Klockan är egentligen för mycket för mig att skriva ett vettigt inlägg. Jag har viljat i flera dar att skriva ett inägg om att finna lycka men har inte kommit till skott. Har varit för trött eller för omotiverad. Det är ingen skillnad idag så jag kommer inte skriva om det nu.

Det jag istället kommer att skriva om är om tillit, rädsla och den inre resan. Låter kanske lite djupt för er, men så får det vara.

Jag tror hela tiden att jag ska bli sviken av folk. Sviken av familjen som inte ställer upp, pratar bakom min rygg eller till och med inte tycker att jag duger. Sviken av vänner som bara umgås med mig för att det tror att de får något nytta av mig. Sviken av den jag älskar genom att vara med någon annan, ljuga eller till och med skada mig. Varför går jag runt med denna rädsla, denna bristande tillit? Har jag blivit sviken många gånger för mycket? Det kan hända. Helt klart. Men samtidigt har jag bestämt mig för att låta mig leva. Jag är livrädd att visa tillit. Om jag skulle lita på någon annan än mig själv, då tappar jag kontrollen. Kontrollen över mig själv. Jag har den känslan i kroppen att om jag skulle tillåta mig själv att lita på någon, och kanske även berätta för personen i fråga, då blottar jag mig själv. Jag blottar det absolut dyrbarste jag har. Detta är idiotiskt. Fast samtidigt inte. Jag kan bli sviken av min familj, mina vänner eller någon annan nära. Det hör till livet. Det jag egentligen borde tänka är vad jag Ger till denna person. Väljer jag rätt person att lita på, då ger jag denna person den absolut vackraste gåvan man någonsin kan få. Att bli litad på. Att någon vill berätta sina inre tankar. Att en person känner sig trygg och tycker om en. För det handlar ju om det. Kärleken. Kärleken gör att vi vågar ta det där lilla extra steget mot lyckan. Även fast det kan vara fruktansvärt läskigt, så gör vi det. Om vi har kärlek, och tillit förstås.

Vi ska nu inte glömma tillit till oss själva och till livet i sig. Livet är precis vad vi gör det till. Att ha tillit till sig själv är nog det första steget vi ska ta. Kan vi inte lita på oss själva, våra känslor och våra val. Hur kan vi då begära att någon annan ska göra det?

 

Jag sitter i denna stund och känner att mitt hjärta ska pumpas sönder. Pulsen är föhöjd och jag har en enorm inre stress. Jag vet inte om det beror på mitt te eller min choklad, eller kanske båda. Det kan lika gärna vara att jag är stressad av att sitta här helt själv och inte göra någonting alls.

Jag är ständigt rädd att misslyckas, att göra någon besviken eller bara inte duga för folk. Jag vill alltid vara andra tillags. Det är så pass att jag inte orkar umgås med folk. Jag vill inte träffa människor. Jag gör dem ändå besvikna med min närvaro. Det är jättelöjligt att tänka så. Givetivs väljer ju folk om de vill umgås med mig eller inte, men samtidigt bär jag på den där känslan, att inte räcka till.

 

På sistone har jag gjort sådana fruktansvärta misstag. Misstag som jag gärna skulle ha ogjort eftersom det kunde riskera så myclet för mig. Mina barn framför allt. Jag är oerhört tacksam för mina vänner som hjälpte mig ur det. Att skada mina barn är det sista jag vill! medvetet eller som i detta fall, omedvetet.

 

Jag går genom en tung fas nu. En dag när jag satt i bilen, körde lite väl fort och poppade musik. Då tänkte jag på att vi alla människor kanske behöver detta som jag går genom. Att göra den där inre resan som ställer oss en miljard frågor. Vem är jag? hur är jag? hur har det kommit sig att jag är den jag är idag? Vad kan jag göra bättre? Är jag värd denna plats på jorden? Är människor värda att vara i min värld?

Att banga ur och ge upp har varit ett alternativ många gånger under denna resa. Varje gång jag har fått den tanken att bara sticka iväg, skita i allt eller till och med ge upp livet i sig, då har det kommit någon inre kraft som har sagt åt mig att fortsätta kämpa. Jag har så mycket som är så värt att kämpa för. Vissa dagar går det lättare, andra dagar har varit sämre. Det är under de sämre dagarna jag har gjort mina misstag.

Killar, piller och en hel del alkohol. Vad löste detta? Jag är fortfarande kvar på samma hållplats. Lite fattigare, mer ångest och har inte funnit det jag hela tiden har sökt. Mig själv.

 

När jag sitter och berätta hur jag hade det som barn då förstår jag lite mer varför jag är den jag är idag.

