Ibland undrar jag på allvar om jag aldrig kan fatta ett vettig beslut. Det är nästan som om jag letar problem, att livet är inte menat att leva om jag inte få ha problem. Om allt skulle vara perfekt, då är det tråkigt. Men när allt är mindre perfekt så vill jag ju åt det hållet. Hur kommer det sig? Varför ska jag alltid ha mer eller mindre och aldrig vara nöjd med det jag faktiskt har. 

 

Idag är jag mer förvirrad än vad jag var igår. Det som var så självklart förut är nu mest bara snurr. Idiotiskt. Vad är det att fundera över egentligen? 

 

Sedan är jag jättearg! Jag vet inte ens pga vad! Eller på vem. Jag bara är arg. Jag är arg för jag aldrig få vara den jag är, får inte tänka som jag gör och jag får inte göra det jag gör. För gör/tänker/är jag som jag vill så är det alltid någon som har någon åsikt om det och säger att "Emma så är du", "så här tänker du" och "så här ska du göra". Utan att ens ha frågat om råd! Jag hatar hobbypsykologer som tror att de känner mig. Tycker samtidigt att det är lite fascinerande att folk tyckte känna mig bättre än mig själv. Är det möjligt? Ser ni mig klarare än vad jag själv ser mig? Mycket möjligt, men jag kan säga en sak till er som tror att ni vet vem jag är: Ingen kan någonsin någon gång har hundra procent koll på vem den andra människan är. Finns inte en jävla chans! 

 

Jag har haft saker som jag burit på nu i ett par veckor och som jag velat dela med någon men när något sånt här sker så blir jag mer å mer övertygad om att jag inte kan berätta det för någon. Jag kommer bli utdömd, få idiotiska åsikter och råd som jag inte har bett om. Jag vill bara ventilera. Varför blir jag då irriterad av era åsikter? Kan mycket väl vara så att det ni säger till mig är sant. Jag vet att jag gräver min grop tull helvete men kan jag inte få göra det ? Vad gör det om jag vet att jag har koll? 

Detta inlägg är nog det mest innehållslösa inlägg jag skrivit tror jag. Eller så är det lika jävla kryptiskt som alla andra inlägg. Eller kanske till och med ett psykologisk test jag gör för att se hur ni skulle reagera. 

Men nej, så är det. Jag är helt jävla öppen med vad jag tycker och tänker. Jag hatar folk. Och för varje dag som jag lever vill jag bara isolera mig mer och mer. 

Tack å hej! 

Nu sitter jag här idag och fascineras av andra människor, likt som jag inte har en aning vad livet går ut på. Jag blir fascinerad av deras beslut, deras agerande och deras sätt att se på andra människor. Jag ser fördomar, hat och avundsjuka. Jag hör glopord, skvaller och lögner.

