Ångestversionen av min självbild. 

Jag har svårt att förlåta. Gör typ aldrig det. Jag säger att jag förlåter den andre för att jag får något utav det. Men egentligen så är jag fortfarande besviken på människan.

Jag har noll tillit till folk. Finns en person jag litar på till hundra procent. Och det är en person som aldrig ljugit för mig, står för vad hon sagt och är transparent. En person. Resten av befolkningen tar jag med en nypa salt. 

Vet att det är ett problem, men vad ska jag göra åt saken? Tips till er; ge fan att ljuga, försköna sanningar, manipulera och förneka saker.

Va som min vän, transparent. Eller ja... Vem bryr sig egentligen. Jag har inget här på jorden att göra ändå.

Over and out. We had a good run. 

Jag har under en längre tid känt att jag vill något mer. Jag vill utvecklas på något sätt. Som det känns nu så står jag bara fast ruttnar.  Jag är en sån person som vill ha variation och förändringar med jämna mellanrum. Nu var det länge sedan jag hade någon förändring. Vet inte om det beror på att jag har haft barnen på heltid i tre år och inte kunnat prioritera mig själv, eller om pandemin har fällt krokben på mig. Eller är det för att jag känner att jag är i den åldern där jag egentligen skulle ha uppnått något mer än det jag redan uppnått? Svårt att säga. Oavsett vad det är så känner jag så här. Jag har försökt klurat ut vad det är jag behöver. Om jag behöver flytta, göra en radikal frisyr, byta jobb, extraknäcka eller börja någon kvällskurs. Jag gör små saker mest hela tiden som känns tillfredställande för stunden. Som att lacka ett bord, se en ny film, läsa en bok, träffa nytt folk, ha spelkvällar etc etc. Det känns roligt och trevligt för stunden men jag känner fortfarande att det är ett stort hål inom mig som växer mer och mer för varje dag.

Jag har tänkt att börja plugga men vet inte inom vad. 

Jag försöker utveckla mina teckenspråkkunskaper

Jag läser böcker för att bli mer allmänbildad

Jag ser på gamla filmer för veta vad alla pratar om när de citerar filmerna.

Jag testar nya hobbies för att se om det är något jag fastnar för, vilket jag gör, en kort stund. 

Jag utmanar min sociala fobi genom att träffa nytt folk.

Jag pressar min kropp med träning, vilket jag vet är suveränt för både kropp å hjärna. 

Jag vill alltid testa nya maträtter, tröttnar på att laga samma jävla maträtt hela tiden. 

Jag vill förändra min lägenhet hela tiden, och det gör jag genom att möblera om, flytta prylar, göra mig av med gamla saker, sätta upp tavlor etc, men jag vill alltid göra mer. 

Jag har ibland sån jävla ångest att det enda jag kan göra är att ligga i soffan och äta kopiösa mänger ohälsosam mat. 

Jag får idéer om vad jag skulle kunna göra men har ibland inte kraften till att göra den förändringen. 

Jag ser hela tiden hinder för att gå det där steget åt rätt riktning. 

Jag är för rädd för att berätta för omvärlden vad det jag egentligen vill göra. Jag tror att folk ska döma mig eller krossa mina drömmar genom att säga att det är omöjligt för någon som mig att kunna uppnå det. 

 

Jag känner många många många gåner att min diagnos kväver mig. Känner mig extra kvävd när jag ser andra med samma diagnos som faktiskt lyckas prestera något. Jag är 35 år gammal, lever på ören, kan inte förändra min ekonomiska situation då jag har dragit ner på allt. Köper inte en pryl till mig själv och knappt till barnen ens, jag kan inte förändra min lön särskilt mkt. När jag får löneökning så ökar ju även min hyra så det är ju skit å ingenting egentligen. Jag kan inte gå upp i tjänst då jag redan nu jobbar precis vid bristningsgränsen till utmattning. Jag måste kriga på där jag är och belöningen är ingenting. Jag villl byta jobb för att jag måste! Jag måste förändra min ekonomiska sits. Idag får jag barnbidrag, bostadsbidrag och underhåll. Allt det kommer försvinna när barnen blir äldre. Visst då kommer jag inte bo som jag gör, men jag kommer ändå få så mkt mindre pengar. Jag vill nångågn kunna unna mig en utekväll, typ kolla på Jonas Gardell eller se en musikal, men jag har aldrig råd med det. Jag måste lägga undan pengar varje månad för helt plötsligt går bilhelvetet sönder, eller är nått strul med försäkringskassan eller nått annat. Så jag törs aldrig tömma mina konton helt och hållet. Jag känner ibland att jag lever i en ekonomisk och själslig misär. De flesta av mina hobbies kostar lite eller ingenting, tex film och böcker, träning, spelkvällar etc. Men nån gång ibland vill jag göra nått annat. Sedan har jag barn som vill ha månadspeng, åka till boda borg, åka till badhuset, äta på Max, köpa ljusslingor etc, och jag säger nej ofta men ibland känner jag att jag måste säga ja, för dessa barn är inte bortskämda med varken saker eller aktiviteter. Och när jag säger ja så känns det bra för deras skull men känner att det brinner i plånboken. 

