Oj oj. Haft fullt på på sistone. Medvetet. Nu fick jag en liten stund över och tänkte jag skulle skriva några rader, eller om det blir en roman. Det återstår att se.
Just nu sitter minsta grabben och lirar Mario och den äldsta Angry Birds. Vilken awesome uppväxt dem får va? Påtal om det måste jag bara berätta att jag har fått resultat av det jag hela tiden har trott på. Mina barn fick inte mycket socker tidigare. Aldrig godis, sällan glass och bara ibland bullar och dylikt. Jag har istället alltid haft grönsaker till maten, och alltid haft frukt hemma som de har fått äta hur mkt de vill. Som de dessutom har varit med och valt ut. Detta har resulterat att de är inte jätte förtjust i socker. Jag har haft några som har viljat arbeta mot mig och säger att när de väl får socker kommer de bli galna. Visst de kanske har blivit hyperaktiva men de kan de vara utan saker. Barnen gillar godis, men frukt och grönsaker är ingen främmande för dem och de äter det så gärna. Att knapra på paprika, morötter och gurka är deras "lörsdagsmys". Så det ska vara eftersom de vet ju inget annat. När jag går in på en affär så är det alltid vid fruktdisken som jag stannar längst. Dels för att jag handlar mycket där samt att jag får slita barnen därifrån! Då kan jag säga med alla säkerhet att jag har lyckas! Min äldste son sa till mig en dag "mamma, jag vill inte åka till morfar något mer. Han ger oss bara glass hela tiden" - Vet dock inte hur jag ska tolka detta då jag vet att de gillar glass. Bristande uppmärksamhet kanske? Hur mkt gosaker de får hos andra så är deras favoritplats hemma, både här och hos Kim. Det betyder med andra ord att vi kan inte köpa våra barn.

Ja, detta inlägg skulle inte handla om mina barn och deras bristand uppväxt med uteblivet socker.

Vet egentligen inte vad jag ska skriva.

Kan berätta iaf att det händer så mkt spännande saker i mitt liv nu att jag har inte tid att må dåligt. För att må dåligt tar ju verkligen på ens energi. Jag är instruktör för EFIT och jag älskar det! Synd att det bara är tre gånger i veckan! Utöver detta så försöker jag träna på gymet några gånger i veckan också. Det varierar stort hur många gånger det blir för jag får oftast så fruktansvärt med träningsvärk. Vilket är förståligt, och önskat. Jag tränar tills jag är halvdöd, annars är det ingen större mening för mig.

Fick höra idag att jag hade gått ner i vikt. Kunde då med glädje säga att så är inte fallet. Jag äter mer än någonsin och mår så himla bra. Jag har nog förlorat vikt i form av fett, men det totala är nog plus minus noll.

Förutom träningen så har jag en del andra jobb på gång som jag ser fram emot. Ska bli spännande detta. Mitt nya liv. Sedan har jag nästan bestämt mig för att studera vidare. Det värsta är bara att det är i Umeå och det blir ganska ensamt. Men lätt värt. Dock tre år till? Jag vet ju inte ens om jag kommer in. Kommer söka till nästa höst då eftersom jag vill göra klart denna utbildning först. Vill kunna kombinera detta på något vis.

 

Det som kanske är lite mindre kul just nu är att jag saknar en väldigt god vän. En vän jag berättar allt för. Nu när jag mår dåligt och behöver prata med någon som finner jag alltid någon att prata med. Dock när något kul händer så är det bara dig jag vill berätta det för. För att du har varit så insatt och jag tror att du är intresserad.

Men det går nog över. Jag hittar nog någon att berätta detta roliga för en dag. Bara det inte tar för lång tid.

Vad är det som händer i mitt liv nu för tiden? Jag har inte längre någon ork att sätta mig vid datorn och göra en uppdatering. Jag är inte lat. Utan tvärtom. Nu jobbar jag verkligen stenhårt på att hitta in livsglädje. Jag är på god väg. Det var jag visserligen vid senaste inlägget också. Vet egentligen inte vad det är som gör det skilland, nu och då. Vet bara att jag är mer ensam nu. På ett bra sätt. Frivilligt valde jag ensamheten. Detta måste ju vara idiotiskt efter jag har berättat att jag hatar att vara själv och det är då jag mår sämst? Mycket möjligt. Men nu har jag valt att vara själv eftersom jag vill inte träffa överdrivet med folk. Jag trivs att vara och pyssla på i min lägenet. Leka med barnen, ta hand om dem och sedan somna vid deras sida. För det är därför jag är i livet. För deras skull. Jag lever inte för någon annan. Vi alla borde leva för vår egen skull, för vår egen existens. Så är det inte för mig. Jag skulle välja annat om det bara var för min egen skull. Jag hade valt ett annat liv. Helt klart. 

Jag vet att livet som förälder är det absolut bästa, trots detta fantiserar jag ibland hur livet skulle vara om jag hade gjort annorlunda. Ordnat mig en karriär först, sen skaffat barn. Livet hade varit helt annorlunda, helt klart, men vore det så fantastiskt som jag har det det? Om jag skaffade karriär först, hade jag varit PT då? Hade jag ens varit intresserad av träning? Minns att min tidigare dröm var att bli regissör. Det vet jag att det bara var en dröm. Jag sög på media på gymnasiet så varför skulle jag fixa det? 

Att jag har kommit så långt här i livet är faktiskt pga mina barn. Deras liv har gett mig en sådan enorm kraft att vilja lyckas, för det finns ju inget annat alternativ när man har barn. Misslyckas jag så drabbas dem, och ni som också är föräldrar vet att det finns inte på kartan! Att våra barn ska bli lidande av våra dåliga val! 

 

Livet är fortfarande väldigt tufft. Tog det stora beslutet att skjuta upp min C-uppsats ...igen! Det ska bli gjord. Den är faktiskt snart klar.  Bara att just nu klarar jag inte av stressen. Stressen av att skriva, läsa någon annans uppsats samt att oppena denna uppsats. 

 

 

Jag vet att jag är en fågel som kan flyga vart jag vill. Jag har kraften och jag har vingarna. Just nu är det bara lite svårt. Jag kämpar mig vid vattenytan för att inte drunkna. Jag simmar allt jag kan för att hela tiden hålla huvudet vid ytan. Det kanske inte syns på utsidan men fan vad jag paddlar med benen. Vissa dagar får jag mig en rejäl kallsup. Fruktansvärt otäckt men jag är ju en fågel. Jag skakar av mig detta. Vissa dagar är det annorlunda. Då kämpar jag på precis som alla dagar, men motståndet är inte densamma så då helt plötsligt lättar jag lite från vattenytan. Bara för en stund. Det är de stunderna som får mig att förstå att jag är på väg åt rätt håll. Att jag krigar för något jag tror på. Mig själv. i slutändan. 

 

 

p.s finns en anledning varför det är mycket felstavningar, särskrivningar eller taskiga meningsuppbyggnader i mina inlägg. Det är för att jag aldrig läser genom mina inlägg igen. Fånigt.