Igår var en lite seg dag av olika anledningar. Det positiva med dagen var ju att nu vet jag vad jag INTE borde göra. Ganska smart att göra så innan yranveckan så att den veckan blir så awesome som jag hade hoppas.

Igår sa jag till mig själv att jag skulle läggga mig i tid så att jag hann göra alla mina ärenden plus träna innan jag skulle iväg på jobbet. Sedan sa jag också till mig själv "En film kan jag ju se". Det resulterade i att jag kom i säng alldeles för sent men jag är stolt över mig själv som klev upp i tid ändå. Egentligen var det tack vare Sixten och Kim. Sixten höll på å prassla med något så jag var tvungen å kika var det var. Då såg jag även ett sms av Kim att han var på ingående. Han och pojkarna åker till norge idag och blir borta i två veckor. Jättekul för dem att träffa bestmor men jag avskyr att vara ifrån dem, Särskilt nu! Nu när jag har fått ordning på mitt liv. Vissa dagar är lite kämpiga fortfarande men de är få! Mitt liv består mest utav (i ordningsföljd) tid med barnen, Sixten, Jobb, träning och umgås med goda vänner. Det sistnämnda sker allt för sällan dock för jag hinner inte med pga det andra viktiga jag vill göra.

Jag har fått alla möjiga råd om hur jag ska leva, må bättre och gå vidare. Jag har lyssnat på en del och en del har jag förkastat men nu i slutändan har jag inte ens BETT om råd utan nu kör jag mitt eget race och jag känner att det är det som har fungerat bäst för mig. Idag är jag lyckligare än vad jag har varit på många år! Jag vet vem jag är, typ vad jag vill i framtiden och jag njuter av varje minut. Njuter av en kopp te, vara ute å gå, lukta på nyklippt gräs, kramas med barnen etc etc. Förr fanns inte det i min värld att jag skulle palla det utan att få ångest. Kunde inte ens se en film utan hjärnan började gå i högvarv och pulsen stiga. Det var som om jag skulle dö så fort jag unnade mig lite ro. Självklart så var det inte så varje gång men för det mesta. Det var vissa få personer som kunde få mig att bli lugn. Så där lugn att jag åtminstone kunde försöka att se en film. En av de personerna finns inte kvar och jag saknar honom fortfarande varje dag. Det är inget jag ältar eftersom jag har accepterat situationen. Jag pratar inte heller med någon om det eftersom det är egentligen bara onödigt att nämna. Jag har gått vidare men självklart kommer personen upp i hjärnan på mig än idag. Han var ju en stor del av mitt liv. Det blir extra tydligen när min äldsta son börjar fråga efter honom. Förstår inte varför han tar upp det efter en sån lång tid? Barn kanske fungerar så att saker å ting kommer ikapp dem. När han tog upp det fick jag verkligen spela hjältinna. Han var ledsen för att personen inte fanns i hans liv. Han började ställa en massa frågor om kärlek och vänskap. Jag visste att jag inte kunde undvika detta så jag var helt uppriktig med honomoch gick in i det jag har gruvat mig mest för; att berätta varför vi inte längre är vänner. Milo tog det bra och kunde sedan sova. Jag själv stortjöt! Men jag tror att det är bra även för mig att gå in där ibland bara för att fortare gå vidare. Tidigare har jag alltid levt i en förnekelse när liknande har hänt. Det har visserligenfungerat men nu är allt annorlunda när barnen har blivit involverad.

Hur som helst, jag har lärt mig utav detta och nu är jag himla noga vem som kommer in i pojkarnas liv. Därav varför jag lever i celibat. Visst vill jag fortfarande ha det där jag alltid drömt om med man, fler barn osv. men inte just nu. All min fokus ligger på jobben och träningen. Det är där jag kommer satsa nu. Sedan när jag träffar någon så duger de ändå inte. Mina krav är högre men jag känner inte att det är ett hinder egentligen. Mer som ett skydd faktiskt. Jag har varken tid eller styrka att gå in i något igen.