Jag vill inte identifera mig med fattig, jag kan nog har råd med en utekväll nån gång men jag vill också kunna spara till något större i framtiden. Skulle vilja ha en stuga eller ett hus nån gång. men med min lön och mina utgifter så kommer jag ha hus om ca 245 år. Jobbigt att känna att jag aldrig kommer få det. Andra människor kan glida genom livet och få allt de behöver. De har kanske kraften att jobba heltid, har bättre lön eller öever tilllsammans med någon.

 

Jag hoppas nästan att ingen läser detta för det slog mig nu vilket jävla gnälligt inlägg. Och jag är ändå jävligt tacksam för det liv jag lever eftersom jag bor i Sverige. Hade jag bott i ett annat land så kanske jag skulle inte haft samma hjälp från staten. Så nej, så jävla synd om mig är det inte. 

Ekonomin kommer bli bättre. När barnen flyttar ut så kan jag äta linser å potatis varje dag, har lägre hyra och behöver inte köpa kläder etc till barnen. 

Jag vill allra helst just nu ha en personlig utveckling. 

 

Vad kan jag göra i dagsläget: 

söka jobb

söka utbildning

gå en kurs - hundkurs, teckenspråk, filmkunskap etc. 

flytta till landet

ta ett extra jobb (inte för ekonomins skull utan för att kunna testa något annat)

Skriva mer

Engagera mig politiskt

engagera mig inom (h)järnkoll

 

 

Just nu känns inget av det där intressant. Kanske för jag sitter här emma och är sjuk och eländig. Jag har dessutom en katt som vill hjälpa till att skriva så blir lite hackigt skrivet. 

Så nu avslutar jag detta otroligt meningslösa inlägget, med säkert många stavfel.

 

tack å hej. 

 

p,s bra jobbat om du har kommit hela vägen hit. 

 

 

Jag ser min reflektion på dataskärmen och ser då en sliten och olycklig människa. Jag försöker alltid hitta roten till allt ont med mitt mående och försöker sedan lösa det på bästa möjliga sätt. 

Idag hade jag ett 40 minuters långt samtal med en psykolog som skulle kartlägga vad jag behöver hjälp med. Efter samtalet så tyckte hon att jag behöver en KBT-behandling. Jag har testat KBT förut så jag var positiv till det förslaget. Att sitta och prata om sina känslor och tanker är nyttigt för oss alla, men jag vill komma någonvart så KBT känns som rätt väg att gå. Hur det ska gå till och hur fort det kommer hjälpa mig vet jag inte. Jag vet varför jag mår dåligt och hur länge jag har mått så här så jag förstår att det kommer inte bli en förändring med en handvändning. Men jag är villig att kämpa. För vad har jag för val? 

 

Jag känner mig konstant kvävd, och det är inte endast pga att jag sitter hemma i isolering och klättrar på väggarna. Jag har känt så här långt innan denna pandemi tog över vår vardag. Jag känner daligen att jag jobbar åt fel håll. Att jag inte är där jag borde vara. Problemet är bara att jag inte vet vart jag vill vara. Jag har mina aningar om vart det skulle kunna vara, men inget är glasklart. Fast vems framtid är glasklar egentligen? Jag tror vi alla måste ta det där lilla första steg mot det som känns rätt. Att säga upp sig, flytta eller raka av sig håret behöver ju inte vara första steget, kanske det andra ;) 
Problemet med mig är att jag måste alltid har hjälp med saker å ting. En knuff åt rätt riktning liksom. Har min bästa vän Andreas som har gjort tokmycket för mig. Nästan för mycket för att vara mänskligt. Men jag behöver det. Jag har ideerna och mina vänner hjälper mig att förverkla dem. Det är bara så förbannat jävla rörigt i mitt huvud för att få ut allt i ord så att jag kan beskriva vad jag "villhöver". 

