Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att träffa någon som är lik mig. Någon som kanske tycker som jag, känner som jag eller tänker som jag. Jag vet att det finns inte en enda människa på jorden som är lik någon annan, givetivs. Men jag skulle vilja träffa den där personen som är åtminstone en åttondel lik mig. En som har samma passion som mig, som lever för att rädda vår planet och djur och människorna som lever på den.

Samtidigt ska just den människan vara en person som älskar mig, som förstår mig, eller åtminstone gör allt i sin makt för att försöka förstå mig.

Som det känns nu så hamnar jag dagligen i situationer där jag måste förklara, och försvara, den jag är. Ständigt stöter jag på motgångar, och visst det kan motivera mig ibland, men många gånger är det bara jobbigt. Det får mig att känna mig ensammast på jorden. Jag vill ha en person vid min sida som stöttar och knuffar mig åt den riktning som jag vill, de där gångerna då jag har hela världen emot mig. För även jag ger upp ibland, även fast jag gärna inte vill visa det. Jag tror på min sak, men att ständigt stöta på motgångar gör att det blir tufft emellanåt.
Det här gör att jag isolerar mig mer och mer. För jag orkar inte inte vara bland folk som ändå inte accepterar mig för den jag är, eller folk som medvetet provocerar mig, bara för att få sin sak genom.
Jag vill träffa den där personen som aldrig lämnar mig, som aldrig medvetet sårar mig, en person som ringer mig varje dag bara för att kolla hur jag mår, en person som alltid tänker på mig när den vaknar och innan den går och lägger sig. Jag skulle vilja vara den viktigaste personen i någon annans liv, och inte bara hos mina barn. För de har snart växt upp och hittat andra i världen att älska.

Denna person behöver nödvändigtvis inte vara en partner, jag skulle dö av lycka om jag skulle hitta mig en bästa vän som ville samma sak i livet. Tänk vad mycket vi skulle åstakomma då, hon och jag, utan en massa värdelösa karlar i våra liv.