Jag är helt totalt förälskad i Ulf Nilsson! Om ni inte har hört hans låtar som rekommenderar jag det starkt. Egentligen är det väl inte låtarna i sig som är mest grym utan det är ju hans röst. Sitter och lyssnar på honom nu och jag kan inte bli annat än medtagen. Jag blir helt känslosam och mycket saker snurrar i huvudet.

 

Jag har tänk på en sak när det kommer till våra hjärnor. Vissa dagar känner jag att jag håller på att dö av smärta,att allt aldrig kommer att bli bra och jag bara sliter och sliter. Häromdagen hade jag en sådan dag. Jag var ensam och ville samtidigt inte vara med någon. Jag kände att allt var verkligen PISS! Jag insåg att jag inte kunde betala hyran denna månad, igen. Jag låg återigen minus på kontot och snart kommer jag att ligga i skuld till någon annan. Jag grät och visste inte hur jag skulle orka ta mig genom det. Idag är fortfarnde inte hyran betald, jag har inte tillräckligt med pengar. Ena jobbet har strul och kunde inte betala ut lön och det andra jobbet betalar ut lönerna den 1:a. Så det blir att jag går i privat konukurs. Idag bryr jag mig inte. Nej, jag är pank. Ja jag kan inte betala min hyra. Men jag är positiv. Jag har kunnat betalat min hyra sen jag flyttade till min första lägenhet här i stan, så vad gör det om jag är sen en månad? Sedan vet jag att jag har folk jag kan låna av om det krisar sig. Visste jag gillar inte tanken på att behöva låna pengar av folk. Vill kunna stå trygg själv. Men nu är det så är. Jag har det tufft men det inget jag tänker ljuga om. Det suger att vara arbetslös (typ). Det suger många gånger att vara ensamstående på nästan heltid. Det är mycket skrik, tårar och mycke utmattning. Men samtidigt får jag mycket glädje.

Jag är idag nästintill lycklig. Jag har mina problem kvar som jag jobbar med men jag reser mig, alltid. och för evigt. För mina barn.

Igår var jag på en audition. Då skulle jag svara på ett frågeformulär och då var en av frågorna "vem är din idol/förebild?". Det är kanske en svår fråga för andra men för mig kom det bara upp två personer. Mina barn. Även fast det inte har funnit så länge, eller upplevt så mycket så är det dem jag ser upp till. De är starka när andra kanske är svaga, de är glada, uppfinningsrika och envisa. De kämpar för det de tror på och låter ingen annan säga åt dem att de inte kan. Precis så vill jag vara, och försöker vara. Vem har rätt att säga åt mig vad jag kan, vill, vad jag ska göra eller vad jag ska känna? Det är inte deras uppgift. Jag står ensam stark med mina två eldsjälar och tänker aldrig ge upp. Jag tänker vinna denna match ochjag tänker vinna stort.

Gaaaah! har nu tagit mig genom en jobbvecka nätt å jämnt. hade sett fram emot denna fredag för jag skulle på bio. Dock bokade jag av biljetterna och planerar att kröka istället. Ensam. Patetiskt. Men jag ska nog hitta en fest att krascha I guess. Annars blir det väl Plaza och träffa alla mina "polare". Fan vad sorgligt!

Nej, nu ska jag äta gomiddag och kolla på Gilmore Girls. Japp.. så är det.

Nu tycker jag inte om fredagar längre, längtar tills imorgon!

Ibland kan jag falla in i de mesta filosofiska tankarna man kan tänka sig. Jag tänker bland annat om rätten att välja själv. Är det jag som styr över mitt liv eller är det någon högre mer maktfull person? Med det menar jag verkligen inte något religiöst, utan snarare politiskt i så fall.

Idag tänkte jag på om ens åsikter. Vi alla har ju åsikter. Vissa mer idiotiska än andra, men ändå åsikter. Vems är åsikterna egentligen? Är du ägare av dina egna åsikter eller är det någon annan som styr dem åt dig? Vart kommer dina åsikter ifrån? Är de medfödda eller har de kommit senare? Ändrar du åsikter ofta? Hur starkt tror du på dina åsikter när alla andra tycker tvärtemot? Eller är det så att det är just DÄRFÖR du har åsikten, för att alla andra tycker annorlunda? Du kanske är en rebell? Hur vet man om sina åsikter är sina sanna åsikter? Är det ens viktigt att ta reda på det? har det någon betydelse?

