Det är inte så himla svårt. Även fast många gärna vill påstå det. Det är inte svårt när man vet att något är rätt.

Vi måste bara komma till insikt vad som är viktigt för oss och för dem i vår omgivning.

Det är inte så himla svårt att behålla det vi vill behålla, visa det som behövs visas, och att lyfta upp dem som behöver lyftas upp.

Jag förstår givetivs att vi alla människor är olika och att vi visar kärlek på olika sätt. Men det vi alla behöver jobba på är att lyssna på dem vi håller kär. Lyssna på vad de säger. Om vi lyssnar för att förstå istället för att lyssna för att bekräfta, så kommer vi göra stora vinster. Om vi lyssnar för att förstå så kommer vi ställa nyfikna frågor, vi kommer göra allt som står i vår makt att förstå den människan vi älskar. Hittar vi någon att älska så måste vi behålla den personen genom att behandla den väl, visa vår kärlek och få personen att känna sig trygg i vår närhet.

Vi kan inte bara låta människor gå bara för att vi inte "kan" visa känslor. Ibland är det bara att släppa allt det där vi har lärt oss om att vi ska hålla masken, och även det där om att vi ska vinna argument. Släng jantelagen åt helvete, den har väl aldrig gjort någon nytta?

Vi förlorar människor genom att alltid vara den som ska ha sista ordet, eller om vi förjämnan tror på allvar att vi alltid har rätt.Ibland är det bra att hålla käften, även fast vi är säker på att vi har rätt, för annars kanske vi förlorar den där fina fantastiska människan vi har framför oss.

Vad är det jag vill säga med detta blogginlägg? Ärligt talat så vet jag inte. Jag är dödstrött. Haft sex ungar här på pyjamasparty och jag har inte ens städat undan.

 

Men om jag ska säga något plockat direkt från mitt hjärta så är det så här:

Jag är förtvivlad, jag är sliten, jag gråter varje dag, jag älskar, jag saknar och jag är desperat. Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Varför jag för det jag gör, eller vad jag ska göra i framtiden.

Jag är olyckligt kär, som alltid kanske. Jag vill vara med en person som är så svår att vara med. Han är inte en dålig människa, utan att vi kan inte vara tillsammans. Vi fungerar inte. Men jag älskar honom så himla mycket, men nu är beslutet taget och jag måste fullfölja detta. Det gör oerhört ont i mig och jag önskar det fanns ett sätt, men jag är rädd att det inte finns det. Jag reder mig alltid även fast detta känns rent utsagt förjävligt.

Ibland undar jag om jag någonsin träffar någon som kan älska mig på det sättet jag behöver?

Jag undrar också om det finns någon som skulle förstå mig, lyssna på mig och respektera mig och mina val.

Det enda jag egenltigen vill är dela mitt liv med någon som älskar mig, avgudar mig, och visar det för resten av världen. Som lyfter mig när mina ben inte bär mig, som älskar mig när jag själv inte kan älska mig, en person går vid min sida på den väg jag har valt. Respekterar mig fullt och heligt. Jag vill ha en sån person. Ingen annan. Det är faktiskt inte så himla svårt.

Nej det är inte ett dugg svårt, utan det är alla människors rätt att få träffa en sådan person och leva med den resten av ens liv.

Det är inte så himla svårt, kan man tycka.

Jag tror att jag har gått in i en försenad 30-årskris. Dagen innan min födelsedag fick jag också ett mindre psykbryt, men efter det så har det inte varit så mycket. Jag hade ju allt som jag någonsin har önskat mig, så jag hade väl egentligen inte något som jag saknade,
Nu däremot har jag gått in i något, om det är en 30årskris eller bara en vanlig "Emma-kris" vet jag.
Jag är som vanligt så att jag hela tiden sträver efter något mer, inte nödvändigtvis bättre, men något mer. Jag vill skapa något, bidra med något, finnas för någon etc. Jag vill inte bara vara. Jobba, laga mat, sova, upp igen. Jag vill mer. Något mycket mer. Att ta hela min semster och resa till Nepal och hjälpa flickorna där har slagt mig. Då är det bara det praktiska med barnen som måste ordnas. Jag kan inte ta med dem, men jag kan samtidigt inte vara utan dem. Jag har också fortfarande drömmen att skriva en bok, göra en film, vara med i en film, eller engagera mig politiskt ett snäpp högre. Ja ni förstår, något som gör fotspår. Jag vill finnas. Inte bara vara.
Ja, nu svänger jag ut lite. Min kris handlar inte direkt om Nepal eller om film och böcker. Nej det handlar om att jag vill ha ett tredje barn. Jag vill verkligen det. Vet inte om det är för att alla andra skaffar barn just nu, eller för att mina "bebisar" är så stora nu att jag knappt hinner se dem om dagarna då de springer till kompisar och träningar och allt vad det nu är.

Får höra att jag har mycket tid på mig. Jag är ju bara 30 år gammal. Men jag ser det inte så. Efter operationen har jag känt att min tid är knapp, att för varje dag som går så sjunker min chans att bli gravid. Vilket är sant förvisso, men antagligen så sjunker chansen väldigt lite varje dag, men any how... Mitt problem är nu att jag vill ha allt stabilt. Jag vill att det ska fungera på jobbet, hemma med hushåll, läxläsning, läggning, helger etc. Just nu lever jag bara i ett kaos. Jag känner att jag inte hinner med allt. Har pratat med flera om detta och det svar jag får då är "du måste priritera om" eller "sänk dina krav". Men det hjälper mig föga eftersom jag har sänkt mina krav så lågt det bara går, utan att jag bryter ihop. Prioriterat om har jag också gjort. Jag vet att krävs något mer, något större för att jag ska få ordning på mitt liv. Och jag har på sätt och vis redan gjort det. Jag har tagit ett stort beslut osm kommer vara oerhört tungt ett tag, men jag vet att jag har stöd. Jag vet att mina vänner finns där, min bror och mina föräldrar. Men samtidigt i detta så är jag så vansinnigt ensam. Jag är helt själv i allt jag gör.  Vilket vi alla människor är på sätt å vis. Vi är vår egna motor, och det är bara vi som kan köra, även fast vi lånar bränsle från andra.

Detta var inte det jag hade hoppas på eller det jag egentligen vill. Men det är det absolut bästa för mig och barnen.