Jag har tidigare pratat om att vi ska lära oss av barnen. Eftersom barnen är oformade och säger och gör som de vill. Jag vill även tillägga en annan målgrupp som vi också ska ta efter. Kanske inte lika fult ut. Men jag menar äldre. Äldre människor som har sett mycket livet, lärt sig av sina misstag. Jag träffar äldre på ett annat sätt än ni som inte jobbar inom äldreomsorgen så det är kanske skillnad. Jag ser äldre som är sjuka, som är behov av hjälp och som är låst på ett hetlt annat sätt. Men jag ser också tacksamhet, glädje och en viss sorg. En sorg som kanske inte sägs rakt ut men syns i ögonen. Ångrar det något i livet? Levde de inte livet fullt ut? Eller saknar de deras fru/man? Vissa är förmögna med barn, barnbarn och barnbarns barn. Vissa sitter ensam i sin lägenhet med neddragna rullgardiner och har inte en enda omkring sig. Ibland känner jag lite sympati men tanken slår mig också.Hur har de hamnat här? Även fast de nu är gamla så har de en historia. De kanske slog sin fru, söp bort sina barn och lyckades göra sig osams med alla de kände. Är det ändå synd om dig när de sitter där ensamna i lägenheten helt beroende av hemtjänsten? Vi underskattar våra äldre. Vi ser kanske dem som en minoritet som inte behövs tas hand om. De har levt sitt liv. Men vilka är vi som bestämmer hur andra ska ha det? Dessa äldre byggde den grund så vi står på. De har jobbat, betalat skatt, byggt våra hus, tagit hand om våra föräldrar. Varje enstaka individ på denna, egentligen ganska lilla, värld är unik. De alla har en historia att berätta för dig. Våga fråga, våga ta plats, våga att tränga dig på. Vem är du som kommer hem till någon annans hem, rotar i deras kylskåp och ger dem medicin och sedan i samma ögonblick är påväg därifrån? Personen där blir snabbt ett föremål, en arbestuppgift, ett namn på ett papper. En person med själ, åsikter, känslor och ensamhet. Det är förbannat noga att vi diskar, ger dem middag och vi får absolut inte glömma medicinen! Men vi ger dem inte tid. Tidsbrist om något gör väl ändå att folk tyner bort? Trots att de har sin medicin, deras mat och disken är ren!  Om vi gav varje människa i vår omgivning 5 minuter per dag att berätta om sig själv. Om sina sorger, rädslor eller sin glädje. hur mkt ger vi? inget! Hur mkt får vi? ofantligt mycket tillbaka! Är det inte därför vi lever? Att ge och få tusen tillbaka? Du ser det som inget, men personen som sitter där kommer se dig med andra ögonen. Du kanske räddade deras dag. Gav dem en livsglädje, om så bara för en dag. För att du tog dig 5 minuter. Givetvis gäller inte endast detta äldre inom äldreomsrogen utan det gäller alla människor du möter varje dag, året runt, resten av ditt liv. Men vissa människor är kanske i större behov av att bli sedd.
Kross jantelagen och gör något vettigt!

När hjärtat sätter krokben för ens fantastiska omdöme. Oftaste när jag ber om råd från mina vänner så brukar jag för det mesta få bra tips. Jag får råd som gör att jag måste fundera och klura ut vad jag egentligen vill. Ibland får jag svaret/rådet "lyssna på det hjärta". För tydligen när man lyssnar på ens hjärta så gör man det bästa besluten.

Men då frågar jag om det verkligen ÄR så? Är det verkligen så att de absolut bästa besluten kommer från hjärtat? Ska man alltid ha känslor inblandat när man gör viktiga beslut som rör en själv? Kanske borde man inkludera hjärnan lite också. Är man en romantiker och naiv som jag är så är det inte alltid det klokaste gå efter hjärtat. För jag har alltid gått efter hjärtat, eller magkänslan. Vart har det lett mig? Visserligen så har ju mina "dåliga" beslut i slutändan lett till något bra eftersom jag har hela tiden vetat att jag har gjort det bästa beslutet efter förutsättningarna. Fast om vi ska kolla tillbaka i två år ca och fråga detsamma "Gjorde du verkligen en bra val där Emma?". nej, det gjorde jag inte. Jag var kär. Korkad. Naiv.

Om jag för en gångs skull faktiskt kopplade bort vad hjärtat säger och istället lyssnar på hjärnan (för jag måste ju säga att den har en del kloka förslag) och gör mina beslut efter det. Ja då kanske jag får det jag verkligen vill. I slutändan.

 

Just nu slits jag itu! Har ni någonsin haft så mycket känslor för så mycket samtidigt att hjärnan överarbetar och sedan bara kollapsar? Jag  slits mellan två världar. Där jag måste välja part. För jag kan inte få det bästa av två världar, eller kan jag? Jag vill så gärna hjälpa men jag står istället bara helt hjälplös och kollar på. Jag vet att jag borde göra något men har absolut ingen aning om vad jag kan göra. Jag har kraft och viljan. Kan man någosin sluta bry sig om en person som man har älskat mer än livet? Går det att lära sig att sluta bry sig? Jag har rätt verktyg tror jag och jag vet också att dessa verktyg har hjälpt andra, men vad hjälper det om prylarna aldrig blir använda? Kan endast min existens hjälpa en människa i nöd? Vill jag hjälpa för många samtidigt? Är jag övermänsklig? Jag tror att vi människor kan göra så mycket mer för andra än vad vi tror. Vi lägger bara energin på fel saker.

