är oerhört negativ många gånger. Jag tänker alltid att det värsta ska ske mig, att alla gör allt för att skada mig och att ingen varken tycker om mig eller bryr sig om mig. 
Den förnuftiga delen av mig vet förstås att detta inte är sant. Men när något negativt händer (vare sig det är på riktigt eller i mitt huvud) så är det svårt att slå bort de tankarna. 
Visst så är det min självkänsla som då tar över mig. Men jag kan samtidigt påstå att jag har hyfsad bra självkänsla i många situationer. I grund och botten bryr jag mig inte om vad folk tycker om mig. Fast ändå gör jag det. Jag bryr mig om vad vissa personer, som jag egentligen inte ens vill ha i mitt liv, tycker om mig. 
Jag söker ständigt efter bekräftelse och vill alltid visa hur bra jag är inför dem. Till vilken nytta kan man undra. För egentligen har jag aldrig dugit, aldrig varit bra nog för att de ska vara stolt över mig. Aldrig har jag fått höra hur fantastisk jag är som person. Jag är bara min betyg, mitt jobb och hur bra bil jag kör. 
Detta fenomen gör att jag bygger upp så mycket hat. Dels mot de personer som kan påverka mig så fruktansvärt negativt men samtidigt mot mig själv. Ska jag inte vara tillräckligt gammal och/eller mogen att förstå att dessa personer har ingen som helst rätt att påverka mitt liv?

Jag är en dramatisk person. Och oerhört känslig. Jag är nu 29 år har nu acceptera det att jag gråter jämt, blir arg ofta och tar åt mig när folk har åsikter om mig. Men jag har också accepterat att jag älskar helt ovillkorligt, älskar saker som andra inte älskar och att jag har en enorm törst att alltid utvecklas. Vem påstår att det är något negativt med att vara en känslomänniska? 
När jag accepterar mig för den jag är så har jag några överlevnadsstrategier för att hålla huvudet över ytan, och förhoppningsvis kommer upp på stranden titt som tätt. En strategi är helt enkelt att hålla mig borta från folk som drar ner mig. Enkelt eller hur? Nej, det är verkligen inte enkelt då dessa personer liksom ingår i mitt liv. Men jag måste lära mig att hantera det. Jag måste lära mig att det är inte mig det sitter i. Det är de som är felet. "Man bygger inte sig själv genom att skada andra" läste jag häromdagen. Och det fick mig att tänka att visst, personerna kanske sparkar på mig och jag bli påverkad. Men hur mår DE egentligen? 

De personer som jag har valt att behålla i mitt liv är personer som stärker mig. Uppmuntrar mig att testa nya saker, tröstar mig när jag är ledsen och backar upp mig inför alla mina beslut. Personer som älskar mig för jag är den jag är, och bryr sig inte om jag har ett toppenjobb, toppenkropp eller toppenbil. 

 

Trots det hela med att jag försöker hitta mig själv och hänger med folk som stärker mig så känner jag hela tiden att det är något som saknas. Jag vill göra något mer än att bara existera. Jag vill kunna bidra med något mer än bara sitta och kolla på. Jag har en sån inre drift att hjälpa andra, utveckla samhället och förändra det som andra tror är omöjligt att förändra. Inom mig skriker en röst att ta steget, att kämpa för rättigheter, att bara ge och ge och ge. Men min rädsla och mina begränsningar får mig att stanna. Men varför? Varför ska jag vara så feg när så många andra är så modiga? Jag vill ha förändring. Jag har många planer och många önskemål och jag hoppas att dessa uppfylls inom en snar framtid. Men det sker inte utan min egna drivkraft att vill fortsätta framåt.