När känslorna ständigt rinner över, hur mycket jag än öser ur det dåliga, så känner jag ibland att jag bara vill ge upp. Vad är det för mening att kämpa när jag hela tiden får nya bekymmer?

Visst så har jag känt många gånger. Förr kände jag så mest hela tiden, åtminstone några gånger per dag. Nu för tiden är det mycket mindre. Mer sällan. Jag vet inte om bekymerna har blivit mindre eller färre men jag vet att idag kan jag hantera motgångar på ett helt annat sätt.

Förr kunde jag inte ta kritik, särskilt inte när det kom från de närmaste. Idag tar jag kritiken och sedan väljer jag om jag ska ta till med det och göra en förändring eller bara skita i det. För det mesta skiter jag i det för oftast är kritiken (om jag själv ska döma) bara tomma ord för att få mig att känna mig mindre. Men det fungerar inte längre för jag är värd mer än så. Mycket mer värd än så.

Jag har i hela mitt liv tillåtit mig själv vara den där personen som har varit lite mindre, då inte bara pga min längd utan också för jag har trott på det andra ha sagt om mig själv. Idiotiskt egentligen då det oftaste var personer som inte känner mig som tog sig friheten att säga vad de tyckte om mig.

Jag har hela mitt liv fått veta att jag inte har dugit, att jag inte klarar av saker, att jag kommer att misslyckas, att ingen vill vara med mig eller att jag helt enkelt inte är lika bra som de. Men vem kan bestämma en sådan sak som vem som är mer värd än någon annan? "Alla människor har samma värde men kanske olika värde för dig". Vi alla människor är av samma "skrot och korn" som min mamma brukar säga, men vissa människor betyder ju mer för än andra. Det betyder inte att vissa människor inte har ett värde. För de har de. För någon, åtminstone för dem själva. Den personen vi verkligen ska lyssna på, ta vara på och verkligen vårda är oss själva.
Det var en person som frågade mig. "Emma, vad är det viktigaste i ditt liv?"
Mitt svar var då enkelt. "Mig själv, mina barn och min hund. I den ordningen". Klart jag blev ifrågasatt. Varför sätter du dig själv före dina barn? Men min fråga blir då tillbaka "Gör jag verkligen det?" För det jag menar är att om jag sätter mig själv i första rummet, tar hand om mig, lyssnar på mina behov, bygger upp mina styrker, bekämpar mina demoner och gör mig själv lycklig, hur blir jag då som mamma? Hur skulle de se ut om jag gjorde det motsatta? Att INTE ta hand om mig själv? Vad är jag då för mamma? Klart att man kan "feak it to you make it" och låtsas må bra. Jag tvivlar på att det kommer att hålla i längen! Sedan är det ju totalt onödigt. Vad händer när barnen flyttar hemifrån och man inte träffar dem daligen? Vad är det då som är kvar? Ett tomt skal av en själv. Jag är en kropp utan innehåll.

Jag var så. Jag gjorde allt för mina barn, struntade i mig själv. På den tiden trodde jag att jag försökte göra det bästa för mig själv också. Men jag gjorde på fel sätt. Jag försökte hitta lyckan. Lyckan i vänner, status, killar, alkohol etc. Klart jag misslyckades. Och jag misslyckades stort. Slutade med att jag istället uteslöt mina egna barn. Jag orkade inte ta hand om dem. Jag blev då en dålig mamma. I andras ögon. För jag säger inte att man är en dålig mamma när man inte orkar. Vi måste ju få ha sämre dagar också.
Skillnanden idag med då är att idag vårdar jag mig själv varje dag, varje timme och kanske till och med varje vaken minut. Jag värdesätter mitt eget liv och ser andras kritik som åsikter. Aldrig mer ska jag tillåta en annan människa få bestämma över hur jag själv ska behandla den bästa personen i mitt liv, mig själv.

Som barn blev jag riktigt sårad men framför allt besviken när mina föräldrar misstrodde mig när jag anförtrodde mig till dem. De hade ingen anledning till det eftersom jag var ett barn som sällan ljög. Jag behövde aldrig ljuga för jag skötte mig! Jag undrade hela tiden vad jag gjorde för fel när de misstrodde mig. Varför skulle jag ljuga?