Jag undrar vad mitt första lilla steg kommer vara? Kanske har jag precis tagit det nu när jag skriver denna text? 

Har precis kommit in efter en långpromenad med en god vän och min älskade hund Ceasar. Spelar Creedence clearwater revival och måste göra ordning en varm kopp te, för jag är lite nerkyld sen promenaden. Världsligt problem egentligen, särskilt med tanke på den tid vi nu lever i. 

 

Var länge sedan jag skrev något här, och jag vet inte ens vad jag ska skriva om. Känns naivt att tro att jag skulle kunna beskriva allt som har hänt i mitt liv sen sist jag skrev i ett enda inlägg. 

 

Jag delar mycket på facebook. En väldigt blandade kompott av saker. Jag delar en del politiska saker, en del saker om ADHD, mycket om djur och natur, lite roliga bilder och texter, men allra mest är nog på  min hund och mina tokiga katter. Inget av det här beskriver mig egentligen. Eller det skrapar väl lite på ytan om vem jag kan tänkas vara. 

Jag tycker det är lustig grej egentligen när man ska beskriva sig själv. Iaf när jag ska beskriva mig själv, för Jag Emma Viberg är ju olika personer varje dag. Eller jag är samma människa men jag skulle använda olika beskrivningar om mig själv beroende på vilken dag det är. Därför jag avskyr att skriva ett personligt brev som ska sammanfatta vem jag är. Det enda jag egentligen kan säga och säkert mena nästa gång jag gör ett tappert försök att beskriva mig själv är att jag är en sån person som man inte ska läsa om utan man måste uppleva mig! 

Jag är en te-narkoman som älskar mat, godis och kramas med mina barn. Jag bjlir galet lätt uttråkad, och därför är det underligt att jag har bott i samma lägenhet och jobbat på samma jobb nu i fyra år. Men till mitt försvar så tror jag det beror på att jag har gjort om min lägenhet många gånger samt att jag har ett jobb där en dag är aldrig en annan lik. Har provat på vården, städ, reception pch butik, men det är något som verkligen inte fungerade för mig. Jag trivs med mitt jobb men jag jobbar inte med det jag drömde om som barn. Hade den 15åriga, skolkande, tjuvrökande, svärande, röriga Emma fått höra att hon en dag skulle jobba på skola så hade hon nog ramlat pladask på marken av skratt. Under min högstadie- och gymnasietid hade jag nog fler dagar frånvaro än närvaro. Vet inte ens hur jag fick ta studenten med tanke på att jag kuggade de flesta prov jag skrev. Klarade knappt högskoleprovet. Men på nått jävla underligt vis kom jag in på universitet och fick min revanch. Som ni förstår så pluggade jag knappast svenska då min stavning är katastrofal, samt att det finns tydligen inget rättstavningsprogam på denna blogg! 

Att jag klarade universitetet är mina barns förtjänst. Eller snarare deras existens gjorde att jag fixade det. Enda sen jag väntade äldsta sonen har jag gjort allt för deras skull. Från den minut jag fick veta att jag hade ett liv inuti mig så visste jag att det är nu det är allvar. Nu är det inte bara mig själv att tänka på. Nu har jag ett annat liv att tänka på. Och jag hade turen att få ytterligare ett barn ca 2 år efter första sonen föddes. 22 år gammal och tvåbarnsmamma, men jag levde som om jag klarade allt. Och tur är väl det! Hade jag varit i den sisten idag hade jag satt mig på gatan och storgråit och verkligen tvivlat på mina förmågor. Nej, när jag var 22 skulle jag visa alla andra att även fast jag var ung så skulle jag klara mödraskapet med bravur! 

