Att brottas med björnar

Du är ute och går i skogen, allt och frid och fröjd. Du känner dig lugn och livet är på din sida. Sedan upptäcker du att det står en björn bara några meter framför dig. Du ser honom, han ser dig. Du inser nu att det enda du verkligen kan göra är att springa. Du måste springa för glatta livet. Du springer, han springer. Ni springer båda för samma sak, överlevnad. Även fast du kanske vet att det är kört för dig, (för vem kan springa ifrån en björn?) så fortsätter du springa. Du har svårt att andas, dina ben skriker och du är hungrig. Samtidigt vet du att om du stannar så kommer björnen att döda dig, så det enda alternativet du egentligen har är att springa. Springa utan luft, med smärta i benen och är utsvulten. Under denna flykt är du livrädd att kliva snett och falla. Du parerar för varje rot, stubbe och stockar som du möter i skogen. Utmaningar som du i vanliga fall skulle klara av med galant, men nu handlar dessa hinder om liv och död.
Så är det att leva med ångest, en ständig kamp mot det som kommer att ta ditt liv. Du kan inte stanna, du måste vidare för annars kvävs du av ångesten. Du vet att du inte kan fortsätta som du gör, för du slits av att fly, att inte andas, att inte njuta av det som gör att livet är värt att leva. Du har inga valmöjligheter, för du vet att för samhällets skull måste du fortsätta kämpa. För du är trots här på jorden för alla andra (?). Den där björnen som jagar dig blir kanske också utmattad ibland, och du behöver inte längre springa, du kan gå snabbt ett tag. Sedan när björnen har fått ny energi så är det igång igen, att bara springa.
Alternativet att stanna upp och döda björnen finns, men du vet att du ensam har inte verktygen att besegra denna best. Du vet att om du ensam skulle kriga mot den så är oddsen inte på din sida. Men när du är i ständig flykt så har du svårt att samla verktyg som hjälper dig att ta död på björnen. De dagar då björnen är tröttare än vanligt och du har möjlighet att fixa verktyg för att en gång för alla göra slut på björnen, ja då har du inte tid! Du är hungrig, du har ont och du är trött. Du måste äta, du måste läka dina sår och du måste vila. De dagar när ångesten är under kontroll så måste du ta itu med sakerna i ditt liv som du ligger efter med. Duscha, laga mat, städa, betala räkningar, tvätta, ta hand om barnen. Sedan när/om du har hunnit med allt detta så kanske ångesten blommar upp igen. Björnen är tillbaka, vildare än någonsin, och din vilopaus är nu över och du måste springa, springa för att inte dö, igen.

Att njuta av helvetet.

Jag ser allt mycket mer positivt nu.  Jag vet att det onda alltid för mer något gott. Det värsta jag egentligen har varit med om var den natten jag vaknade upp och trodde att jag höll på att bli kvävd. Jag var helt säkert att någon satt på mitt bröst. När jag sedan insåg att det inte satt någon där utan att jag bara hade andnöd då var jag helt övertygad om att jag höll på att dö. På Riktigt! Jag dog inte. Men jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Dessvärre gjorde jag det fast då tack å lov mildare attackar. Eller så var de lika starka men att jag lärde mig att hantera dem. De kunde komma smygandes och de kunde komma plötsligt. Har ni sett Harry Potter-filmen där det kommer dementorer som suger ut all glädje man har i kroppen? Så kändes det. Fast som om de även sög livet ur en. Jag kunde få en våg över mig och känna att jag höll på dö, även fast jag var helt fysiskt frisk. Men jag vill inte andas eller jag vill inte leva. Jag kände att det stack i bröstet på mig, utan att det gjorde ont. Som om det var ett stort hål där. De där olika upplevelserna tyckte jag var värst, egentligen. Fast det fanns andra tider som också va lite småtråkiga. Nu i efterhand skulle jag nästan kunna säga att de var värre. Den var stunder (perioder ibland) där jag var raka motsatsen till det jag nyss beskrev. Jag var helt tom. Jag var kall eller neutral, eller kalla det vad du vill. Jag kände ingenting för någonting. Maten smakade inte, drycken läskade inte. Jag ville inte umgås med min pojkvän, inte med mina vänner och till och med inte med mina barn. Jag gruvade mig när jag skulle ha dem och jag längtade när Kim skulle komma hem och ta dem. Fruktansvärt. Nu betyder det inte att jag inte älskade mina nära utan det var bara tomt. Det enda jag egentligen ville göra var att sova eller sträckkolla på Sex and The City. För på den tiden trodde jag att det var det jag behövde. Det jag egenltigen behövde var stryk. Ordentligt. Fast istället gick jag till en kurator som var helt störd. Vilket jag avskydde! Nu i efterhand tror jag hon gjorde bäst intryck, trots att hon gjorde flera fel.
Efter denna period har jag lärt känna mig själv på grunden. Jag har lärt mig mina svagheter men även min styrkor. Jag har lärt mig att uppskatta mig själv, att säga nej och att sätta mig själv i första rummet. Efter denna period har jag blivit, om så möjligt, mycket mer känslig för saker och ting. I en början var det ett helvete. Men inget ont som inte för något gott med sig, nu har även mina bra känslor blommat upp. Jag känner saker igen! Jag gråter av lycka säkert en gång i veckan, skrattar varje dag, älskar och njuter av småsakerna i mitt liv.
Jag tar tillvara på mina känslor till något positivt. Visst kännas allt förjävlgit när det händer något dåligt, men det är okej. För det är mest positiva saker i mitt liv. och även i ditt. Bara att vi ser dem inte för att vi är så förbannat upptagna på att leta det som är dåligt eller det vi inte har!
Syftet med detta inlägg var egentligen bara att berätta att det är okej att gråta, att vara känslig. För att gråta och vara känslig är så sjukt mycke bättre än att vara som en hjärtlös människa som inte alls gjorde någon nytta på jorden. 
Tack för mig. Hej!

RSS 2.0