Att använda andras bränsle.

Jag tror att jag har gått in i en försenad 30-årskris. Dagen innan min födelsedag fick jag också ett mindre psykbryt, men efter det så har det inte varit så mycket. Jag hade ju allt som jag någonsin har önskat mig, så jag hade väl egentligen inte något som jag saknade,
Nu däremot har jag gått in i något, om det är en 30årskris eller bara en vanlig "Emma-kris" vet jag.
Jag är som vanligt så att jag hela tiden sträver efter något mer, inte nödvändigtvis bättre, men något mer. Jag vill skapa något, bidra med något, finnas för någon etc. Jag vill inte bara vara. Jobba, laga mat, sova, upp igen. Jag vill mer. Något mycket mer. Att ta hela min semster och resa till Nepal och hjälpa flickorna där har slagt mig. Då är det bara det praktiska med barnen som måste ordnas. Jag kan inte ta med dem, men jag kan samtidigt inte vara utan dem. Jag har också fortfarande drömmen att skriva en bok, göra en film, vara med i en film, eller engagera mig politiskt ett snäpp högre. Ja ni förstår, något som gör fotspår. Jag vill finnas. Inte bara vara.
Ja, nu svänger jag ut lite. Min kris handlar inte direkt om Nepal eller om film och böcker. Nej det handlar om att jag vill ha ett tredje barn. Jag vill verkligen det. Vet inte om det är för att alla andra skaffar barn just nu, eller för att mina "bebisar" är så stora nu att jag knappt hinner se dem om dagarna då de springer till kompisar och träningar och allt vad det nu är.
Får höra att jag har mycket tid på mig. Jag är ju bara 30 år gammal. Men jag ser det inte så. Efter operationen har jag känt att min tid är knapp, att för varje dag som går så sjunker min chans att bli gravid. Vilket är sant förvisso, men antagligen så sjunker chansen väldigt lite varje dag, men any how... Mitt problem är nu att jag vill ha allt stabilt. Jag vill att det ska fungera på jobbet, hemma med hushåll, läxläsning, läggning, helger etc. Just nu lever jag bara i ett kaos. Jag känner att jag inte hinner med allt. Har pratat med flera om detta och det svar jag får då är "du måste priritera om" eller "sänk dina krav". Men det hjälper mig föga eftersom jag har sänkt mina krav så lågt det bara går, utan att jag bryter ihop. Prioriterat om har jag också gjort. Jag vet att krävs något mer, något större för att jag ska få ordning på mitt liv. Och jag har på sätt och vis redan gjort det. Jag har tagit ett stort beslut osm kommer vara oerhört tungt ett tag, men jag vet att jag har stöd. Jag vet att mina vänner finns där, min bror och mina föräldrar. Men samtidigt i detta så är jag så vansinnigt ensam. Jag är helt själv i allt jag gör.  Vilket vi alla människor är på sätt å vis. Vi är vår egna motor, och det är bara vi som kan köra, även fast vi lånar bränsle från andra.
Detta var inte det jag hade hoppas på eller det jag egentligen vill. Men det är det absolut bästa för mig och barnen.
 
 

RSS 2.0