Att älska den modigaste personen i världen.

Högfärdighet, snobberi och överklass.
Så fort du börjar tro att du är bättre än någon så är du precis det motsatta. De modigaste, smartaste och mest ödmjukaste människorna är de som kan bära på mycket visdom, erfarenhet och kunskap utan att ens se ner på någon annan. Desto visare en person blir desto mer inser de vad de inte kan. Då står framför en människa och ser dess svagheter. Du ser att skalet är slitet och ögonen svarta. Du ser också en rädsla, en oroa att inte vara tillräcklig. Du vet att denna människa är i behov. Behov av kärlek, tillit och närhet.
Vi tar oss genom livet genom status, pengar och tron på intelligens. Vi ska se bra ut, träna mycket, ha bästa jobben och vi ska kunna saker som ingen annan kan. Gärna ett främmande språk eller stora ord eller något annat egentligen totalt oviktig för de allra minsta.
De modigaste, smartaste och mest ödmjukaste människor är de som sträcker fram en hand, säger Hej och visar att här är jag. Jag är precis som du. Jag älskar dig för den du är, inte den du försöker vara, inte den du borde vara eller den andra vill att du ska vara. Jag älskar dig för dina  styrkor men mer för dina brister. Dina brister som du är modig nog att visa. Jag älskar dig för din skönhet, men mer för din ärr. Dina ärr berättar mer om dig än din skönhet. Är det arv eller är det livet? Jag älskar dig för din styrka, men mer för din tillit till mig att visa att idag är du svag. Man är inte modig för ens man har varit rädd.
Högfärdighet, snobberi och överklassen vill jag kräkas på. Jag tycker inte illa om människor med "bra" jobb, mycket pengar eller som kan mer saker än mig. Dessvärre ser jag allt för ofta att just dessa personer som har de absoluta bästa jobben, mest pengar på kontot och högst status, ja det är dem jag föraktar eftersom de har förändras. Pengar, miljö och status. Vilka är starka nog att stå emot? Jag skulle kunna slåss för mänsklig rättighet, men vem är jag som slåss? Jag skulle kunna skrika för feminismen, men var hjälper de dem som inte kan skrika? Om jag syns, synd då de? Jag skulle kunna tiga för alla barns rätt till skola, vård och kärlek. Vad hjälper det? Vad kan jag, vi, de, oss, de andra göra? Vi kan börja med oss själva. Ställa oss frågorna, varför gör jag detta? För vem gör jag detta? Vad kommer det att leda till? hur kommer folk se på mitt agerande om 100 år?
Att finna tillit till sig själv, att finna självkänsla och självförtroende att stå upp för sig själv. "Va den du är" - är det så? Skulle vi säga det till Hitler? Han var sjuk, uppenbarligen. Ska vi då stötta det bara för att han "är sig själv"?
Jag tror att vi ska lära oss från våra barn. Barn är kanske lite mer objektiva än oss. De ser en person. De säger vad de ser. och sedan inget mer med det. De lägger ingen värdering i det. VI däremot lär dem att lägga värdering i andra människor "hon är tjock, dum, konstig, svart, bög". Barnen kanske inte ens ser det vi ser. De ser att den afrikanska mannen som går längst gatan har en snygg keps. Inte märker de att innehavaren av kepsen är svart? De kanske märker om någon är tjock men vad gör det?
Barn bryr sig inte om pengar, de bryr sig inte om status eller bra jobb. De bryr sig om kärlek, lek och glass.
Högfärdighet, snobberi och överklassen kommer alltid att finnas. Det finns bland dem som har pengar och bland dem som inte har pengar. Det gäller för oss andra att inte påverkas av det. För om vi inte bryr sig, kanske de stackarna själv inser vad som är viktigt i livet, egentligen. Och om de inte gör det. Så gör de inte det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0