Om vi någonsin ska bli nöjda med oss själva och vad vi har åstakommit tror jag det är jätteviktigt med självinsikt. Vi kan se det vi inte har men inte det vi har runt omkring oss dagligen. Vi klagar på folks brister men vi uppmärksammar inte deras fina egenskaper. Jag tror att alla människor är goda människor innerst inne. De har bara haft lite otur på vägen.

Vi ska alltid försöka hitta något fint och bra med oss själva så att vi känner oss starka och nöjda med oss själva. Säga till oss själva att vi duger alldeles utmärkt som vi är.

Ibland behöver vi dock göra det motsatta. Vi måste få lite självinsikt. Hur är det egentligen med allting? Att kolla på oss från ett annat perspektiv och kritiskt ifrågasätta oss själva vad vi egentligen håller på med.

Jag har gjort det.

Jag har varit sjuk. Något jag kan säga idag. Inte då. För då fanns det inte på världskartan att jag ens skulle berätta för någon om sjukdomen. För vem skulle lyssna? vem skulle bry sig? Sedan kom jag till insikt, vem bryr sig om någon vill lyssna eller bryr sig? Det handlar ju om mig. Om jag berätta om hur dåligt jag har mått så kan jag bara må bättre utav det. Om jag berättar för rätt person givetvis. Så visst har det en betydelse om personen lyssnar och bryr sig. Det jag menar är att vi ska inte ta dessa negativa tankar. Jag tror att när man blottar sig så djupt som jag gjorde, så lyssnar folk. Åtminstone vettiga människor, och vettiga människor finns det överallt omkring oss. Vi ser det bara inte i all stress.

Jag är fortfarande inte frisk. Men jag är kryare idag än för ett halv årsedan. Och detta visade sig när jag insåg hur jag var, hur jag mådde och framför allt vad jag gjorde. Mot er.

Jag har insett att problemet inte har suttit hos er utan hos mig. Jag har byggt upp en mur och tyckt att allt är ert fel. Ni är avskyvärda, idioter! Grejen var den att i själv verket så var det jag som var hemsk. Jag var inte den person jag egentligen är. Jag är så otroligt tacksam för de få som har stått ut med mig. De få som stod vid min sida trots att jag spydde galla på er. Detta gäller speciellt en person. Den person jag har älskat mest i hela världen och har svårt att tänka mig att kunna älska någon så mycket igen. Min bästa vän. Den enda jag någonsin har känt att jag kan berätta allt för. Det är stort. För mig iaf.

Idag kan jag säga det utan att ens behöva tänka efter. Jag älskar dig. Jag är hemsk ledsen att jag förstörde något som var så förbannat vackert. Totalt idiotiskt.

Jag vet inte om vi någonsin kan laga det som har varit dåligt under en sån lång tid. Det jag vet är att jag ser något positivt i det hela och att jag kommer att fortsätta hoppas.

Du är och kommer alltid vara det finaste som någonsin har hänt mig. C.

 

 

 

Idag går  mina tankar till dig.

Denna låt är så smärtsam för mig på flera sätt än ett.

Jag kan ärligt säga nu 27 år gammal att jag har aldrig haft en relation med min far. Han har funnits, och bara ett samtal bort. Men ändå har det alltid varit ett stort avstånd mellan oss.

Jag har aldrig känt att jag har dugit åt honom. Jag har känt att om jag någonsin ska få honom att säga "Emma, så stolt över dig" så måste jag klara saker som jag inte kan. Jag har fött två barn, står på min egna barn, har haft jobb, taigt körkort och nu läser jag sista året på univeristetet. Men har det dugit?

Jag minns en dag då jag fick mitt första A (troligen det enda ocksp :P) och tänkte "Detta ska pappa få se!" Jag tänkte att då borde han vara stolt. Det jag upplevde var inte stolthet. Istället för att säga hur bra jag var så började han ifrågasätta detta. Trodde han att jag hade fuskat? nej, jag hade inte fått tillräckligt med poäng. Kul.

Från den dagen har jag inte berättat nått bra om det som sker i mitt eller barnens liv. För han förtjänar det inte.

Under några års tid så pratade vi inte något. Jag behövde inte honom, och han vill inte träffa mig. Sa han iaf. och då lät jag honom det. Jag hade min mamma och mina vänner. Det räckte för mig. Trodde jag. Grejen är den, hur mkt än jag har hatat honom genom åren så har jag saknat honom så fruktansvärt också.

Nu är jag vuxen, stark och är själv förälder. Nu tänker jag inte ha honom i mitt liv. Han kan få finnas i mitt barns liv, men inte mitt.

Nu kan vi aldrig att vår saga har ett lyckligt slut. För till skillnad från sagorna så fortsätter även våra liv.

Vi kan istället säga att vi kan avsluta varje kapitel med ett lyckligt slut.

Det jag syftade på är egentligen att jag tror hur jag ska lösa saker och ting.

Jag kan få min hemska saga med ett lyckligt slut, dock krävs det mycket tid och mycket jobb. Då menar jag från min sida.

Jag har mycket att jobba med och jag är beredd på att göra detta. Inte för dig, inte för barnen utan för mig. Min skull. Så att jag en dag kan leva lyckligt, kanske inte med dig, utan med någon som förtjänar mig.

Jag har bestämt att jag ska må bra och det är bara jag som kan påverka detta.

