Vilket inre krig jag bekämpar nu. Men det är tur det, att jag just bekämpar det, och inte bara låter det ta över. En del av mig har nog redan gett upp, den delen som kriget har besegrat. Min livskraft och min tro om ett bättre liv är det som gör att jag fortsätter. Jag tror ändå att någonstans finns lyckan, och att även jag en dag kommer att finna den. Fast nu var jag kanske lite dramatiskt, klart jag har lyckan i mig, men den är nog lite vilse bara. Jag lever det liv jag länge har drömt om, men lyckan har som inte kommit ikapp än. Det kanske bara är så enkelt att lyckan vill inte vara för naiv och väntar tills allt är bra på riktigt, och då jävlar kommer jag vara lycklig.

Idag bröt jag ihop hos min kurator, vilket är ovanligt. Att gråta inför folk är inte min grej, men nu gjorde jag det.
Jag har haft tre tuffa dagar. Det enda som egentligen kan förklara det är att det är så sjukt mycket som står på spel nu, det är så mycket som sker. Jag skrev på Facebook hur glad jag är över mitt nya jobb, min nya lägenhet och att livet är med mig nu. Och klart att det är så, livet är egentligen jävligt bra. Men det är för mycket på en gång. Och jag är helt själv i detta. Jag vet inte hur jag ska lyckas få ihop allt. Mitt i flytten har jag även semester och vill tillbringa tid med barnen och ta det lugnt. Inte packa hela dagarna!
Klart att jag kan be folk om hjälp men jag vill försöka klara detta själv, jag har gjort flyttat förut och det gick ju vägen. Idag ska jag iaf hämta de första kartongerna och börja rensa!

 

Allt mitt kaos och att jag bröt ihop hos kuratorn resulterade i att jag fick akuttid hos läkaren samt att min utredning kanske påskyndas, eller kanske inte. Vi får se.
Jag orkar inte längre tro på vad någon säger, litar inte på någon alls för tillfället. Det är en stor sorg för mig för jag behöver trygghet, och nu har jag allt annat än trygghet.











Jag säger till mig själv varje dag "Mitt liv är perfekt, mitt liv är perfekt, mitt liv är perfekt!" så en dag kommer kanske kroppen lyssna på detta och låta mig vara lycklig!

Den som har missat att jag är en djurvän och värnar om miljön måste bo på en annan planet. Mina vänner bör vara mer än väl medvetna om vart jag står, vad jag tycker är viktigt och vad jag kommer att kämpa för.

Jag tycker det är superviktigt att tänka på våra val. Därför väljer jag att äta vegetariskt, ekologisk, fair trade, palmoljefritt etc etc ( börjar bli lite begränsat över vad jag faktiskt kan äta utan att få dåligt samvete). Jag försöker få andra att bli  medvetna om detta och hoppas att jag på något vis har påverkat andra människor. Detta är något jag kommer fortsätta med eftersom detta är jag, jag älskar djur och vår planet och jag vill kunna göra allt som står i min makt för att rädda de liv som går att rädda.

Fast, detta kan också bli min undergång. Att jag till varje pris ska rädda varje liten varelse på jorden, att jag ska påverka allt och alla, att jag hela tiden ska göra medvetna kloka val.

Detta bland annat gjorde att jag valde att göra slut med min pojkvän. Och som vanligt ångrar jag mina urusla beslut så idag i bilen påväg till jobbet inser jag något som jag aldrig kunde ana! Har detta gått över styr? Mitt beteende som i början skulle vara ett sunt val där jag äter bra för både min kropp och för miljön, har nu sakta gått över till ett sjukt beteende. Jag följer bara sidor på facebook som har med att äta vegetariskt, rädda djur, rädda naturen, vad man ska äta, vad man inte ska äta. Jag läser på om allt jag kan läsa på om. Jag tar till mig vad alla skriver och jag blir helt frenetisk. Jag försöker påverka andra genom att säga hemska saker och spyr ut mig saker som jag egentligen inte tror på själv, bara för att ha någon form av poäng. Detta kommer driva mig i fördärvet, och till vilket pris? För att kunna rädda ett parkyckling, en gris och kanske en eller två isbjörnar?

Hur blev jag denna person som skulle kunna gå över människolik för att rädda några enstaka djur?

Jag har nu gått genom min facebook och har medvetet slutat följa sidor som påverkar mig negativt. Jag kommer fortsätta äta vegetariskt, jag kommer fortfarande skänka pengar och jag kommer vilja åka och rädda världen på något vis, men jag måste ha en vardag också. Jag måste kunna leva utöver detta.

Idag på utbildningen pratade vi om värderingar och att acceptera andra. Vi pratade om att vi alla människor är födda med olika värderingar och detta är något som är svårt att ändra på, men att vi kan anpassa vårt beteende och att vi alltid ska acceptera varandra olikheter. Jag förstår nu att jag har gjort ett oerhört misstag, att tro att min tro är den enda rätta. Att alla andra som inte tycker som jag är idioter. Så klart de inte är idioter, de är bara andra människor med andra värderingar.
Jag måste ta plats och berätta vem Emma är, men samtidigt måste jag lyssna på dem som står mig nära, vilka dem är. Så att de blir sedda, respekterade och framför allt så att jag inte förlorar ytterligare en viktigt person i mitt liv. För snart står jag ensam kvar, med min vegobörjare och mina hemgjorda tygskor.