Att ta riktigt jobbiga beslut!

Jag vaknade upp imorse med en chock när klockan ringde 5.30. Det enda jag kunde känna i hela min kropp var NEEEEEJ!!

Inte nödvändigtvis för att jag skulle upp tidigt eller åka på jobbet eftersom jag både gillar tidiga mornar och mitt jobb. 
Imorse kände jag en stor sorg, nästan som ångest. Jag tog ett stort och viktigt beslut igår som gör så fruktansvärt ont i mig. Jag vet att detta beslut var nödvändigt men jag vet också att jag kommer bära på en sorg under lång tid. För mig som redan har en hel del problematik är detta något jag måste kriga mig. Att orka kliva upp, ta hand om barn, gå till jobbet och att laga mat kommer kännas tungt. Att bara ringa ett samtal eller ta en dusch kommer skapa en sån otrolig ångest för mig vissa dagar. Nu om något behöver jag mina vänner, mina barn och något roligt att se fram emot. 
Jag vet att detta går över och när jag har gått vidare kommer jag förhoppningsvis må bättre, som var hela tanken med detta beslut. 
Men fram tills dess kommer det bli mycket te, kramar och en hel del tårar.... 


Att älska någon.

Det är inte så himla svårt. Även fast många gärna vill påstå det. Det är inte svårt när man vet att något är rätt.
Vi måste bara komma till insikt vad som är viktigt för oss och för dem i vår omgivning.
Det är inte så himla svårt att behålla det vi vill behålla, visa det som behövs visas, och att lyfta upp dem som behöver lyftas upp.
Jag förstår givetivs att vi alla människor är olika och att vi visar kärlek på olika sätt. Men det vi alla behöver jobba på är att lyssna på dem vi håller kär. Lyssna på vad de säger. Om vi lyssnar för att förstå istället för att lyssna för att bekräfta, så kommer vi göra stora vinster. Om vi lyssnar för att förstå så kommer vi ställa nyfikna frågor, vi kommer göra allt som står i vår makt att förstå den människan vi älskar. Hittar vi någon att älska så måste vi behålla den personen genom att behandla den väl, visa vår kärlek och få personen att känna sig trygg i vår närhet.
Vi kan inte bara låta människor gå bara för att vi inte "kan" visa känslor. Ibland är det bara att släppa allt det där vi har lärt oss om att vi ska hålla masken, och även det där om att vi ska vinna argument. Släng jantelagen åt helvete, den har väl aldrig gjort någon nytta?
Vi förlorar människor genom att alltid vara den som ska ha sista ordet, eller om vi förjämnan tror på allvar att vi alltid har rätt.Ibland är det bra att hålla käften, även fast vi är säker på att vi har rätt, för annars kanske vi förlorar den där fina fantastiska människan vi har framför oss.
Vad är det jag vill säga med detta blogginlägg? Ärligt talat så vet jag inte. Jag är dödstrött. Haft sex ungar här på pyjamasparty och jag har inte ens städat undan.
 
Men om jag ska säga något plockat direkt från mitt hjärta så är det så här:
Jag är förtvivlad, jag är sliten, jag gråter varje dag, jag älskar, jag saknar och jag är desperat. Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Varför jag för det jag gör, eller vad jag ska göra i framtiden.
Jag är olyckligt kär, som alltid kanske. Jag vill vara med en person som är så svår att vara med. Han är inte en dålig människa, utan att vi kan inte vara tillsammans. Vi fungerar inte. Men jag älskar honom så himla mycket, men nu är beslutet taget och jag måste fullfölja detta. Det gör oerhört ont i mig och jag önskar det fanns ett sätt, men jag är rädd att det inte finns det. Jag reder mig alltid även fast detta känns rent utsagt förjävligt.
Ibland undar jag om jag någonsin träffar någon som kan älska mig på det sättet jag behöver?
Jag undrar också om det finns någon som skulle förstå mig, lyssna på mig och respektera mig och mina val.
Det enda jag egenltigen vill är dela mitt liv med någon som älskar mig, avgudar mig, och visar det för resten av världen. Som lyfter mig när mina ben inte bär mig, som älskar mig när jag själv inte kan älska mig, en person går vid min sida på den väg jag har valt. Respekterar mig fullt och heligt. Jag vill ha en sån person. Ingen annan. Det är faktiskt inte så himla svårt.
Nej det är inte ett dugg svårt, utan det är alla människors rätt att få träffa en sådan person och leva med den resten av ens liv.
Det är inte så himla svårt, kan man tycka.

