Ibland kan det vara nyttigt för mig att läsa genom gamla inlägg här på min blogg. Jag brukar undvika det eftersom jag oftast tycker det är lite löjligt det jag skriver. Roligt ändå att jag tycker ångest, depresstion etc är löjligt och påhittat även fast jag själv är mitt uppe i det. Beror det kanske på att jag vill dölja något, eller att jag faktiskt bryr mig om vad andra säger om just detta ämne? Lustigt hur som helst.

Anledningen att jag skriver just detta inlägg är för att reflektera över hur jag skrev för exakt ett år sedan.

En del har förändras men mycket finns fortfarande kvar, på gott och ont. Det får mig att tänka att något måste förändras. På riktigt!
Tidigare har jag skrivit mycket om förakt, avundsjuka och rädsla. Nu tror jag (eller HOPPAS jag) att jag inte skriver så mycket om just de två första, för det är egentligen inte viktigt för mig.

För exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg som bara skriker "ensam stark". Att det enda jag behöver i mitt liv är mina två barn, och att resten var skitsamma. Tur att det har förändras! Jag är inte längre ensam. Idag har jag faktiskt en människa i mitt liv som jag kan tänka mig att leva med resten av mitt liv. Att vår lilla enhet på tre kan faktiskt bli fyra, eller kanske till och med fem eller sex!

Nu sagt om det. Jag länkar till mitt gamla inlägg och så får ni själva jämföra, om ni orkar ^_^
http://emmasofiewiberg.blogg.se/2015/april/nar-familjen-slutar-vara-familj.html

Du är ute och går i skogen, allt och frid och fröjd. Du känner dig lugn och livet är på din sida. Sedan upptäcker du att det står en björn bara några meter framför dig. Du ser honom, han ser dig. Du inser nu att det enda du verkligen kan göra är att springa. Du måste springa för glatta livet. Du springer, han springer. Ni springer båda för samma sak, överlevnad. Även fast du kanske vet att det är kört för dig, (för vem kan springa ifrån en björn?) så fortsätter du springa. Du har svårt att andas, dina ben skriker och du är hungrig. Samtidigt vet du att om du stannar så kommer björnen att döda dig, så det enda alternativet du egentligen har är att springa. Springa utan luft, med smärta i benen och är utsvulten. Under denna flykt är du livrädd att kliva snett och falla. Du parerar för varje rot, stubbe och stockar som du möter i skogen. Utmaningar som du i vanliga fall skulle klara av med galant, men nu handlar dessa hinder om liv och död.
Så är det att leva med ångest, en ständig kamp mot det som kommer att ta ditt liv. Du kan inte stanna, du måste vidare för annars kvävs du av ångesten. Du vet att du inte kan fortsätta som du gör, för du slits av att fly, att inte andas, att inte njuta av det som gör att livet är värt att leva. Du har inga valmöjligheter, för du vet att för samhällets skull måste du fortsätta kämpa. För du är trots här på jorden för alla andra (?). Den där björnen som jagar dig blir kanske också utmattad ibland, och du behöver inte längre springa, du kan gå snabbt ett tag. Sedan när björnen har fått ny energi så är det igång igen, att bara springa.
Alternativet att stanna upp och döda björnen finns, men du vet att du ensam har inte verktygen att besegra denna best. Du vet att om du ensam skulle kriga mot den så är oddsen inte på din sida. Men när du är i ständig flykt så har du svårt att samla verktyg som hjälper dig att ta död på björnen. De dagar då björnen är tröttare än vanligt och du har möjlighet att fixa verktyg för att en gång för alla göra slut på björnen, ja då har du inte tid! Du är hungrig, du har ont och du är trött. Du måste äta, du måste läka dina sår och du måste vila. De dagar när ångesten är under kontroll så måste du ta itu med sakerna i ditt liv som du ligger efter med. Duscha, laga mat, städa, betala räkningar, tvätta, ta hand om barnen. Sedan när/om du har hunnit med allt detta så kanske ångesten blommar upp igen. Björnen är tillbaka, vildare än någonsin, och din vilopaus är nu över och du måste springa, springa för att inte dö, igen.

Skrev igår ett oerhört miserabelt inlägg där jag försökte beskriva hur jag mådde just igår. Inlägget var inte för att berätta att jag skulle skada mig själv på något vis, utan mer förklara hur en människa verkligen kan må, och om jag någonsin skulle skada mig själv så skulle det vara när jag mår så, och inte när allt är frid och fröjd.