Livet förändrades och som 24 åring var jag inte vara tvälåbarnsmamma, utan även ensamstående två barnsmamma också! Nu har jag en bra far till mina barn så jag fick självklar mycket hjälp från honom. Tre år universitet studier tog mig ca 4 år, men idag har jag mitt examensbevis, och det ledde till att jag fick fast tjänst inom kommunen. Började att jobba med ensamkommande och gled sedan in på en räkmacka och fick jobbet jag har idag. 

Från den dagen jag skaffade barn så satt jag mig själv åtsidan och la all min energi på mina barn., och med bra resultat! Idag har jag en 11 och 13 åring som är väluppfostrande, goda, omtänksamma ödmjuka människor. Båda med ett jävla humör och totalt olik mig på många vis, men de mest fantastiska människor jag känner, såklart. 

Men nu då? Slutar föräldraskapet nu? Nej, såklart inte men det känns ju märkligt när jag knappt är med mina barn då de umgås med egna vänner, eller spela dataspel. Det är nu jag har tillfälle att hitta tillbaka till mig själv igen. Har försökt göra saker jag tidigare har gillat men inget fastnat. Idag är jag istället en soffpotatis som bara kollar på serie och lever med jobbig ångest. Tappat min egna identitet. Jag gillar fortfarande en hel del saker, men det är ändå något som fattas. Har länge försökt förstå vad det är som jag behöver, men inte hittat svaret. 

Att skaffa hund har ju varit en ordentlig investering för mitt mående. Han får mig att gå långa härliga promenader, att få rå om en annan varelse, ha en anledning att kliva upp på morgonen och komma hem efter jobbet. Min glada lilla, kattsmaskande lurv! Men trots att jag har honom så känner jag att jag vill något mer. Jag vill något större än att lunka på i ekorrhjulet. Jag vill åstadkomma något annorlunda eller fantastiskt. Jag vill gå emot normen och skapa något som bara är mitt!  Har funderat på att starta företag men det är en oerhört läskig idé med tanke på mitt mående. Kan gå från 100 till 0 på bara nån minut. Att bara lämna allt och flytta till ett torp och bli författare har varit en annan tanke, men också väldigt naivt. Jag, författare? Har aldrig puplicera något riktigt. Vem skulle vilja köpa mina böcker? 

Köpte en adventskalender från Triss nu först december, och hoppas att jag ska vinna en miljon, men det kommer inte hjälpa min dröm för en miljon är inte särskilt mycket om man ska leva endast med dem pengarna. 

Jag får fortsätta fundera å testa på å se vart jag kommer hamna i framtiden. Förhoppningsvis i ett hus eller ett torp iaf ! 

 

tack å hej.

Du är ute och går i skogen, allt och frid och fröjd. Du känner dig lugn och livet är på din sida. Sedan upptäcker du att det står en björn bara några meter framför dig. Du ser honom, han ser dig. Du inser nu att det enda du verkligen kan göra är att springa. Du måste springa för glatta livet. Du springer, han springer. Ni springer båda för samma sak, överlevnad. Även fast du kanske vet att det är kört för dig, (för vem kan springa ifrån en björn?) så fortsätter du springa. Du har svårt att andas, dina ben skriker och du är hungrig. Samtidigt vet du att om du stannar så kommer björnen att döda dig, så det enda alternativet du egentligen har är att springa. Springa utan luft, med smärta i benen och är utsvulten. Under denna flykt är du livrädd att kliva snett och falla. Du parerar för varje rot, stubbe och stockar som du möter i skogen. Utmaningar som du i vanliga fall skulle klara av med galant, men nu handlar dessa hinder om liv och död.
Så är det att leva med ångest, en ständig kamp mot det som kommer att ta ditt liv. Du kan inte stanna, du måste vidare för annars kvävs du av ångesten. Du vet att du inte kan fortsätta som du gör, för du slits av att fly, att inte andas, att inte njuta av det som gör att livet är värt att leva. Du har inga valmöjligheter, för du vet att för samhällets skull måste du fortsätta kämpa. För du är trots här på jorden för alla andra (?). Den där björnen som jagar dig blir kanske också utmattad ibland, och du behöver inte längre springa, du kan gå snabbt ett tag. Sedan när björnen har fått ny energi så är det igång igen, att bara springa.
Alternativet att stanna upp och döda björnen finns, men du vet att du ensam har inte verktygen att besegra denna best. Du vet att om du ensam skulle kriga mot den så är oddsen inte på din sida. Men när du är i ständig flykt så har du svårt att samla verktyg som hjälper dig att ta död på björnen. De dagar då björnen är tröttare än vanligt och du har möjlighet att fixa verktyg för att en gång för alla göra slut på björnen, ja då har du inte tid! Du är hungrig, du har ont och du är trött. Du måste äta, du måste läka dina sår och du måste vila. De dagar när ångesten är under kontroll så måste du ta itu med sakerna i ditt liv som du ligger efter med. Duscha, laga mat, städa, betala räkningar, tvätta, ta hand om barnen. Sedan när/om du har hunnit med allt detta så kanske ångesten blommar upp igen. Björnen är tillbaka, vildare än någonsin, och din vilopaus är nu över och du måste springa, springa för att inte dö, igen.

