Att förklara det oförklarliga.

Ibland vill jag bara sätta mig vid datorn och skriva hur det verkligen känns inuti min kropp, när det smärtar så där extra mycket. Fast det är egenltigen just då som jag aldrig kan få ner ett enda ord. För hur beskriver man en smärta för någon annan som aldrig har och aldrig någonsin kommer att uppleva det? Jag säger inte att personerna som läser det jag skriver inte skulle förstå eller inte bry sig, utan jag menar mer att smärtan är individuell. Det är bara jag som bär på detta, och bara du som bär på dina plågor. Betyder det att vi aldrig någonsin ska försöka att förklara vad som pågår inuti oss? 
Jag brukar vilja förklara mina smärta, och även min glädje, genom att dra liknelser. Som att drunka. Alla kan vi förstå att det suger att drunkna. Att våra lungor fylls med vatten samtidigt som vi kvävs, och ingen i närheten som kan hjälpa oss. 
Jag har tidigare pratat om coopingstrategier som gör att jag faktiskt aldrig drunknar, utan bara tar några kallsupar så där emellanåt. Strategier som får mig att kliva upp på morgonen, äta min frukost, skicka iväg mina barn på skolan och kanske till och med får något gjort med liv under dagen. Vissa dagar orkar jag inte mer än att skicka barnen på skolan, andra dagar kanske jag till och med tar mig en dusch, en tredje dag kanske jag tar mig på jobbet. Det tredje sker aldrig längre då jag valde att aldrig gå tillbaka till det jobb jag hade. Vissa säger att jag gjorde rätt val, jag ser mig själv som svag som aldrig kan uthärda något som tar emot. 
Jag är medveten om att jag kanske alltid kommer behöva jobba med dessa coopingstrategier resten av mitt liv. Jag kommer kanske alltid behöva skriva mina listor, om jag vill få något gjort. Jag kanske alltid måste välja bort saker ibland då jag inte ens kan se lyckan i att vakna upp på morgonen. Jag kommer kanske alltid behöva andra, lika mycket som jag behöver vara själv. Jag kommer alltid behöva ha mina egna, kanske speciella, strategier för att ta mig genom min dag, min vecka eller en kortare period. För ibland är det så. Att jag egentligen inte har särskilt stor lust att ens existera. 
Vissa dagar känner jag att jag inte klarar av att alltid vara stark, att behöva jobba med att inte falla samman. Jag önskar många gånger att jag bara kunde vakna på morgonen och ta dagen som den kommer, inte oroa mig för småsaker, att ta motgångar utan problem och våga testa saker jag aldrig tidigare har gjort. 
Mitt självskadebeteende i form av fysisk smärta la jag på hyllan på gymnasiet. Jag såg inget syfte med det då jag ville egentligen aldrig ha uppmärksamheten. Istället fick jag dölja mina såra och försöka hitta på ursäkter åt dem som faktiskt kom på mig. Istället vände jag mitt självskadebeteende inåt. Jag letade anledningar till att hata mig själv, anledningar till varför andra skulle kunna hata mig och anledningar till att jag skulle kunna bli ensam. Även fast jag var i stort behov av att alltid ha personer runt omkring. Detta gjorde att jag faktiskt förlorade alla omkring mig. Jag skadade folk på sådant sätt som ingen människa bör göra. Min självkänsla var inte bra innan, och inte blev det bättre när jag stod där naken och ensam. Jag skyllde hela världen på andra, jag såg aldrig att jag skulle ha försatt mig i den situation som jag faktiskt satt. Mitt självskadebeteende fortsatte långt upp i mitt vuxenliv, eller ja, det pågår fortfarande egentligen. Men idag är jag medveten om det på ett helt annat sätt och jag har mina coopingstrategier som påminner mig om att jag faktiskt är stark, att jag har folk som bryr sig om mig och att jag faktisk har en roll här i livet. 
Jag har så mycket planer här i livet. Saker som jag inbillar mig ska göra att jag kommer att må bra, att det är just dessa planer som kommer ta mig ur detta mörker. Men det gör aldrig det. Allt jag faktiskt åstakommer är bara saker jag är nöjd över en kort stund, strax därefter finner jag nya mål och nya planer som jag tror ska laga min själ. En dag kanske jag hittar det. Eller så hittar jag det inte och kommer dö med vetskapen att jag har gjort sjujävlamassa saker. Vilket också är bra. I guess. 
Mitt närmsta mål just nu är att hitta jobbet som får mig att aldrig mer vilja vara ledig. Ett jobb där jag jobbar heltid, eller åtminstone får lön som en heltidare. Sedan hitta huset som jag alltid har drömt om. Ett hus där jag och mina barn kan bo i. Där vi kan sitta på kvällarna och titta ut mot trädgården/sjön och känna oss skapligt nöjda med livet. Ett hus där jag kan vara mig själv och inte aldrig någonsin behöva en annan människa igen. Detta låter helt löjligt, jag kommer alltid behöva andra, på ett eller annat sätt. Men det är alltid bra att drömma. Förmodar jag. 
Hur förklarar jag då smärtan jag bär inuti mig just nu i denna stund? Jag har svårt att andas, samtidigt som jag andas för fullt. Jag suger åt mig all det liv som finns i min närheten. Kärleken av mina barn, smaken av den goda maten vi lagar, orden folk säger till mig och vetskapen att jag är frisk och att livet ser ljust ut. Allt det andas jag in, men jag fortsätter att kvävas. Denna brist på luft får mig att känna meningslöshet, sorg och rädsla. För vem är jag när jag inte kan ta in min egna luft? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0