Sedan häromdagen insåg jag vad det kunde bero på. Efter 28 år fick jag en liten aning om varför mina föräldrar inte kunde lita på mitt ord, när jag öppna munnen och berättade något hemligt.

Jag insåg det när min egna son kom och berättade en tung sak för mig. Jag satt mig ner med honom och sa "det är okej. Jag kommer inte berätta för någon och du bestämmer själv hur vi ska lösa detta." Detta efter jag hade pratat med en nära (och väldigt klok) vän som rådde mig att ta Gabriel på fullaste allvar. Att säga att han ljuger skulle vara det absolut största sveket, kanske värre än självaste orsaken till samtalet. När hon berättade för mig hur jag skulle hantera situationen så kom jag ihåg upplevelser från min egen barndom. När jag berättade för min pappa att jag blev mobbad i skolan och han skrattade åt mig och sa att det blev jag inte alls. Jag undrade varför han gjorde så? Jag vet idag! Att en vuxen människa säger åt en barn att det barnet just anförtodde sig om inte var sant, det måste vara det korkaste en människa kan göra! Att förminska någons känslor har jag pratat om tidigare, men detta är ju ett sätt att hoppa på någon som ligger. Lågt. Rikigt lågt.

Men återigen. Varför gör någon så? Min spontana tanke är rädsla! De vill inte tro på det barnet säger för att det är för jobbigt att ta itu med. Det har inget med barnet att göra eller om barnet ljuger eller inte. När jag var liten så ville pappa inte inse att jag blev mobbad och att han var den första som fick reda på det. Att det var han som skulle göra något åt det. Antar jag. Bara ett antagande.

Samma hände Gabriel! "nej men det tror jag inte på" "Det där låter inte som ****" "nej han överdriver nog"

Har ni någonsin hört Gabriel Ljuga? har ni någonsin hört Gabriel prata om något sånt här liknande? Hur skulle en 5 åring kunna hitta på en sådan sak?

Jag måste erkänna, jag ville inte heller tro på det! Men av en annan orsak! Det gjorde ont i mig när jag fick reda på det. Jag önskade att det inte hade hänt, för då hade Gabriel inte varit rädd. För det var just de orden han sa! Att han var rädd! Ska ett barn någonsin behöva vara rädd? Och sedan dessutom bli misstrodd? Är det så vi vill fostra våra barn? Att vara rädd är naturligt, men då ska personerna i närheten omfamna dem och säga "det kommer att gå bra, jag finns här för dig".

Barnen är det viktigaste vi har och jag tycker att vi som vuxna (inte bara föräldrlar, för vi alla vet ju att det finns ju en bra hop med idiotiska föräldrar) ska göra det vi kan för att ge dem den absolut bästa grunden. Låta barnen få känna, uttrycka sig och ta plats. Barn ska aldrig behöva känna sig lite, osynlig eller oälskad. Vi skapade dem, inte tvärtom.

Gaah! Jag är så fruktansvärt jävla glad! Just för 5 minuter sedan fick jag mailet!

"Hej Emma!

Jag slänger upp fötterna på vardagsrumsbordet och lägger datorn i knät. Helgen är äntligen slut. Har gruvat mig hela veckan inför denna helg och jag lyckades ta mig genom den, nätt och jämnt. 

 

Jag har gjort en del förändringar i mitt liv. Jag har gått från ett nervvrak som inte ens har kunnat borstat håret till någon som frivilligt vill sortera barnens alla legobitar. Jag får ytterst sällan panikångest och jag kan se saker och ting från en positiv vinkel.

 

Nu vill jag gå upp en nivå. Jag vill göra denna grymma version av mig själv till ännu grymmare. Jag har nu funnit mig själv och vet vilken rikting jag ska gå. Nu tänker jag göra lite småjusteringar så att jag blir lika grym i andras ögon som jag själv ser mig.