Har ni någonsin hjälpt en människa på riktigt? En person i nöd? Hur kändes det, att vara den personen som faktiskt gjorde skillnad? Jag gör det varje dag. För jobbet, barnen och för mig själv. Att hjälpa andra är nog den bästa gåvan vi har fått eftersom det kan sprida mer glädje än vi kan ana. Trots detta borde jag kanske inse mina egna begränsningar. Vad är jag kapabel till? Hjälper det eller stjälper det bara? Mig eller andra?

Nej idag är en sådan dag där jag egentligen borde skrika, springa eller bara dra någonstans. nej jag åker å jobbar istället. funkar förvisso också då jag håller känslorna och tankarna i schack.

Frågan är nu bara, Kan man vara kär i två samtidigt?

 

 

Högfärdighet, snobberi och överklass.

Så fort du börjar tro att du är bättre än någon så är du precis det motsatta. De modigaste, smartaste och mest ödmjukaste människorna är de som kan bära på mycket visdom, erfarenhet och kunskap utan att ens se ner på någon annan. Desto visare en person blir desto mer inser de vad de inte kan. Då står framför en människa och ser dess svagheter. Du ser att skalet är slitet och ögonen svarta. Du ser också en rädsla, en oroa att inte vara tillräcklig. Du vet att denna människa är i behov. Behov av kärlek, tillit och närhet.

Vi tar oss genom livet genom status, pengar och tron på intelligens. Vi ska se bra ut, träna mycket, ha bästa jobben och vi ska kunna saker som ingen annan kan. Gärna ett främmande språk eller stora ord eller något annat egentligen totalt oviktig för de allra minsta.

De modigaste, smartaste och mest ödmjukaste människor är de som sträcker fram en hand, säger Hej och visar att här är jag. Jag är precis som du. Jag älskar dig för den du är, inte den du försöker vara, inte den du borde vara eller den andra vill att du ska vara. Jag älskar dig för dina  styrkor men mer för dina brister. Dina brister som du är modig nog att visa. Jag älskar dig för din skönhet, men mer för din ärr. Dina ärr berättar mer om dig än din skönhet. Är det arv eller är det livet? Jag älskar dig för din styrka, men mer för din tillit till mig att visa att idag är du svag. Man är inte modig för ens man har varit rädd.

Högfärdighet, snobberi och överklassen vill jag kräkas på. Jag tycker inte illa om människor med "bra" jobb, mycket pengar eller som kan mer saker än mig. Dessvärre ser jag allt för ofta att just dessa personer som har de absoluta bästa jobben, mest pengar på kontot och högst status, ja det är dem jag föraktar eftersom de har förändras. Pengar, miljö och status. Vilka är starka nog att stå emot? Jag skulle kunna slåss för mänsklig rättighet, men vem är jag som slåss? Jag skulle kunna skrika för feminismen, men var hjälper de dem som inte kan skrika? Om jag syns, synd då de? Jag skulle kunna tiga för alla barns rätt till skola, vård och kärlek. Vad hjälper det? Vad kan jag, vi, de, oss, de andra göra? Vi kan börja med oss själva. Ställa oss frågorna, varför gör jag detta? För vem gör jag detta? Vad kommer det att leda till? hur kommer folk se på mitt agerande om 100 år?

Att finna tillit till sig själv, att finna självkänsla och självförtroende att stå upp för sig själv. "Va den du är" - är det så? Skulle vi säga det till Hitler? Han var sjuk, uppenbarligen. Ska vi då stötta det bara för att han "är sig själv"?