Jag ser allt mycket mer positivt nu.  Jag vet att det onda alltid för mer något gott. Det värsta jag egentligen har varit med om var den natten jag vaknade upp och trodde att jag höll på att bli kvävd. Jag var helt säkert att någon satt på mitt bröst. När jag sedan insåg att det inte satt någon där utan att jag bara hade andnöd då var jag helt övertygad om att jag höll på att dö. På Riktigt! Jag dog inte. Men jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Dessvärre gjorde jag det fast då tack å lov mildare attackar. Eller så var de lika starka men att jag lärde mig att hantera dem. De kunde komma smygandes och de kunde komma plötsligt. Har ni sett Harry Potter-filmen där det kommer dementorer som suger ut all glädje man har i kroppen? Så kändes det. Fast som om de även sög livet ur en. Jag kunde få en våg över mig och känna att jag höll på dö, även fast jag var helt fysiskt frisk. Men jag vill inte andas eller jag vill inte leva. Jag kände att det stack i bröstet på mig, utan att det gjorde ont. Som om det var ett stort hål där. De där olika upplevelserna tyckte jag var värst, egentligen. Fast det fanns andra tider som också va lite småtråkiga. Nu i efterhand skulle jag nästan kunna säga att de var värre. Den var stunder (perioder ibland) där jag var raka motsatsen till det jag nyss beskrev. Jag var helt tom. Jag var kall eller neutral, eller kalla det vad du vill. Jag kände ingenting för någonting. Maten smakade inte, drycken läskade inte. Jag ville inte umgås med min pojkvän, inte med mina vänner och till och med inte med mina barn. Jag gruvade mig när jag skulle ha dem och jag längtade när Kim skulle komma hem och ta dem. Fruktansvärt. Nu betyder det inte att jag inte älskade mina nära utan det var bara tomt. Det enda jag egentligen ville göra var att sova eller sträckkolla på Sex and The City. För på den tiden trodde jag att det var det jag behövde. Det jag egenltigen behövde var stryk. Ordentligt. Fast istället gick jag till en kurator som var helt störd. Vilket jag avskydde! Nu i efterhand tror jag hon gjorde bäst intryck, trots att hon gjorde flera fel.

Efter denna period har jag lärt känna mig själv på grunden. Jag har lärt mig mina svagheter men även min styrkor. Jag har lärt mig att uppskatta mig själv, att säga nej och att sätta mig själv i första rummet. Efter denna period har jag blivit, om så möjligt, mycket mer känslig för saker och ting. I en början var det ett helvete. Men inget ont som inte för något gott med sig, nu har även mina bra känslor blommat upp. Jag känner saker igen! Jag gråter av lycka säkert en gång i veckan, skrattar varje dag, älskar och njuter av småsakerna i mitt liv.

Jag tar tillvara på mina känslor till något positivt. Visst kännas allt förjävlgit när det händer något dåligt, men det är okej. För det är mest positiva saker i mitt liv. och även i ditt. Bara att vi ser dem inte för att vi är så förbannat upptagna på att leta det som är dåligt eller det vi inte har!

Syftet med detta inlägg var egentligen bara att berätta att det är okej att gråta, att vara känslig. För att gråta och vara känslig är så sjukt mycke bättre än att vara som en hjärtlös människa som inte alls gjorde någon nytta på jorden. 

Tack för mig. Hej!