 

Jag tänker börja med att stänga ner denna blogg. Kommer flytta min blogg till en annan sida. Är ni fortfarande intresserar så är det bara att meddela så skickar jag adressen.

 

Nu byter jag kapitel.

 

Plötsligt inser jag vilken dåre jag har varit de senaste månaderna, åren. Whatever. Att jag har varit så naiv och faktiskt trott att saker och ting kan vara som i sagorna. Ha! Ganska kul att kolla tillbaka på nu. Skönt om inte annat. Nu vet jag vad mitt öde är. Mitt öde är att gå vidare.
Fick idag ett sms av en person som tydligen varit kär i mig i många år. Bara visat det på ett väldigt underligt sätt. Så det är inte bara jag som har gått runt och varit olyckligt kär under en lång tid. När jag fick detta sms tänkte jag "jaha, det var det" och sedan la jag undan telefonen. Efter jag har suttit och funderat ett tag så inser jag att jag ÄR honom. Den andra personen som trånar efter något som den aldrig kan få. Patetiskt. Dags för förändring. Nu är det mindre än månad kvar till mitt superkalas och då ska jag verkligen gå vidare. Awesome.

Jag raderade nyss ett långt inlägg. Nej jag orkar inte berätta idag heller. Jag är trött (dels för att jag inte sover om nätterna längre samt jobbar mycket).

Jag är trött på att vara den perfekta versionen av vad andra inte klarar av att vara. Jag duger inte åt mina föräldrar eller åt mina syskon. Inte för Christofer (han-som-ej-får-nämnas-någonsin-igen) och inte ens för mina egna barn?
Jag fortsätter att förlåta gång på gång eftersom jag tror det är mig det är fel på. Att det är min hjärna som inbillar allt, att jag är överkänslig eller att jag förtjänar det. Jag blir visare för varje dag och då inser jag att jag är värd bättre än dem (bortsett från mina barn som ALLTID kommer vara mer värd än mig!).

Det finns vissa saker som aldrig kommer att försvinna från min näthinna. Första gången min pappa slog mig. När mamma sa att hon hatade mig och sedan alltid vara "nästbäst".

Allt detta skedde för hundra år sedan, men det sitter ändå kvar. Det som sker runt mig nu dagligen är mindre faktiska saker. Saker som egentligen ingen annan kanske skulle lägga märke till men jag gör EFTERSOM att jag har kommit från en bakgrund där jag har inbillat mig själv att jag är liten, värdelös och en nolla.

Jag har enda sedan barnsben tävlat om mina föräldras godkännande. Enda gången jag faktiskt pratade om mig själv inför min pappa var när jag hade bra betyg, fått jobb eller gjort något jävligt bra som han anser är värt att nämna.

Under min uppväxt har jag känt mig osynlig. Jag gjorde aldrig något rätt kände jag. Men inte så konstigt då jag aldrig blev sedd. Jag minns aldrig att mina föräldrar intresserades av något jag tyckte om. Kom på mina träningar eller frågade vad jag har gjort under dagen och allra minst hur jag mådde. De var så de blev uppvuxna och så ska jag bli uppvuxen.

Mina föräldrar har fyra barn. De trodde att de gav oss allt de behövde. Men det räckte väl inte hela vägen. Sista personen i ledet nämligen jag blev lite bortglömde. Resurserna tog väl slut I guess. När jag skriver om detta blir jag yr, det skakar i min kropp och jag blir arg. Riktigt arg! Varför var inte jag lika jävla bra som mina syskon?

Äsch! Med facit i hand tycker jag att jag är bra nå mycket bättre än mina syskon. Varför? Jo för att jag har stått själv så jävla många gånger och jag har ändå lyckas hålla huvudet vid vattenytan. Jag har stått kvar. Gjort det jag har trott på och haft bra självinsikt. Idag vet jag vem jag är och vem jag vill vara, för det mesta. Det är något alla mina syskon och mina föräldrar ska ta reda på. En gång för alla.

