Många har vi andra sidor under ytan än den vi visar offentligt, det är inget som gör mig unik. Men min sida skadar mig något så ont. Jag vill berätta, jag vill visa, jag vill gråta.
Utan istället går jag runt och förtränger tankarna, för det är just det som får mig att må bra.

Jag har en känsla, som sedan försvinner igen. Denna känsla ösnkar jag ibland vore sann, och ibland önskar jag att den försvann för evigt. Jag är inte lycklig, är aldrig lycklig. Trots allt gott och trevligt som sker runt mig. Frågan är då, VAD gör mig lycklig?
Som det är nu måste jag dessvärre säga; ingenting. Detta är ingens fel och ingenting som någon kan göra åt. Detta är jag, från en annan synvinkel.

Jag vill vara dig nära, men du finns inte här hos mig. Jag vill gråta över de blod som spills men den finns ingen nytta. Jag vill gråta för att sedan gå vidare, men det finns inte tiden..
Hur ska jag kunna älska någon, när jag inte kan gå vidare? Varför gjorde du detta? Jag saknar dig, men jag vill inte vara dig nära. men jag vill vara dig nära.
Det är en obesvard kärlek på en djupare nivå än vad jag någonsin har tänkt förut..
Hur ska du kunna finns hos mig, hålla mig varm, när du alltid är någon annastans? Du finns i mina tankar, men du svävar omkring någon annastans.
Vi är inte de pusselbitar som jag trodde då, vi är trasiga, gamla och vi måste gå vidare...


Såren blir djupare, blod eller tårar.