Fick kommentar om jag har tänkt på om mina barn kanske läser det jag skriver. Mitt svar är: alltid, varje dag, varje vaken sekund. Allt jag gör, vad det än är så är det för mina barns skull. Det är mina barn som gör att jag kliver upp på morgonen, att jag tränar för att bli stark, att jag går på jobbet för att få lön, att jag umgås med med mina vänner för att inte bli asocial. Allt jag gör så har jag alltid en liten tanke på mina barn. Jag tänker dagligen på vad som är bäst för DEM. Ni som själva har barn kan säkert känna igen sig. Från den stunden som min äldsta son hamnade på mitt bröst på BB så har all min fokus gått till honom och senare även hans lillebror. Att få barn är det mäktigaste som har hänt mig och jag förvandlades från dag ett. Jag visste vad mitt jobb i livet var, att ta hand om dessa underbara fina varelser. Det är med mina barn som jag mår som allra bäst, det är med dem jag vet att jag måste fortsätta kriga. Det är mina barn som ger mig styrkan att gå sjuhundraelva läkarbesök, det är dem som gör att jag går och pratat med psykolog och det är dem som gör att jag gör saker för min egen skull som jag egentligen inte har lust med överhuvudtaget.
Att skriva inlägg om att tex ta sitt eget liv är kanske inte det mest optimala, men jag skriver hur jag känner. Sedan kan jag säga så här, skulle jag ens vara i närheten av att ta mitt eget liv så kan jag lova att ni är inte de första som kommer att få reda på det.

Det är på en sådan här dag jag kommer att dö. Jag vet att det är då det kommer att ske. När jag känner att allt är hopplöst, att jag inte har någon jag kan förlita mig till och när livet är riktigt förjävligt. Att aldrig kunna ta mig upp igen, aldrig kunna ta ett andetag, aldrig mer se det fina i live.t Det är en sådan dag jag kommer att dö, inte de dagar som är bra. Utan idag. Fast inte idag.

Ett blankt blad men tankar som skulle fylla en hel bok. Idag har det varit en sån dag där jag har funderat oerhört mycket på hur min framtid kommer att se ut, eller åtminstone hur jag vill att min framtiden ska se ut.

små och stora saker. Saker från vart jag vill bo, om jag ska köpa hus eller lägenhet till mindre saker som vilka hobbies som jag ska återuppliva, vänner jag ska börja hänga mer med och hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt.

Jag sitter och funderar på vilka delar mitt liv består av. Vad som är bra och vad som egentligen är bara onödigt.

Jag inser då att jag har ett förbannat bra liv. Jag har ett jobb som jag verkligen älskar, som passar mig perfekt, jag har äntligen börjat komma tillbaka till den Emma jag var för länge sedan, jag har ekonomi att utföra mina intressen och våren börjar komma så nu kan jag fixa min uteplats ännu bättre än förra året.

Jag har börjat vågat att planera saker långt fram. Jag ska tilll stockholm i maj med en av mina bästa vänner. Sedan ska jag och barnen ner till Göteborg och bo hos min syster. Dessutom kommer jag ha totalt 6 veckors betald ledighet! För första gången i mitt liv. Jag har även startat lite olika projekt i min lägenhet/mitt liv. Jag planerar även en resa utomlands med barnen. Komma bort från Sverige och ladda upp mina batterier. Kanske blir på höstlovet då barnen är lediga, tur jag har mammadagar kvar ;)

Just nu består mitt liv av jobb, träning, fritidsintressen, barnen och förhoppningsvis mer tid med mina vänner. Jag varken vill eller har tid med så mycket mer i mitt liv. Därför inser jag att jag måste prioritera. Åtminstone om det bara är för en stund, tills allt har landat och mitt liv blir lugnare.
Det är nu jag äntligen har hittat en plats i mitt egna liv.

 

Jag väntar fortfarande på att få komma på min utredning. Nu är det ju inte så att jag kollar i brevlådan varje dag utan mer att för varje dag som det känns jobbigt och tungt där jag inte orkar hela vägen, då glider mina tankar åt just detta. Frågor som När ska jag få komma på utredning och hur kommer det att gå till. Óch framförallt, vad är det för diagnos jag kommer att få?
Jag önskar att jag kunde skriva ett inlägg om hur bra jag mår och hur bra mitt liv är. Men jag är inte där, det var länge sedan jag var där. Eller nu ljög jag egentligen. Jag kan ha riktigt bra dagar där jag är otroligt lycklig och allt går precis som jag vill. Dagar då jag känner att allt är med mig och att allt har en mening. Det är dessa dagar jag gör saker, träffar folk, presterar något i mitt liv. Dessa är denna Emma ni får träffa.

Men dessa dagar existerar inte på riktigt. De finns bara där av andra orsaker.

Mitt riktiga jag och mitt riktiga mående är något helt annat.