Jag tror att vi ska lära oss från våra barn. Barn är kanske lite mer objektiva än oss. De ser en person. De säger vad de ser. och sedan inget mer med det. De lägger ingen värdering i det. VI däremot lär dem att lägga värdering i andra människor "hon är tjock, dum, konstig, svart, bög". Barnen kanske inte ens ser det vi ser. De ser att den afrikanska mannen som går längst gatan har en snygg keps. Inte märker de att innehavaren av kepsen är svart? De kanske märker om någon är tjock men vad gör det?

Barn bryr sig inte om pengar, de bryr sig inte om status eller bra jobb. De bryr sig om kärlek, lek och glass.

Högfärdighet, snobberi och överklassen kommer alltid att finnas. Det finns bland dem som har pengar och bland dem som inte har pengar. Det gäller för oss andra att inte påverkas av det. För om vi inte bryr sig, kanske de stackarna själv inser vad som är viktigt i livet, egentligen. Och om de inte gör det. Så gör de inte det.

Jag ser allt mycket mer positivt nu.  Jag vet att det onda alltid för mer något gott. Det värsta jag egentligen har varit med om var den natten jag vaknade upp och trodde att jag höll på att bli kvävd. Jag var helt säkert att någon satt på mitt bröst. När jag sedan insåg att det inte satt någon där utan att jag bara hade andnöd då var jag helt övertygad om att jag höll på att dö. På Riktigt! Jag dog inte. Men jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Dessvärre gjorde jag det fast då tack å lov mildare attackar. Eller så var de lika starka men att jag lärde mig att hantera dem. De kunde komma smygandes och de kunde komma plötsligt. Har ni sett Harry Potter-filmen där det kommer dementorer som suger ut all glädje man har i kroppen? Så kändes det. Fast som om de även sög livet ur en. Jag kunde få en våg över mig och känna att jag höll på dö, även fast jag var helt fysiskt frisk. Men jag vill inte andas eller jag vill inte leva. Jag kände att det stack i bröstet på mig, utan att det gjorde ont. Som om det var ett stort hål där. De där olika upplevelserna tyckte jag var värst, egentligen. Fast det fanns andra tider som också va lite småtråkiga. Nu i efterhand skulle jag nästan kunna säga att de var värre. Den var stunder (perioder ibland) där jag var raka motsatsen till det jag nyss beskrev. Jag var helt tom. Jag var kall eller neutral, eller kalla det vad du vill. Jag kände ingenting för någonting. Maten smakade inte, drycken läskade inte. Jag ville inte umgås med min pojkvän, inte med mina vänner och till och med inte med mina barn. Jag gruvade mig när jag skulle ha dem och jag längtade när Kim skulle komma hem och ta dem. Fruktansvärt. Nu betyder det inte att jag inte älskade mina nära utan det var bara tomt. Det enda jag egentligen ville göra var att sova eller sträckkolla på Sex and The City. För på den tiden trodde jag att det var det jag behövde. Det jag egenltigen behövde var stryk. Ordentligt. Fast istället gick jag till en kurator som var helt störd. Vilket jag avskydde! Nu i efterhand tror jag hon gjorde bäst intryck, trots att hon gjorde flera fel.

Efter denna period har jag lärt känna mig själv på grunden. Jag har lärt mig mina svagheter men även min styrkor. Jag har lärt mig att uppskatta mig själv, att säga nej och att sätta mig själv i första rummet. Efter denna period har jag blivit, om så möjligt, mycket mer känslig för saker och ting. I en början var det ett helvete. Men inget ont som inte för något gott med sig, nu har även mina bra känslor blommat upp. Jag känner saker igen! Jag gråter av lycka säkert en gång i veckan, skrattar varje dag, älskar och njuter av småsakerna i mitt liv.

Jag tar tillvara på mina känslor till något positivt. Visst kännas allt förjävlgit när det händer något dåligt, men det är okej. För det är mest positiva saker i mitt liv. och även i ditt. Bara att vi ser dem inte för att vi är så förbannat upptagna på att leta det som är dåligt eller det vi inte har!

