Skrev igår ett oerhört miserabelt inlägg där jag försökte beskriva hur jag mådde just igår. Inlägget var inte för att berätta att jag skulle skada mig själv på något vis, utan mer förklara hur en människa verkligen kan må, och om jag någonsin skulle skada mig själv så skulle det vara när jag mår så, och inte när allt är frid och fröjd.

Fick kommentar om jag har tänkt på om mina barn kanske läser det jag skriver. Mitt svar är: alltid, varje dag, varje vaken sekund. Allt jag gör, vad det än är så är det för mina barns skull. Det är mina barn som gör att jag kliver upp på morgonen, att jag tränar för att bli stark, att jag går på jobbet för att få lön, att jag umgås med med mina vänner för att inte bli asocial. Allt jag gör så har jag alltid en liten tanke på mina barn. Jag tänker dagligen på vad som är bäst för DEM. Ni som själva har barn kan säkert känna igen sig. Från den stunden som min äldsta son hamnade på mitt bröst på BB så har all min fokus gått till honom och senare även hans lillebror. Att få barn är det mäktigaste som har hänt mig och jag förvandlades från dag ett. Jag visste vad mitt jobb i livet var, att ta hand om dessa underbara fina varelser. Det är med mina barn som jag mår som allra bäst, det är med dem jag vet att jag måste fortsätta kriga. Det är mina barn som ger mig styrkan att gå sjuhundraelva läkarbesök, det är dem som gör att jag går och pratat med psykolog och det är dem som gör att jag gör saker för min egen skull som jag egentligen inte har lust med överhuvudtaget.
Att skriva inlägg om att tex ta sitt eget liv är kanske inte det mest optimala, men jag skriver hur jag känner. Sedan kan jag säga så här, skulle jag ens vara i närheten av att ta mitt eget liv så kan jag lova att ni är inte de första som kommer att få reda på det.