Jag har i en längre tid försökt hitta den sanna kärleken. Jag var helt övertygad att det var med Kim när vi träffades. Sedan fick vi barn och det var då jag insåg hur olika vi var. Detta resulterade då i att vi separerade och inte så mycket om det. Sedan träffade jag nästa kille, som jag var även denna gång övertygad om att han var den sanna kärleken. Jag hade fel igen. Eller åtminstone så blev det fel mot slutet. Det kanske var den sanna kärleken men den rann ur sanden eller blev förstört. Hur som helst så har jag kommit till insikt att det aldrig kommer bli vi igen. Det är en sorg som jag måste gå genom, enligt min psykolog. Att vilja ha någon som inte vill ha en tillbaka suger rent ut sagt. Vet inte om det beror på att jag är/var kär i honom eller om det är just bara det faktum att jag har blivit "dumpad". Sänker ju ens stolthet en aning.

Att fortsätta hoppas att det kan blir något och bli sårad om och om igen när jag faktiskt sakta men säkert böjade inse att det aldrig kommer att bli något är ju dumt. Sedan mitt i allt detta så får jag upp ögonen för något annat. Har kärleken stått framför ögonen på mig hela tiden? Jag har varit blind med att jobba för något som redan är döttfött att jag har missat något som har stått där vid min sida från första början? Frågan är om jag verkligen törs ta detta steg. Är det verkligen rätt denna gång? Hur vet jag att det inte kommer att gå åt helvete som med så mycket annat? Det är klart, någon direkt garanti kan man ju aldrig ha. Men det jag kan säga är att tillit och trygghet är något som faktisk kan göra att man blir mer säker att denna gång är det kanske rätt?