Jag vet inte hur det är möjligt men jag är lyckligt olycklig, eller om det är olyckligt lycklig. För jag menar, jag kan ju inte bara vara lycklig. Det vore ju alldeles för bra för att vara sant. 

Det jag menar är att jag har allt jag någonsin drömt om. Mitt liv är perfekt på så många vis. Jag vet äntligen vad jag vill göra med mitt liv, jag har två fantastiska barn, jag har hälsan och jag trivs i min lägenhet. Jag har en hund som alltid gör mig glad och jag har nära till natur, vänner och jag har tillgång till bra och god mat. Det finns inget jag saknar. Inget alls faktiskt. Jag är lycklig. 

Trots detta så kommer dessa svarta moln som kan hänga över mig, som skapar kaos och gör mig lika svag som en sliten gren. Jag har lärt mig det att mitt mående går i perioder. Att vissa perioder flyter allt på och jag känner mig helt oövervinnlig. Jag har energi att göra och hinna med allt jag vill. Det är inget som kan stoppa mig. Jag är glad, till och med social vissa gånger, och jag gör bra saker som gynnar mig och mina barn. Jag är nyfiken på livet. Jag läser mycket, utvecklar mig och vågar testa nya saker. Jag är då härskarinnan över mitt egna liv. 

Sedan kommer nästa period, som man nästan kan säga är raka motsatsen till första perioden. Jag vaknar upp på morgonen och önskar att jag aldrig mer slapp vakna. Jag känner att någon sitter på mitt bröst, och en häxa som sitter på min axel och säger att jag är ful, äcklig, oälskad och värdelös på precis allt. Jag har ingen chans i livet. Jag är en nolla som aldrig någonsin kommer att utföra något någonsin. Maten slutar smaka, om jag ens känner hunger, jag känner ingen glädje att träffa folk. Jag är till och med rädd för att gå utanför dörren. Jag kan bara hålla mina barn kär, alla andra är totalt oviktiga. Alla måste känns som marathonlopp. Att en sån enkel sak som att gå att duscha känns som en projekt som måste planeras in i minsta detalj för att det någonsin ska genomföras. Om någon kontaktar mig och ber mig komma, eller bara vill ses så brinner det i huvudet på mig. Jag vill verkligen inte träffa folk. Jag känner ett hat mot alla runt omkring mig. Jag vill aldrig beblanda mig med andra människor än mig och barnen. Jag klarar inte av mina föräldra, inte mina syskon och inte ens mina vänner. Jag gråter hela tiden, jag vet sällan orsaken. och om jag vet orsaken så kan det vara en sån sak att jag måste gå å köpa mjölk, eller gå ut med min hund. Så egentligen har jag aldrig någon vettig orsak. I detta tillstånd är jag så pass sårbar att vem som helst skulle kunna knäcka mig. Trots detta har jag en sån överlevnadsinstinkt att jag varje morgon säger åt mig att kämpa, att bara fortsätta. Jag har byggt upp strategier som gör att jag kan ta mig genom dagarna, veckorna eller månaderna i värsta fall. Jag har lärt mig vad jag måste göra, vad jag kan göra senare och vad jag absolut inte behöver göra. Jag har lärt mig att prioritera saker som måste göras. Jag har lärt mig att spela på mina känslor, som jag inte har, för andra människor. Jag ler, men egentligen gråter jag. Jag skrattar men egentligen vill jag bara fly. Jag säger att jag bryr mig, men i själva verket vill jag inte ha något med personen att göra. 

Att vakna upp vareviga dag och känna att jag hellre varit död än att åka på jobbet, att känna den smärtan och sedan kriga på att överleva är den absolut tyngsta, längsta och smärtsammaste resa jag någonsin har tagit mig genom. Uttrycket "det som inte dödar, det härdar" är ett hån för personer med depression. Det som inte dödar härdar inte. Det gör det värre. När tankar på döden gör en glad och vetskapen om att man måste fortsätta gör att man tappar all empati för andra människor. Och detta upprepas. Det sker inte bara en gång i livet, det kommer i skov. Vissa skov är mer eller mindre smärtfria, andra är bara likgiltiga och andra är så pass tunga att jag inte ens vill se mina barn. Vad det är för skov som kommer kan jag aldrig förutspå. Och hur länge jag står ut, det vet jag inte heller.