Jag är sjukt stolt över mig själv som har kommit så långt här i livet ändå. Även fast jag har fått krigat många gånger själv. Jag älskar mitt liv som det är nu. Det är inte perfekt. Jag har ett sunkit jobb, halvtrasslig hälsa och lite andra bekymmer men det är ändå mitt liv, mina val. Jag som har skapat det så här. Ingen som har gett mig någon skjuts här i livet. Ensam är stark har fått en annan betydelse. Jag är inte stark ensam, men jag är betydligt starkare idag än vad jag var för ett halv år sedan.

Att ständigt försöka förstå människor är verkligen slöseri med tid. Tänk, om en person säger en sak till dig. Sedan ska du försöka förstå eller analysera detta. Vad hjälper det? Du är medveten om att vårt största organ är hjärnan och det som försigår där inne kan vi inte kontrolla. Särskilt inte hos andra. Det jag vill säga är att vi ska inte försöka analysera vad andra folk säger. Lita på deras ord och deras känslor. För det är det som är sanningen. Om de inte ljuger, men då kommer det fram så småningom. Va istället tacksam för att denna människa vill berätta något för dig. Denna person vill att du ska veta, vara delaktig. Denna människa litar nog på dig. Så istället för att analysera och skapa andra sanningar så lyssna på deras ord. Läs inte mellan raderna. Du lever nu och inte så länge. Låt inte din tid gå åt att analysera saker som egentligen inte när nått att anlysera. Finns väl en anledning varför det är så svårt att bli psykolog I guess! Och av min erfarenhet av dem så suger dem så åter igen; lyssna på dina nära och låt inte analyseringen ta död på er relation

 

/ Från en som analyserar sönder allt...

Hej!

Ett helt tomt dokument, många tankar och alldeles för mycket. Jag gör i allafall ett försök till ett någorlunda inlägg idag.

 

Jag tänkte berätta om vikten med att stå på sina egna ben. Att göra det som känns bra för dig. Lyssna på andras råd men följ dem inte jämt. Vi kan aldrig egentligen veta vad som är rätt och fel i olika situationer. Vi måste testa oss fram och ständigt göra misstag.

Idag är jag stark och kan följa mina egna råd att följa min magkänsla, med lite hjärna också. För inte allt för länge sedan var jag desperat hjälp och lyssnade på alla råd jag kunde. Vissa har faktiskt hjälp mig, men flera har faktiskt stjälpt.

Jag har lyckas såra en person bara för att jag ville läka mig själv. Jag kom på ett knep hur jag skulla blockera mina känslor och gå vidare från mitt ex. Det fungerade väldigt bra för mig. Jag är mindre känslig nu, helt klart. Problemet sitter väl mer i vad jag har gjort.

Som inte går att göra ogjorda och som inte går att ursäkta. Men jag ber ändå om ursäkt. Läser du detta så ska du veta att jag är innerligen ledsen för det jag gjorde. Det var inte meningen att du skulle komma mellan och bli sårad. På riktigt.

Shit vilken kraft det har ändå att må dåligt. Och vad man (jag) är villig att göra bara för att få må bra för en dag. Helt klart ovärt.

Om jag bortser från den personen jag sårade så har jag faktiskt blivit en bättre person. Jag ser saker från ett annat perspektiv och tar inte livet så förbannat seriöst alla gånger.

Jag vet fortfarande vad som är viktigt för mig och vart jag vill sträva, men jag kämpar inte åt det hållet varje dag längre. Jag försöker hitta saker att njuta av i nuet istället. För om jag ständigt ska jobba framåt kommer jag missa så otroligt mycket.

Jag har en extrem olust för så mycket saker men det ska ordnas. Det första jag vill ordna är vårt företag. Jag vill registrera företaget, fixa paket och prislistor och sedan testa sälja några tjänster.

Sedan vill jag köra igång min egen träning på allvar. I nuläget tränar jag lite sporadiskt men jag har ju en träningsplan och ska fixa en kostplan och sedan ska jag bygga. Mindre fett och mer muskler. Detta för att jag tycker det är kul, det ser bra ut och sist men inte minst: för att testa mina egna kunskaper! Motiviatioen är inte med mig alla gånger. Kanske ska använda samma knep på mig som jag kör på andra? ;P

 

Igår hade jag en fantastisk dag/kväll. Kvällen var extra speciell. Har väntat på att detta ska ske väldigt länge. Allt tack vare mig själv. Jag har utvecklas och vågar nu visa upp vem jag är på riktigt. Fantatiskt!