Ibland orkar jag inte leva i min egna kropp. Min hjärna snurrar hela tiden, till och med när jag sover. Min hjärna har otroligt mycket intressanta idéer som den tycker jag ska sätta i verklighet. Min hjärna vill att jag ska vara i gång 24 timmar om dygnet. Jag ska inte ha en enda minut där jag inte gör något för min framtid. Jag hatar min hjärna. Den är en idiot! En idiot som sätter mig i en omöjlig situation där jag ska ha så lite redskap och kraft som möjligt, men en lista av saker som måste göras, annars så kommer jag dö. Tack! Tack så hemskt mycket. Önskade att jag hade ett kollektivavtal som täckte denna hjärnverksamhet. Ett avtal som skulle sätta båda mina fötter på jorden ibland.

Jag säger ibland, för jag tycker ändå om att drömma, fantisera och skapa nya idéer om mitt liv.

Det jävliga med mitt liv är att jag aldrig riktigt vet vad jag vill. Ena dagen är jag så sjukt bestämd att jag vill en specifik sak, så bestämd att jag verkligen kör enda in i kaklet med skiten. Sedan bara dagen efter så är det något helt annat jag vill.

Jag kan inte planera, sätta upp strateiger för att nå dit jag vill. Min hjärna är grötig och snurrig.

Jag har gjort oändligt många listor över allt möjligt. Listor där det står exakt vad jag ska göra, när detta ska göras och i vilken ordning. Dessa listor ligger lite överallt i min lägenhet, min väska och mina fickor. Listor som jag nästan aldrig följer fullt ut. Jag börjar alltid bra, men avslutar dem ytterst sällan. Kanske inte ens mening att jag har dessa listor kan man tycka. Men det är dessa listor som får mig att gå framåt istället för att bli fast rotad där jag är, och inte vill vara. Jag har svårt att organisera saker så därför behöver jag skriva in precis allt jag ska göra, bara så att det blir i rätt ordning utan kaos. Skulle jag bara köra på, då skulle jag inte klara av mitt vardagsliv. Skulle inte komma i tid till jobbet, skulle inte ta hand om mg själv, inte äta, duscha. Skulle bli mer och mer apatisk. Till slut skulle jag försvinna.

Utåt sätt så är mitt liv fulländat. Jag har allt som jag har käpmat efter i så många år. Jag har äntligen en fast tjänst där jag trivs och till och med tjänar förbannat bra. Och jag gör även ett bra jobb! Ett jobb där jag får använda min kreativitet och min ödmjukhet. De två saker som faktiskt gör Emma.
Jag har två barn som jag älskar mer än livet själv. Jag har vänner som jag trivs med och som jag vill ha kvar resten av mitt liv. Vänner som vet hur jag mår, men ändå står vid min sida.
Jag har stöd och hjälp från föräldrar när jag inte klarar av livet helt själv. Jag har min trygghet.
Jag skäms att prata om mitt mående då jag vet att många andra har det betydligt sämre.
Tex har jag en kollega som har flytt från sitt land, fick lämna sin gravida fru. De har inte setts på 1 ½ år, och han har aldrig sett sin dotter IRL. När någon berättar något likand så får man perspektiv på livet. Då blir jag så arg på mig själv att jag är en bortskämd lite svensk tös som inte kan se det fina i livet.
Men jag ser allt fina i mitt liv. Jag ser när solen skiner, när mina barn skrattar och när jag får en färsk varm kopp med te. Jag ser allt detta. Jag är inte bitter och otacksam. Det är bara att min hjärna är någon annanstans. Hela tiden.
Jag vill så jävla mycket, men kommer ingenstans! Jag vill rädda barn på flytt, rädda Antarktis och skydda isbjörnar. Jag vill skaffa ett litet hus där jag får renovera precis som jag vill ha det.
Problemet med mina drömmar nog att de är för stora och alldeles för långt bort. Jag måste tänka logiskt och realistiskt. Jag behöver planer som jag åstadkomma här och nu. Men allt jag gör i min vardag måste spegla lite med det jag vill i framtiden. Jag vill ta ett steg framåt varje dag.
Förut var all min fokus på att skaffa ett fast jobb, och jag gjorde allt jag kunde för att fixa detta. Nu när jag har fått jobbet känner jag mig tom. Jag måste hela tiden vidare, jag är alltid på resande fot.
Jag måste alltid ha nya projekt för att inte bryta ihop av trisstess. Kom precis på att jag måste göra en lista (ironiskt nog) över saker som jag vill göra som faktiskt går att förverkla inom en vettig framtid.
Ibland blir jag så matt att jag bara vill lägga mig framför tvn och bara låta livet passera.

 

Men egentligen är min enda önskan att jag ska leva. Eller överleva snarare.