Jag har mina åsikter och dessa står jag fast vid i vått och torrt. Men ändå kan jag komma på mig själv fundera och frågesätta mig själv. Är jag verkligen miljöpartist? Är jag inte kanske moderat trots allt? Jag har ju enda några moderatiska åsikter. Jag är uppvuxen föräldrar som har starka politiska åsikter åt det röda hållet. Är jag sosse då? Vad är jag? Vem är du? Vilket parti kommer du rösta på? Kommer du rösta i huvudtaget?

 

Detta gäller ju inte bara ens åsikter. Detta kan även gälla intressen, relation, smak etc. Påverkas vi av andra? SJälvklart! men när vet vi skillnaden mellan sanna åsikter och påverkade åsikter?

Jag är personlig tränare. Hur kom det sig? Jag avskydde idrotten i skolan. Typ alltid. Jag skolkade hela gymnasiet för att jag tyckte det var hemskt. Vad berodde det på?

Gillar jag verkligen att träna nu, eller är det bara för att jag "måste".

Våra åsikter kanske påverkas av samhället och miljön. kanske även trender. Nu är det modernt att träna, då ska du också träna. och helt plötsligt är det ditt största intresse. Är det så?

Om du var helt ensam, ingen kontakt med omvärlden men ändå fick göra exakt vad du ville. Vad hade du gjort då?

Jag hade dött. På riktigt. Jag klarar inte att vara ensam, eller bortkopplad från omvärlden särskilt länge. Ja, jag har problem. Så är det. Men om jag var tvungen att hamna i din situationen så hade jag antingen läst en bok eller skrivit. Ska jag tänka ännu större hade jag nog rest (hur nu det skulle gå när jag var helt ensam).

 

Imorgon ska jag ha min första betalda PT timme. och jag är dyngförkyld. Detta blir spännande. Nu ska jag kolla på serier och sedan sova.

Adios...

Jag har mina hjärnspöken, mina issues. Men mitt största problem är faktiskt ensamheten. Jag har verkligen svårt tt vara ensam. Alltså verkliga problem. Jag avskyr tanken av att veta att jag måste sitta själv i min lägenhet efter barnen har somnat. Det finns en anledning varför jag jämt vill att folk ska komma hit och se film eller dylikt. Nu har jag även stött på ett annat problem; folkskygg. Nej, det är väl en överdrift men jag orkar inte umgås med folk egentligen. Vill bjuda hit folk men sedan ångrar jag mig. Jag vill träffa folk på mina vilkor. Att jag kommer till dem eller att det är personer som jag verkligen trivs med. Och dessa är få. Ytterst få, ni skulle bli brydd hur få det egentligen är.

Jag tycker samtidigt att det är skitjobbigt när folk säger åt mig att vara ensam. Att trivas i min ensamhet. Att njuta att vara ensam. Jag vill bara slå dem på käften. Det är som en slag under bältet. Skulle ni säga till en person som är hundrädd att gå fram till en främmande hund och klappa den? Gör ni det är ni dum på riktigt.

Jag är rädd för ensamheten men pga min livssituation så måste jag dagligen möta min rädsla ofrivilligt. Vissa dagar går det bra, vissa dagar går det mindre bra.

Låt mig få berätta hur en bra dag ser ut lite snabbt. Efter ungarna är lagda och har somnat så kanske jag tar en dusch, ser en av mina favoritfilmer (måste vara en film jag har sett så att jag vet i förväg att den är bra) och helst måste jag har något riktigt gott att äta. Bästa vore om jag dessutom hade något att se fram emot dagen efter så att lägga sig inte blir en pärs. Dessa kvällar är sällsynta. För att dessa kvällar så existera måste jag ha gjort en masssa saker under dagen.Alla krav som jag har på mig själv för att ens tycka att jag duger lite grann. Jag måste ha det perfekt hemma, jag måste ha ätit nyttigt, tränat, pluggat, renoverat vardagsrummet, målat om möbler, klätt soffan etc. Med andra ord, omöjliga krav. Inte så konstigt att jag vill visa min kropp, det enda jag egentligen är nöjd med. Om ens det. Fruktansvärt yttligt, vilket inte är en definition på mig då jag verkligen tror på inre skönhet. Men när jag inte ser den där inre skönheten hos så använder jag mig av billiga verktyg.

Nu spårade även detta inlägg ut. Det jag ville prata om idag var bland annat om ensamheten och hur den egentligen påverkar mig.

Jag måste ha ständig kontakt med folk. Om det är via facebook, sms eller annan app spelar ingen roll. Det ska vara kontakt. har jag ingen kontakt med någon känner jag mig som om jag håller på att sväva bort i tomma intet.

Ja visst har jag problem. Kom aldrig och förminska dem för då ger ni mig ytterligare en käftsmäll.

