Att känna världstidernas värsta ångest.
Jag lovade mig själv att aldrig göra om det. Jag lovade att aldrig någonsin göra något som kunde skada barnen. Moget och idiotiskt var det. Men till mitt försvar så var jag desperat. För nöden har ingen lag, inte sant? Denna gång var värre samtidigt som jag hade tur. Jag hade vänner omkring mig hela dagen och natten. Jag hade inget val. Jag var bokstavligen inte i mitt sinnes fulla bruk. Jag sov hela söndagen i princip. Sov och grät. Igår grät jag bara. Hela dagen. Ensamheten har börjat skrämt mig igen. Den kommer knackandes på dörren som pesten. Jag kommer ta mig ur detta. Var bara inte förberedd på att jag var tvungen att gå genom detta igen. Skillnaden nu är jag åtminstone slipper vara själv. Har några vänner vid min sida. Kan ärligt talat inte säga vad som kunde ha hänt i lördags om de ej var med. Tur jag var nykter iaf.
Kommentarer
Trackback
