Att låta någon tyna bort. Men glöm inte medicinen!

Nu sitter jag här idag och fascineras av andra människor, likt som jag inte har en aning vad livet går ut på. Jag blir fascinerad av deras beslut, deras agerande och deras sätt att se på andra människor. Jag ser fördomar, hat och avundsjuka. Jag hör glopord, skvaller och lögner.
Jag har tidigare pratat om att vi ska lära oss av barnen. Eftersom barnen är oformade och säger och gör som de vill. Jag vill även tillägga en annan målgrupp som vi också ska ta efter. Kanske inte lika fult ut. Men jag menar äldre. Äldre människor som har sett mycket livet, lärt sig av sina misstag. Jag träffar äldre på ett annat sätt än ni som inte jobbar inom äldreomsorgen så det är kanske skillnad. Jag ser äldre som är sjuka, som är behov av hjälp och som är låst på ett hetlt annat sätt. Men jag ser också tacksamhet, glädje och en viss sorg. En sorg som kanske inte sägs rakt ut men syns i ögonen. Ångrar det något i livet? Levde de inte livet fullt ut? Eller saknar de deras fru/man? Vissa är förmögna med barn, barnbarn och barnbarns barn. Vissa sitter ensam i sin lägenhet med neddragna rullgardiner och har inte en enda omkring sig. Ibland känner jag lite sympati men tanken slår mig också.Hur har de hamnat här? Även fast de nu är gamla så har de en historia. De kanske slog sin fru, söp bort sina barn och lyckades göra sig osams med alla de kände. Är det ändå synd om dig när de sitter där ensamna i lägenheten helt beroende av hemtjänsten? Vi underskattar våra äldre. Vi ser kanske dem som en minoritet som inte behövs tas hand om. De har levt sitt liv. Men vilka är vi som bestämmer hur andra ska ha det? Dessa äldre byggde den grund så vi står på. De har jobbat, betalat skatt, byggt våra hus, tagit hand om våra föräldrar. Varje enstaka individ på denna, egentligen ganska lilla, värld är unik. De alla har en historia att berätta för dig. Våga fråga, våga ta plats, våga att tränga dig på. Vem är du som kommer hem till någon annans hem, rotar i deras kylskåp och ger dem medicin och sedan i samma ögonblick är påväg därifrån? Personen där blir snabbt ett föremål, en arbestuppgift, ett namn på ett papper. En person med själ, åsikter, känslor och ensamhet. Det är förbannat noga att vi diskar, ger dem middag och vi får absolut inte glömma medicinen! Men vi ger dem inte tid. Tidsbrist om något gör väl ändå att folk tyner bort? Trots att de har sin medicin, deras mat och disken är ren!  Om vi gav varje människa i vår omgivning 5 minuter per dag att berätta om sig själv. Om sina sorger, rädslor eller sin glädje. hur mkt ger vi? inget! Hur mkt får vi? ofantligt mycket tillbaka! Är det inte därför vi lever? Att ge och få tusen tillbaka? Du ser det som inget, men personen som sitter där kommer se dig med andra ögonen. Du kanske räddade deras dag. Gav dem en livsglädje, om så bara för en dag. För att du tog dig 5 minuter. Givetvis gäller inte endast detta äldre inom äldreomsrogen utan det gäller alla människor du möter varje dag, året runt, resten av ditt liv. Men vissa människor är kanske i större behov av att bli sedd.
Kross jantelagen och gör något vettigt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0