Det här med att rädda världen är inte lätt. Inte för att jag trodde att det skulle kunna ske i en handvändning, men jag önskade åtminstone att min hjärna kunde fungera som den borde och att jag hade lite med handlingskraft. 
Det märks tydligt på mitt humör att det är höst. Även fast jag älskar hösten med alla dessa färger, burriga halsdukar och mysiga raggsockar så måste jag ändå medge att jag mår inte alltid bra när mörkret faller på. 
Jag har återigen kommit in i en svacka där jag ibland kan vakna upp med sådan dödsångest att jag vet inte om det är någon mening att kliva upp eller om jag bara ska fortsätta sova. Då jag ständigt har en inre kraft att alltid göra något bra så vet jag att det är meningslöst för mig att sova. Jag räddar inte världen genom att ligga och sova hela dagarna. Jag säger till folk att vi alla kan bidra med att rädda världen på våra egna sätt, men ändå sitter jag här just nu och är tommare än någonsin. Har ni någonsin denna tomhet? Vi kan utsättas för massa olika olyckor här i livet men ändå kan vi resa oss upp. Vi kan bli slagna, mobbade, våldtagna, vi kan förlora någon nära och vi kan vara med om olyckor. Trots det, så reser vi oss upp igen. Sedan kommer det de där dagarna då allt känns tomt och meningslöst. Visst kan våra olyckor skapa denna tomhet. Men ibland kommer den där tomheten även fast vi borde vara lyckliga. Jag har varit med om sorg, tårar och besvikelse, men ändå är det tomheten som skrämmer mig mest. Frågorna om min existens och min mening med livet är på tapeten. Missförstå mig inte nu, jag älskar livet, för det mesta. Men att vakna upp på morgonen och inte känna någon känsla what so ever för något kan ibland vara läskigt. Att inte vilja äta, dricka te eller inte ens vara med mina barn, ja då vet jag att det är på allvar. Jag är av den typen som tror att allt blir bra bara jag får lite miljöombyte. Får komma bort hemifrån ett tag och bara koppla bort vardagen. Men så är det inte. Demonerna kommer ikapp och vi måste ändå konfrontera det som sänker oss. 
Jag har levt med ångest så pass länge att det har blivit en del av mig, på gott och ont. Skulle jag välja så skulle jag givetvis byta bort det, fast inte till vilket pris som helst. Utan min ångest så skulle jag inte haft samma drivkraft eller vara den jag är idag. Jag hade aldrig hittat mig själv och jag hade inte jobbat aktivt med att bli den bättre version av mig själv. Men ja, att slippa ligga där i sängen med den där tunga känslan över bröstet och fundera ut vilket läkemedel som skulle ge bästa effekt, ja den känslan skulle jag hemskt gärna vilja bli av med. 
Med risk att låta religiös på något vis så vet jag att jag fick min uppenbarelse, eller jag skulle aldrig kalla det uppenbarelse utan mer en Wake-up-call. Att vara nere på botten och vända gjorde att jag insåg vad jag behövde göra, för min skull, för barnens skull och för världens skull. Jag vet vad min livuppgift är. 