Jag har fullt medveten om detta problem och visst gör jag mig själv en björntjänst att se till att jag alltid har folk omkring mig. Men det är skönt att bara för någon dag ha en person sovandes hos mig. Vem som helst. Bara för en natt. Sitta i soffan å slökika på film och bara vara. Så jag får känna att jag faktiskt inte är ensam och övergiven. Jag vet att jag har vänner, jag har min familj. Även fast jag många gånger känner att jag lätt skulle kunna ta avstånd från de flesta, men det kanske bara beror på mig, eller så beror det på er. Vad vet jag. Hör av mig när jag vet.

Ja, återigen. Jag vet att jag har problem med detta och jag har nu jobbat med det som FAN! Men det är just när jag försöker jobba med saker som det är extra känsligt om det går åt helvete. Då blir det som dubbel, eller ett trippel motstånd.

Jag har utsatt mig själv för ensamheten. Även fast jag har haft möjligheten att inte vara själv. Jag har valt att koppla bort alla ett tag. Lägga  mig i badet, läsa en bok och faktiskt inte ens hör av mig om å ses. Även fast barnen är hos Kim och jag är ledig.

Jag har gjort lista över saker som jag faktiskt tycker om att göra. Ironisk nog är inte träning med på den listan. Även fast jag vet att jag älskar att träna så har jag faktiskt inte tränat på ett tag. Bara lite sporadiskt så där. Anledningen är att det har varit för mycket press. Om jag ska hitta mig själv, älska mig själv och njuta av min egen närvaro så måste jag sänka alla krav. och då även med träningen.

Nej, listan handlar om andra saker. Mycket små saker. Som att lyssna på musik, dricka en kopp te, ta ett bad och nu ett nytt intresse; att läsa. Jag älskar även att pyssla men det tar en sån stor kraft av mig att det är inget som är med på listan. Saker på listan ska vara saker jag kan göra jämt i princip. Hur tröt jag än är. Detta har funkat. Det och massa KBT. Sitta och hela tiden ha ett inre samtal med mig själv att finna det positiva med varje situation.

Fan alltså, Detta med krav har har ju ställt till det för mig. Jag kan inte ens jobba längre. Utbränd utan jobb, går det? Nej när jag jobbar blir det som en låsning, Ångest och stressad. Fast förvisso. tror detta beror på vilket jobb det handlar om. Nu eftersom detta är en offentlig blogg väljer jag att inte nämna vilket jobb det är, men jag har märkt att det gör verkligen stor skillnad på hur man blir bemött av sina arbetsgivare. Jag har valt att gå åt en riktning som jag inte trodde jag skulle göra för ett halvt år sedan. Mer vill jag inte säga.

Har stora planer på gång, och denna gång ska jag åtminstonäre försöka till 100 %. Sen om jag lyckas vettetusan men jag ska iaf känna att jag gav det en ärlig chans. Ser fram emot det. Kommer bli mycket jobb men jag tänker prioritera det. Bara att jag slutar slösa min dyrbara tid på skit. Såsom Facebook. usch. Vilket svinn på tid alltså! Galet beroendeframkallande.

Detta år ska jag resa mycket också. Tänkte börja med en resa ner till Göteborg och träffa min syster och min favorit systerdotter! Sedan träffa John min älskade älskade John som jag har saknat så himla mycket!

Därefter blir det antingen en resa till Umeå (med sällskap verkar det som) eller Stockholm. Båda resmålen är för att träffa fina fantastiskt vänner som faktiskter HAR gjort saker för mig. Uppskattas som fan! Tack för att ni är så sjukt förstående!

 

 

Sedan vill jag avsluta detta blogginlägg med att spy lite galla. Den som tar åt sig tar åt sig, den som vill ta åt sig gör det med all rätt. Jag vill bara säga en sak och det är att jag önskar av hela mitt hjärta att ingen någonsin säger åt mig vad jag ska göra, hur jag ska bete mig och framförallt; vad jag ska tycka och tänka.

Gör ni något av detta så förminskar ni mig, ni tar bort rätten att vara sig själv. Att säga till mig att det jag känner och tycker är fel är som att säga åt en homosexuell att de är inte homosexull (världens sämsta liknelse). Det jag menar är att mina känslor är det jag bär på, det jag känner. Att ni säger att det är trams eller att det är inbillning är ju bara brist på kunskap. Det är ju det som är hela grejen med känslor; att vi alla känner olika. upplever olika i olika situationer.

Detta är något jag stöter på allt för ofta, dessvärre. Så att jag har tagit avstånd och slutat berätta saker för vissa har sina förklarningar.

 

Nu måste jag sluta innan min svenska bli ännu sämre än vad den redan är.

Hej hopp galopp för ett världssämst inlägg God natt.