Mår ni dåligt så ta reda på varför ni mår dåligt, i grunden och jobba sedan med det.

 

Jag ska göra något jag aldrig har gjort förut, något jag egentligen inte vill samtidigt som jag vill detta. Att göra detta kommer göra så mycket bra. Och jag vill att du är den första som ska få veta, vill du lyssna?

 

Vissa dagar är det bra, vissa daga är det lite sämre.

När jag är hängig brukar jag kolla på Friends, lyssna på Cash eller governor andy, eller lägga mig ner och gråta.

Idag har jag en kund och har inte tid med något av dessa. Så vet du vad jag gör? Jag reser mig upp, håller huvudet tungt och tänker att jag är den bästa versionen av mig. Jag är den jag är, kan folk inte hantera det så får de hålla sig borta.

Idag blir det mys med mina grabbar. <3

Jag tänkte berätta om en person i mitt liv så jag verkligen älskar, avgudar! Min son. Låt mig berätta om min underbara son och hans fantastiska ålder han går genom nu. Idag var vi på en fyra årskontroll. För er som inte vet vad som sker på en fyra årskontroll så väger man barnet, mäter, kollar synen och även lite finmotorik och balans.

Min son idag när vi ber honom göra någonting, ja då gör han tvärtom. Bara för att han kan. "kan du rita en gubbe på papperet" "nej" och så ritar han en snögubbe.

"Kan du ställa dig mot väggen?" "nej" så sätter hans sig på golvet.
"Kan du sitta still här och kolla på tavlan där framme?" "nej" och så går han fram till tavlan och pillar.

Men, jag är en fantastisk klok mamma och vi fick honom att göra alla tester utom ett och detta tog inte ens en timme. Mamma vs. Gabriel 1-0.

Att vara ensamstående med två pojkar i fantastiska ålder där de ständigt vill testa gränser, har ett sjukt hett temperament och är båda vinnarskallar är en utmaning. Oftast vinner jag men det händer att de vinner också I hate it. Jag är morsan och jag ska ha kontrollen. Därför är jag hård och jag får faktiskt nästan alltid som jag vill.

Dessa två gossar är mitt allt och jag skulle kunna gå genom eld för dem. Har inte mina barn det bra, då ser jag till att de får det bra. Om jag måste gå över lik så får det vara hänt.

 

Skolan börjar lida mot sitt slut. Detta på både gott och ont. Saknar klassen och allt skoj vi har gjort men ska blir förbannat skönt att äntligen få en utbildning och börjar jobba med något jag trivs med och även något jag är bra på. Har inte fått mycket gjort den sista tiden men nu är det iaf klart med praktiken. Jag och min klasskompis kommer starta ett företag där vi kommer ha kunder regelbundet och annat lite smått å gott. C-uppsatsen går framåt. Sitter och jävlas just nu med bakgrunden. Är ju hur mkt som helst som ska vara med. Ser faktiskt fram emot att analysera alla resultat jag har fått, för det är ju det som det hela handlar om.

 

Ikväll får vi finfrämmande. Blev både chockad och glad när han ringde! Har saknat honom samtidigt som jag har varit jävla arg på honom den sista tiden. Men vi får se hur det går ikväll. Barnen kommer bli glada iaf. Det är huvudsaken =)

 

Nu ska jag ta mina sista korvören och köpa lite mat till mina hungriga barn. Ha det gött

Om man kunde dö av sina egna tankar så lovar jag att en vacker dag kommer min hjärna att krossa mig.

Jag har grubblat som f*n i flera dagar över något som en person sa till mig. Han frågade mig om jag alltid trodde det värst om folk. Först tänkte jag att han hade fel för jag har alltid sagt att jag tror det bästa om folk.

Men sen har jag börjat tänkt. När jag träffar en främling första gången tror jag alltid det bästa om denna person. Tills han/hon visar något som jag inte gillar. Sedan har jag svårt att ändra åsikt. Jag har fruktansvärt mycket fördomar för allt. Inget jag är stolt över men jag är öppen med det.

Med personer jag känner, ja där är det egentligen värst. Jag tror att alla är ute efter att göra mig illa. Jag tror att folk snackar skit om mig när jag inte är där och jag tror alla gör saker för att förstöra mig. Ja, nu överdriver jag en aning.

Jag har ett förbannat bra självförtroende. Jag är helt övertygad att jag klarar allt, och jag har klarat så in i helvete hittills. Min självkänsla dock är betydligt lägre. Vad detta beror på har jag ingen aning om. En teori jag har är att jag har alltid haft höga krav på mig som jag aldrig har kunnat uppnått

 

För varje dag som går så blir jag mer och mer bitter. Trots detta tänker jag varje dag "nu jävlar kör vi" och tar mig genom varje dag ganska smärtfritt. Varje dag känner jag att jag klarar mig bättre och bättre utan folk. Umgänge är ju sjukt överskattat. Om det är med fel personer dvs. Att umgås med människor som lyfter mig och som alltid får mig att må bra, dem vill jag träffa varje dag. Tyvärr existrerar inte dessa personer i mitt liv.

 

 

och en annan sak, gillar ni inte det jag skriver. ge fan att kommenterar töntiga kommentarer och sluta läs min blogg istället!

 

Kanske jävligt opassande men sanningen är den att jag känner precis som James <3.

Jag kommer gå vidare en vacker dag, inte nu, men snart. Jag lovar.