 

Att jag känner att jag inte duger åt mina barn beror inte på dem. De är fantastiska barn. Helt otroligt fina varelser. Nej det sitter i mig. Att jag inte orkar hela vägen. Jag går på knäna många gånger med allt som "måste" göras. Så mycke måsten att jag faktiskt glömmer bort det som är viktigt. Jag önskar jag hade mer tid och mer ork. Jag vill sitta ner med mina barn oftare och spela spel, läsa bok, sjunga och andra saker som jag vet är utvecklande för dem. Önskade också att jag hade mer stöd. Mer avlastning eller åtminstone någon som hjälpte mig på traven.

Jag och Kim har pratat lite flyktigt om att flytta ihop till norge. Jag får jobb där och kim pendlar. Egentligen blir inte min situation något bättre. Istället för att vara själv här så blir jag själv i norge istället. Enda skillnaden är att jag måste dras med Kim varje dag varanan vecka. Och att jag har fast jobb. Fast innan det sker så jag ska jag plugga ett år och innan dess så kan ju saker och ting ha förändras.

 

Tidigare hade jag även sagt att jag inte heller duger åt mina vänner. Men idag kan jag säga att det är inte sant. Jag har stått på mina bara knän och gråtit och verkligen pratat om att ge upp och helt plötsligt kommer händer som vill hjälpa mig upp. Alla på deras sätt. Och det passar mig. För då kan jag välja vilken vän jag ska vända mig åt beroende på hur jag mår. Igår tex mådde jag halvrisigt och åkte till en vän och jag sa "ta hand om mig". Sedan behövde jag inte säga något mer. Hon tog hand om mig. Enklare än så kan det inte bli.

Jag hade klarat mig utan mina vänner, utan tvekan. Men vägen hade varit mycket jobbigare! Idag är jag ändå tacksam för det jag har, det jag har fått. Jag har vänner som jag kan ringa. Som jag kan komma hem till om ja behöver sova över hos någon. Vänner som inte har dåliga jävla förslag eller åsikter. Utan bara lyssnar. Eller bara finns där när jag inte orkar prata.

Vad menas egentligen med ett "öppet förhålland". Vad är skillnaden från ett kk-förhållande? Skillnaden är väl att personerna i fråga har känslor för varandra men inte redo att ha en relation. Fast då undrar jag om dessa verkligen har känslor för varandra? Att kunna se den man älskar vara med någon annan måste väl vara det mest smärtsammaste man kan vara med om när det kommer till kärleksrelationer? Fast jag är blödig. Jag är en svartsjuk person. Alltid varit. Inte alltid visat det men så är det.

Jag har nu inlett ett öppet förhålland med mig själv. Jag är öppen för förslag och gör saker som jag normalt inte skulle göra. Dock så avbokade jag min dejt på fredag. Det kändes bara jobbigt. Var mest bara rädd och inte ett dugg förväntansfull inför det. Jag ser fram emot torsdag istället. Den enda dag denna vecka som jag faktiskt ser fram emot. Sex långa dagar kvar. Trött!!

Har suttit här i flera timmar och funderat hur jag skulle formulera mig på bästa sätt. Jag kom inte fram till något. Så jag får återkomma med det inlägg som jag verkligen vill publicera.

Jag är arg och nu är det dags att göra lite förändringar.

Jag har i en längre tid försökt hitta den sanna kärleken. Jag var helt övertygad att det var med Kim när vi träffades. Sedan fick vi barn och det var då jag insåg hur olika vi var. Detta resulterade då i att vi separerade och inte så mycket om det. Sedan träffade jag nästa kille, som jag var även denna gång övertygad om att han var den sanna kärleken. Jag hade fel igen. Eller åtminstone så blev det fel mot slutet. Det kanske var den sanna kärleken men den rann ur sanden eller blev förstört. Hur som helst så har jag kommit till insikt att det aldrig kommer bli vi igen. Det är en sorg som jag måste gå genom, enligt min psykolog. Att vilja ha någon som inte vill ha en tillbaka suger rent ut sagt. Vet inte om det beror på att jag är/var kär i honom eller om det är just bara det faktum att jag har blivit "dumpad". Sänker ju ens stolthet en aning.