Att hitta en plats i sitt eget liv.

Ett blankt blad men tankar som skulle fylla en hel bok. Idag har det varit en sån dag där jag har funderat oerhört mycket på hur min framtid kommer att se ut, eller åtminstone hur jag vill att min framtiden ska se ut.
små och stora saker. Saker från vart jag vill bo, om jag ska köpa hus eller lägenhet till mindre saker som vilka hobbies som jag ska återuppliva, vänner jag ska börja hänga mer med och hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt.
Jag sitter och funderar på vilka delar mitt liv består av. Vad som är bra och vad som egentligen är bara onödigt.
Jag inser då att jag har ett förbannat bra liv. Jag har ett jobb som jag verkligen älskar, som passar mig perfekt, jag har äntligen börjat komma tillbaka till den Emma jag var för länge sedan, jag har ekonomi att utföra mina intressen och våren börjar komma så nu kan jag fixa min uteplats ännu bättre än förra året.
Jag har börjat vågat att planera saker långt fram. Jag ska tilll stockholm i maj med en av mina bästa vänner. Sedan ska jag och barnen ner till Göteborg och bo hos min syster. Dessutom kommer jag ha totalt 6 veckors betald ledighet! För första gången i mitt liv. Jag har även startat lite olika projekt i min lägenhet/mitt liv. Jag planerar även en resa utomlands med barnen. Komma bort från Sverige och ladda upp mina batterier. Kanske blir på höstlovet då barnen är lediga, tur jag har mammadagar kvar ;)
Just nu består mitt liv av jobb, träning, fritidsintressen, barnen och förhoppningsvis mer tid med mina vänner. Jag varken vill eller har tid med så mycket mer i mitt liv. Därför inser jag att jag måste prioritera. Åtminstone om det bara är för en stund, tills allt har landat och mitt liv blir lugnare.
Det är nu jag äntligen har hittat en plats i mitt egna liv.
 

Ute och fiskar på okänt vatten.

För varje dag som går känns det som jag börjar älska mig själv och livet lite mer. Helt fantastisk känsla. Jag är nöjd med min tillvaro. Jag lever idag och försöker hela tiden göra mina dagar värd att räknas. Jag försöker alltid se det positiva i saker och ting. Jag tror på ödet och framförallt på karma. Jag gör det jag tror på och står upp för det jag tycker är viktigt.

Jag tänker njuta av varje minut som jag lever, för jag vet faktiskt inte hur länge till jag kommer vara här. Jag fick mitt uppvaknade för ett tag sedan. Då jag insåg att jag fick fanimig ta tag i mitt liv och göra det bästa utav det!
Jag tänkte lyfta mig själv och förhoppningsvis kan jag ta med mig några på vägen.
 
Finns fortfarande saker som skrämmer mig nå djävulst. En av dessa saker är att inte vara önskad. Att någon ska tycka illa om mig. Att inte känna sig behövd. Fruktansvärd känsla. och helt i onödan. Vi alla är behövda och önskade. Vad vi än har gjort och varit med om. För vi alla är något gemensamt. Vi har vår själ. Vår själ som är värd att vårda. Du är den bästa version av dig själv. Den enda du kan vara är dig själv, för alla andra är upptagna.
Ibland sänker jag mig själv givetvis. Jag kan omöjligt vara stark dygnet runt. Ibland blir jag liten som ett barn och ber om uppmärksamhet. Oftast av fel sort. För det är av den felande sorten som är enkel. Därav mitt fiskande på okänt vatten.

RSS 2.0