Problemet är bara att min livuppgift här i livet är inte att jobba, städa, laga mat, träna eller vad nu vi människor behöver göra för att vara en accepterad del av vårt "fungerande" samhälle. Nej, min livuppgift är att rädda världen, på mitt sätt. Om det skulle sätta mig i en ekonomisk kris, eller tappa kontakten med mina vänner, eller skulle sätta mig själv i någon fysisk och/eller psykisk kris, ja då får det väl vara så. Jag tänker inte jobba med ett jobb heltid, där jag både förlorar tid från mina barn och samtidigt förlora möjligheten att göra något bättre. 
Det ironiska med detta är att istället för att jobba så spenderar jag tid på skit. Jag räddar inte världen, även fast jag försöker påstå det för andra. Jag gör inte ett skit numera. Jag sitter fast, även fast jag har idéer. 
Hade det inte varit för mina barn så hade jag inte ens varit i Sverige nu. Jag hade varit i Syrien, Afrika, Asien, eller varför inte Rumänien. Jag hade sålt allt jag ägt och sagt upp mitt liv här i Sverige. För även fast Sverige är bra på många sätt så är det inte här jag hör hemma. I Sverige har vi det så jävla bra att vi blir handlingsförlamade och bortskämda. Vi i Sverige skulle behövt ett krig, eller bara en naturkatastrof så att vi kan uppskatta det vi faktiskt har. Vi lever så skyddat att våra åsikter blir invalida och fördomsfulla.
Det är bara att blicka tillbaka när i Östersund drabbades av ett virus i vårt dricksvatten. Det var ett förbannat klagande på kommunen, folk som ville ha pengar tillbaka och folk som klagar på hur "jobbigt" det var att koka vatten. Ja, visst var det jobbigt att hälla upp vatten i en kastrull, koka skiten och sedan ställa i kylen. Ja, det var nästan så att vi svält ihjäl, blev arbetslösa och till och med våldtagna. Tragiskt. Stackars lilla Östersund, som inte ens syns på en världskarta. Synd om oss.
Häromdagen träffade jag en kvinna som jag aldrig har träffat tidigare. Hon pratade med mig som om vi kände varandra. Hon gav mig en kram och hon sa att jag var vacker. Hon kände inte mig, jag kände inte henne. Men ändå är vi av samma sort. Skillnanden mellan henne och mig var att hon har varit med om skit, jag har inte vairt med om ett enda skit. Jag lever skyddat. Hon har flytt från ett land i krig. Hon har flytt och lämnat allt. Hon har idag inga föräldrar, och vart hennes syskon är det har jag ingen aning om. Säkert inte hon heller. Jag kan bara tänka sig vad som försiggår i hennes huvud när hon är ensam och ska sova. Jag vill inte byta plats med henne. Men jag vill finnas där för henne, och alla andra som kommer i kläm mellan våra lagar, regler och våra förbannade åsiker som inte ens leder fram till något annat än hat och rasism.  