Att fortsätta hoppas att det kan blir något och bli sårad om och om igen när jag faktiskt sakta men säkert böjade inse att det aldrig kommer att bli något är ju dumt. Sedan mitt i allt detta så får jag upp ögonen för något annat. Har kärleken stått framför ögonen på mig hela tiden? Jag har varit blind med att jobba för något som redan är döttfött att jag har missat något som har stått där vid min sida från första början? Frågan är om jag verkligen törs ta detta steg. Är det verkligen rätt denna gång? Hur vet jag att det inte kommer att gå åt helvete som med så mycket annat? Det är klart, någon direkt garanti kan man ju aldrig ha. Men det jag kan säga är att tillit och trygghet är något som faktisk kan göra att man blir mer säker att denna gång är det kanske rätt?

 

Jaha nu är det fredagkväll. Det är inget jag märker för att jag har jobbat klart, eller haft fredagsmys med barnen, eller att det är Lets dance på tv. Nej det märker jag med alla sms/samtal som kommer. Ikväll är de lite tidigare. Klockan är bara tio men redan är jag "bootycall".

Jag undrar vem jag är. Vem är jag för någon annan. Är jag bara en kropp? ett ligg? Hade kanske köpt det om jag var en sådan tjej som faktiskt låg runt med killar och de trodde att jag var ett lätt byte, men jag är inte ens det.

 

Where are all the good men and where are all the Gods? I need a hero tonight.

 

Med detta inledande sågstycke måste jag säga att min dag är bättre än gårdagen. Jag är inte helt tillbaka. Jag har nog inte återhämtat mig tillräckligt sen lördagens bravader. Jag vet inte om det är "giftet" eller om det är själva ångesten som gör mig så sjukt matt. Känner dessutom att det är en förkylning på gång. Vilket är underligt då mina pojkar är fullt friska. Sägerhonsomaldrigblirsjuk!

Jag är jävligt less på att må så här. Jag blev rädd att jag skulle falla lika jävla hårt som sist men jag har som sagt bättre förutsättningar nu då jag har mina vänner, min psykolog och faktiskt ett mycket starkare psyke.

Sedan har jag ändå fått bättre insikt. Bara för att det känns lika som sist så behöver det inte alls betyda att det är samma sak. Samma orsak till varför jag mår crappy. Det är olika. Jag är annorlunda. Jag är förändrad.

Igår var jag hos psykologen efter ett uppehåll på två veckor och jag tänkte att det ska väl inte vara några problem. Pffffft! Ha! Kul! Det varförsta gången som jag bölade inför en psykolog/socionom/kurator. Första gången jag någonsin har gråtit inför en vuxen egentligen. Med vuxen menar jag någon som är 20 år äldre än mig då jag själv inte ser mig som vuxen. och tack gode gud för det. För gud vad vuxna är tråkiga!

Psykologen sa till mig att jag är fullkomligt normalt och att mina smärta kunde likna sig med en sorg. Att jag har förlorat någon som har dött och jag behöver bearbeta det i min egen takt på mitt egna sätt. Hon har sagt det tidigare. Att jag är normal. Då ville jag inte tro henne. jag ville vara annorlunda. Må speciellt. För då kanske jag får speciell hjälp. Hjälp som jag då trodde att jag behövde. Men det visade sig att det jag egentligen behövde var inget annat än en vuxen som tar mig på allvar. Om jag ska gå tillbaka i mitt liv så kan jag inte nämna en enda vuxen som har tagit mig på allvar eller som jag har litat på. Tänk att växa upp och inte ha något som helst förtroende för en vuxen. Jag blev en rebell. Jag gjorde som jag ville, för när man är uppvuxen med min mamma så är det ingen som hindrar en. Jag har fostrat mig själv. Jag är resultatet av mina egna värderingar och mina teorier om hur en person ska vara. Inte konstigt att jag är störd.

