Att rädda världen.

Det här med att rädda världen är inte lätt. Inte för att jag trodde att det skulle kunna ske i en handvändning, men jag önskade åtminstone att min hjärna kunde fungera som den borde och att jag hade lite med handlingskraft. 
Det märks tydligt på mitt humör att det är höst. Även fast jag älskar hösten med alla dessa färger, burriga halsdukar och mysiga raggsockar så måste jag ändå medge att jag mår inte alltid bra när mörkret faller på. 
Jag har återigen kommit in i en svacka där jag ibland kan vakna upp med sådan dödsångest att jag vet inte om det är någon mening att kliva upp eller om jag bara ska fortsätta sova. Då jag ständigt har en inre kraft att alltid göra något bra så vet jag att det är meningslöst för mig att sova. Jag räddar inte världen genom att ligga och sova hela dagarna. Jag säger till folk att vi alla kan bidra med att rädda världen på våra egna sätt, men ändå sitter jag här just nu och är tommare än någonsin. Har ni någonsin denna tomhet? Vi kan utsättas för massa olika olyckor här i livet men ändå kan vi resa oss upp. Vi kan bli slagna, mobbade, våldtagna, vi kan förlora någon nära och vi kan vara med om olyckor. Trots det, så reser vi oss upp igen. Sedan kommer det de där dagarna då allt känns tomt och meningslöst. Visst kan våra olyckor skapa denna tomhet. Men ibland kommer den där tomheten även fast vi borde vara lyckliga. Jag har varit med om sorg, tårar och besvikelse, men ändå är det tomheten som skrämmer mig mest. Frågorna om min existens och min mening med livet är på tapeten. Missförstå mig inte nu, jag älskar livet, för det mesta. Men att vakna upp på morgonen och inte känna någon känsla what so ever för något kan ibland vara läskigt. Att inte vilja äta, dricka te eller inte ens vara med mina barn, ja då vet jag att det är på allvar. Jag är av den typen som tror att allt blir bra bara jag får lite miljöombyte. Får komma bort hemifrån ett tag och bara koppla bort vardagen. Men så är det inte. Demonerna kommer ikapp och vi måste ändå konfrontera det som sänker oss. 
Jag har levt med ångest så pass länge att det har blivit en del av mig, på gott och ont. Skulle jag välja så skulle jag givetvis byta bort det, fast inte till vilket pris som helst. Utan min ångest så skulle jag inte haft samma drivkraft eller vara den jag är idag. Jag hade aldrig hittat mig själv och jag hade inte jobbat aktivt med att bli den bättre version av mig själv. Men ja, att slippa ligga där i sängen med den där tunga känslan över bröstet och fundera ut vilket läkemedel som skulle ge bästa effekt, ja den känslan skulle jag hemskt gärna vilja bli av med. 
Med risk att låta religiös på något vis så vet jag att jag fick min uppenbarelse, eller jag skulle aldrig kalla det uppenbarelse utan mer en Wake-up-call. Att vara nere på botten och vända gjorde att jag insåg vad jag behövde göra, för min skull, för barnens skull och för världens skull. Jag vet vad min livuppgift är. 
Problemet är bara att min livuppgift här i livet är inte att jobba, städa, laga mat, träna eller vad nu vi människor behöver göra för att vara en accepterad del av vårt "fungerande" samhälle. Nej, min livuppgift är att rädda världen, på mitt sätt. Om det skulle sätta mig i en ekonomisk kris, eller tappa kontakten med mina vänner, eller skulle sätta mig själv i någon fysisk och/eller psykisk kris, ja då får det väl vara så. Jag tänker inte jobba med ett jobb heltid, där jag både förlorar tid från mina barn och samtidigt förlora möjligheten att göra något bättre. 
Det ironiska med detta är att istället för att jobba så spenderar jag tid på skit. Jag räddar inte världen, även fast jag försöker påstå det för andra. Jag gör inte ett skit numera. Jag sitter fast, även fast jag har idéer. 
Hade det inte varit för mina barn så hade jag inte ens varit i Sverige nu. Jag hade varit i Syrien, Afrika, Asien, eller varför inte Rumänien. Jag hade sålt allt jag ägt och sagt upp mitt liv här i Sverige. För även fast Sverige är bra på många sätt så är det inte här jag hör hemma. I Sverige har vi det så jävla bra att vi blir handlingsförlamade och bortskämda. Vi i Sverige skulle behövt ett krig, eller bara en naturkatastrof så att vi kan uppskatta det vi faktiskt har. Vi lever så skyddat att våra åsikter blir invalida och fördomsfulla.
Det är bara att blicka tillbaka när i Östersund drabbades av ett virus i vårt dricksvatten. Det var ett förbannat klagande på kommunen, folk som ville ha pengar tillbaka och folk som klagar på hur "jobbigt" det var att koka vatten. Ja, visst var det jobbigt att hälla upp vatten i en kastrull, koka skiten och sedan ställa i kylen. Ja, det var nästan så att vi svält ihjäl, blev arbetslösa och till och med våldtagna. Tragiskt. Stackars lilla Östersund, som inte ens syns på en världskarta. Synd om oss.
Häromdagen träffade jag en kvinna som jag aldrig har träffat tidigare. Hon pratade med mig som om vi kände varandra. Hon gav mig en kram och hon sa att jag var vacker. Hon kände inte mig, jag kände inte henne. Men ändå är vi av samma sort. Skillnanden mellan henne och mig var att hon har varit med om skit, jag har inte vairt med om ett enda skit. Jag lever skyddat. Hon har flytt från ett land i krig. Hon har flytt och lämnat allt. Hon har idag inga föräldrar, och vart hennes syskon är det har jag ingen aning om. Säkert inte hon heller. Jag kan bara tänka sig vad som försiggår i hennes huvud när hon är ensam och ska sova. Jag vill inte byta plats med henne. Men jag vill finnas där för henne, och alla andra som kommer i kläm mellan våra lagar, regler och våra förbannade åsiker som inte ens leder fram till något annat än hat och rasism.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0