Syftet med detta inlägg var egentligen bara att berätta att det är okej att gråta, att vara känslig. För att gråta och vara känslig är så sjukt mycke bättre än att vara som en hjärtlös människa som inte alls gjorde någon nytta på jorden. 

Tack för mig. Hej!

Nu är storsjöyran slut och nu känns det som sommaren också är slut. Jag älskar hösten, vinter och även våren så för mig känns det inte alls jobbigt. Jag är väldigt nöjd. Har haft min bästa sommar på väldigt länge. Först och främst är det givetvis på grund av att jag har varit frisk genom hela sommaren (med några få återfall) men även för alla jag umgås med. Jag har varit mycket med mina barn, badat, tränat och älskat. Jag har inte rest eller grillat särskilt mycket. Jag har inte heller hängt på krogen eller åkt någon båt. Har bara tältat en gång och jag har inte varit och fjällvandrat. Det jag har gjort är att lyssnat på mig själv. Kännt efter vad som är bra för mig. Och för första gången i mitt liv har jag fått precis det jag har önskat. Lugn och harmoni. och en jävligt snygg bränna på det också!

Jag hade sett fram emot att gå på yran och gå på stråket varje kväll eftersom jag var ledig i stort sätt hela veckan. Det blev inte så. Jag gick söndagen och sedan kände jag att det var inget för mig. Jag vill säga att jag har vuxit ifrån det men jag tror inte att det handlar om det. Det handlar väl mer om att jag har vuxit in i min egen roll. Vem Emma är. Jag är egentligen ingen festprisse. Jag är mer för kärleken. Den finns inte på stråket. Jag umgås hellre med nära och kära, gör saker som renar själen och som faktiskt lyfter mig. Inte ångest, huvudvärk och dålig sömn. Jag gick då endast på söndagen på stråket och sedan gick jag efter många om och men på yran fredagen och lördagen. Vilket jag idag inte ångrade en sekund. Kvällen igår var nog en av de bästa på väldigt länge. Dessutom hade jag inte många droppar alkohol i kroppen heller. Jag dansade inget på stråket, drack inte sjuka mängder alkohol eller raggade på en massa fulla män. Vilket jag i i vanliga fall skulle kunna ha gjort. För det är väl så man festar? Jag kom in på yran och såg Laleh, fantastisk show. Bra stämning och bra musik. Det uppträdandet la grunden för resten av kvällen. Hade fint sällskap, åt gott och strosade runt. Sedan att jag fick kyssas med en fin karl under fyrverkerierna var ju inte helt fyskam det heller. Ganska jävla underbart om jag ska uttrycka mig rätt.

Jag tycker det är helt fascinerande hur saker och ting kan förändras. Eller hur synen på andra förändras. Jag har alltid varit av den typen som dömer folk efter mitt första intryck. Jag har alltid trott att det är magkänslan som ska styra om jag ska träffa någon eller inte. Jag har trott stenhårt på det där! Vilket är jävligt idiotiskt om man ska kolla tillbaka på historiken över mina expojkvänner. Inte direkt en rad av briljjanta gentlemen dirket.

Trots detta har jag ändå gett folk chansen att visa vem de är och umgåtts med dem. men det har i princip alltid slutat i vänskap eftersom jag har en tendens att låsa fast mig vid totalt oviktiga detaljer.

Om man redan vid början vet bristerna (stördheten) och redan vid första mötet bestämmer att vi ska vara vänner och att detta är bara en av alla vänner, ja då fungerar det helt utmärkt att lära känna människan utan att få några känslor i huvudtaget. Ha. Jag är så körd. I vanliga fall tänker jag långt, jag planerar saker och gör gärna inte saker utan att vara helt säker. I vanliga fall.

Idag vill jag inte äta (älskar mat än mina barn, typ), jag vill inte träna, klä på mig eller prata med någon. Jag vill inte ens kolla på Friends. Idag känner jag en viss naivitet, hopp, sorg och kanske även kärlek. Är det möjligt?