Jag och en vän pratade om bekvämlighetszoner då jag nämnde att jag har ett extremt (kom ihåg att jag gärna vill överdriva allt) kontrollbehov. Jag kan inte göra saker om jag inte vet exakt hur det kommer att gå. Detta har hindra mig en miljon gånger att göra roliga saker. Idiotiskt. Det ska det bli ändring på.

Min bekvämlighetzon sitter i min lägenhet. Kanske i min bil. Inte vet jag. Zonen handlar om att jag ska kunna fly om jag blir tvungen. Är jag hemma kan jag låsa dörren, stänga av telefonen och bara försvinna. Har jag min bil så kan jag åka vart jag vill (från och med imorgon då barnbidraget kommer så jag kan tanka fanskapet).

Vi pratade om att ändra denna bekvämlighetzon och sätta den i oss själva. Att gå runt att vara sjujävla bekväm med sig själv borde resultera i att man göra mer saker som faktiskt är bra för en själv. Även fast det kanske är saker man aldrig gjort tidigare eller saker man faktiskt är jävligt rätt för att göra. Istället för att min bekvämlighetszon ska kretsa runt saker som jag egentligen inte kan påverka så kan jag lägga det i något annat. Det är sjukt klyschigt att säga att den sitta i mig själv. I min själ. Visst det vore väl det ultimata. Men om vi ska vara lite realistiska så är chansen kanske vag att jag skulle gå från ena dagen till annan och helt plötsligt gå runt med en grym självkänsla. Jag är Emma. Jag är inte sådan. Jag kan bli, men inte nu. Min självkänsla kan vara så låg vissa dagar att jag undrar om fröknarna på dagis tycker illa om mig. Hur denna tanke kommer är ju helt ofattbar med tanke på att jag är ju LÄTT dagisets bästaste mamma. Helt klart. humpf. Ja, åter till det jag ville berätta. Jag tänkte testa att lägga min bekvämlighetszon i något jag alltid kan ha med mig. Vart jag än ska, med vem jag än ska träffa och hur länge det än är. Min första tanke var att ha med en bra bok. Blir situationen jobbig så kan jag alltid sätta mig i ett hörn och läsa bok. Då har jag tagit kontroll över situationen. Men med lite mer eftertanke så har jag funderat att bok är ett dåligt val. För det första; jag hatar att läsa böcker, egentligen. Jag är bara i en fas nu när jag läser Harry Potter, som är en ungdomsbok förresten! Sedan är det dumt att släpa med böcker överallt (särskilt när böckerna är lånade). Jag har inte hunnit kommit fram till vad jag skulle använda istället. Men det kommer nog med tiden.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det jag menar med detta inlägg är att vi ska ta vår jävla zon och slänga den åt helvete. Den har, som nämnt tidigare, hindrat mig mer än vad den egentligen har hjälpt mig. Det är dags att ta kontroll över mitt liv! Inte låta något (eller någon) ta kontrollen över mig! Sjukt dumt.

 

 

Egentligen skulle jag kunna sitta här och skriva hur länge som helst då det är så mycket som flyger omkring i mitt huvud. Men jag orkar inte. Jag funderar dessutom på att byta blogg, eller sätta ett lösenord. Jag är rädd att för mycket kommer ut till fel personer. Internet kan ju vara rätt läskig på det viset. Att vem som helst i prinicip kan få reda på exakt vad de vill få reda på. Sen om skiten är sann kan man aldrig veta. Men det gör ju saken egentligen mycket värre.

 

Postar nu detta inlägg utan att kolla genom rättstavning, så har överseende med det.

 

 

 

Just saying.

 

)

Så härdagen efter passar det ganska fint att lyssna lite på James Blunt. Brukar bli han, Ulf Nilsson eller Johnny Cash. Blir en softsöndag. Ska försöka göra ett söndagsstek till middag och sedan ska jag och barnen på bamsegympa och träna lite. Helgerna går så snabbt nuförtiden! Kanske är för att hela fredagen går i spillor då jag jobbar så sent? Hoppas det blir ändring på det snart. Nästa helg har Kim barnen så då ska jag passa på att göra något spännande. Vad vet jag inte än men det kommer märkas med tiden.