Jag skulle aldrig någonsin tro på kärlek om jag inte trodde på mig själv. 
Att jag är helt okapabel att visa ömhet, känslor och kunna ha en relation i mer än en kvart är jag fullt medveten om. Det hindrar inte mig att försöka. Jag vet inte hur en bra relation ska vara, jag är bara mig själv. Att det ofta resulterar i kaos är väl inte så mycket jag kan göra åt. Gör om, gör rätt. Den dagen då det funkar är den dagen jag har hittat rätt, hos mig själv. 
Jag tror på kärlek, hat och kompromisser. Jag har upplevt äkta kärlek, och jag upplever det varje eviga dag. Jag vet hur det ska kännas att älska någon och bli älskad tillbaka. Jag har fått den äran i över åtta år. En relation mellan ett barn och en förälder är en kärlek som aldrig går att krossa. Den finns där som ett osynligt band som egentligen inte finns för andra, men för de inblandade är detta band det mest starkaste band som någonsin skapats. 

Hur är då kärleken mellan en man och en kvinna? 
Vad vet jag. Jag är singel. Jag 29, och fortfarande supersingel. Jag har haft mina relationer och ingen av dem, uppenbarligen, har fungerat. Jag har inget svar på den frågan. Ibland får jag frågan "Tror du på kärlek?". 
Javisst tror jag på kärlek. Men jag tror inte det bara händer, att "den som väntar får se". Jag tror att den måste förtjänas och att man måste jobba för den. Jag tror inte heller att det finns två människor som är gjorda för varandra. Jag tror på tillfällen, möjligheter och jag tror på slumpen. 
Men är kärleken så förbannat viktig då? Visst ska vi känna kärlek! Kärlek för våra barn, föräldrar, syskon, vänner och för vårt liv. För vår natur, för vårt jobb, för våra hobbies. Jag tror på kärleken till oss själva. 
Vid rätt tillfälle, med rätt dos av hormoner, med "rätt" person så kanske man kan bli kär. Vad nu definitionen för kär är. 
Jag tror att var och en på denna jord skulle bli så mycket lyckligare om vi istället för att leta den "perfekta" kärleken skulle finns kärleken i oss själva. Oj, när jag läser den meningen jag just skrev så känns det som en klyscha. Men visst, det är en klyscha. Men det hindrar ju inte oss från att fundera lite på det. Om vi istället skulle kolla oss i spegeln och älska den personen som då kollar på oss. Att vi älskar den vi är, det vi gör och tror på att vi klarar det vi vill klara. När jag säger att vi ska älska oss själva säger jag inte att vi ska bli självupptagna narcissister, utan tvärtom. Om man älskar sig på riktigt, så har man nog ett mer öppet hjärta för andra. 
Vi måste lära oss skillnaden på att älska oss själva och att vara självupptagna. Att älska sig själv säger att vi tror på oss själva, att vi är nöjd med den vi är, och att vi har självinsikt. Ingen är perfekt, och kan vi inse våra brister så har vi vunnit storvinsten. Jag har mina brister. Oj vad jag har brister. Men jag hade fler förr. Idag har jag jobbat med många av dem, även fast jag ibland känner att fler av mina brister borde utrotas. Men jag accepterar det. Jag accepterar att jag har ett förjävla humör ibland, att jag är morgontrött och att jag har världens sämsta tålamod i vissa sammanhang. Jag har också använt mina brister till något positivt. Jag gapar och skriker inte så fort jag får chansen, utan istället använder jag min ilska när jag känner att den gör nytta. Att vara morgontrött är okej, det går över. Bara jobbigt för den stackaren som måste uppleva mina första 10 minuter på dagen. Men det går över, med en eller fyra koppar te. 
Jag fick en bok av en kompis för många år sedan som heter "Självkänsla nu". Jag har inte ens öppnat boken. Borde jag det? Eller är jag nöjd med den jag är ? Frågan är egentligen om vi ska nöja oss med den vi är, eller alltid jobba på en förbättring? Vi kan egentligen aldrig veta när vi ska vara nöjd och när vi faktiskt borde göra en förändring. Vi kan kanske få svar på det från vår omgivning. Vårt beteende ger alltid utslag på något vis. 
Idag jobbar min hjärna för fullt och jag känner att mitt inlägg inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag vet ibland inte ens vad jag tänker, och allra minst då vad jag skriver. För att inte detta inlägg ska bli mer luddigt än vanligt så väljer jag att avsluta här. Utan att ha någon slutkläm på mitt inlägg. Jag bryr mig inte, så get over it. 

Du vet att jag älskar dig högt. Jag älskar dig från den sekund jag vaknar tills den sekund jag somnar in på natten. Under min natt så älskar jag dig, mer än du någonsin kan ana. Du är mitt liv, mitt hopp och det enda jag någonsin kommer att älska från botten av mitt hjärta. Du min älskade har gett mig livets bästa gåva, du har gett mig ditt liv. Du valde inte att komma till mig, utan det var jag, och det kommer jag för evigt vara tacksam över. Du finns i mitt liv nu, imorgon och sedan resten av mitt liv. Jag kommer alltid stå vid din sida, varje andetag du tar, varje beslut du tar och jag kommer finns för dig när du har det svårt, när du är lycklig, när du behöver en kram, en kyss och oändlig kärlek. Jag älskar att kolla på dig när du visar mig saker du har lärt dig, älskar att höra din röst, ditt skratt, ditt skrik. Jag älskar dig när du är glad, ledsen, lycklig, arg och tjurig. Jag älskar för den du är, inte för det du gör. Du är unik, och du kommer att ta dig an denna värld bättre än någon annan. Du har kraften inom dig och jag kommer alltid stå där vid din sida, till och med efter min död. 
Du är mitt liv, mitt hopp och det enda jag någonsin kommer att älska från botten av mitt hjärta. Du är mitt barn. 

 

 

 

och jag har haft den förbannade turen att jag har två fantastiska barn <3 All kärlek till Er Milo Alexander och Karl Gabriel.