En milstolpe.

Jag tappar andan.
Paniken skriker inom mig.
Var är jag? vem är jag ? vad gör jag? varför ?
 
Under flera års tid har jag krigat för mitt egna mående. Jag har gått till psykolger, kuratorer och läkare, med mer eller mindre bra resultat. Jag har känt en otrolig sorg inom mig pga meningslöshet. Jag har inte förstått varför jag ska kliva upp, varför jag ska duscha, eller varför jag ska gå på ett jobb som jag ändå är osynlig på. Jag har känt att var jag än var, vad jag än gjorde så hade jag ingen betydelse. Samtidigt har jag alltid haft mina höga krav på mig själv att alltid "vara bättre". Inte egentligen bättre än andra, utan bättre än den jag tidigare var. Jag ska alltid prestera och överträffa mig själv. Mina orolimliga krav har vuxit med åren. Även fast jag har haft förutsättningarna emot mig så har jag ändå trott att jag ska vara bättre. Bättre än vad?  
Jag har i perioder hatat mig själv, och varit rädd för mig själv att jag ska skada mig själv eller mina nära. 
Genom dessa år har jag funnit olika mer eller mindra bra strategier för att faktiskt överleva. Ibland har allt flytit på, vissa andra dagar har jag behövt många hjälpmedel för att faktiskt klara av en vardag som alla andra tycks klara av galant. Vissa dagar har jag druckit mig så full att andra har fått tagit hand om mig, jag har tagit droger, skadat mig själv och även andra, både fysiskt och psykiskt. Alla dessa dagar har jag haft en sådan ångest efteråt, för jag är inte så. Jag är inte den som skadar andra. Jag vill rädda alla. Men just nu under denna tid har jag haft stor fokus på att rädda mig själv. För andras skull. För vad jag än har skrivit nu, så har jag ändå vetat att jag har haft en betydelse för en hel del människor. Vissa människor finns inte kvar i mitt liv, pga mig och mitt beteende. 
Jag har aldrig varit nöjd med det jag har gjort, därav varför jag aldrig är kvar på samma ställe mer än ett halvt år. 

Idag nådde jag äntligen en milstolpe jag har väntat på över ett år. Jag har varit hos läkare och psykologer för att göra ett sista försök att rädda mig själv. Jag har genomgått tester, prover, intervjuer och observationer. Vissa att testerna var oerhört jobbiga, och vissa andra har ökat min förståelse varför jag är den jag faktiskt är. 
 
Jag är Emma, och jag har ADHD. 
Innan du dömer mig så rekommenderar jag att du läser på mer vad ADHD är. 

Kommentarer
Postat av: Em

Yey! Och det finns det bra medicin för så att DU kan må bättre nu. Finns ingen skam i en diagnos. Inte för att det är normaliserat idag, utan snarare för att det finns inget att skämmas över. Du är du. Med en bokstavskombination eller inte så är du fortfarande bara du. Och älskvärd för den du är.

2017-03-25 @ 18:38:32
Postat av: Tobbe

Härligt att du har hittat dig själv.

2017-09-04 @ 10:09:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0