Jag slänger upp fötterna på vardagsrumsbordet och lägger datorn i knät. Helgen är äntligen slut. Har gruvat mig hela veckan inför denna helg och jag lyckades ta mig genom den, nätt och jämnt. 

 

Jag har gjort en del förändringar i mitt liv. Jag har gått från ett nervvrak som inte ens har kunnat borstat håret till någon som frivilligt vill sortera barnens alla legobitar. Jag får ytterst sällan panikångest och jag kan se saker och ting från en positiv vinkel.

 

Nu vill jag gå upp en nivå. Jag vill göra denna grymma version av mig själv till ännu grymmare. Jag har nu funnit mig själv och vet vilken rikting jag ska gå. Nu tänker jag göra lite småjusteringar så att jag blir lika grym i andras ögon som jag själv ser mig.

 

Jag tänker börja med att stänga ner denna blogg. Kommer flytta min blogg till en annan sida. Är ni fortfarande intresserar så är det bara att meddela så skickar jag adressen.

 

Nu byter jag kapitel.

 

Plötsligt inser jag vilken dåre jag har varit de senaste månaderna, åren. Whatever. Att jag har varit så naiv och faktiskt trott att saker och ting kan vara som i sagorna. Ha! Ganska kul att kolla tillbaka på nu. Skönt om inte annat. Nu vet jag vad mitt öde är. Mitt öde är att gå vidare.
Fick idag ett sms av en person som tydligen varit kär i mig i många år. Bara visat det på ett väldigt underligt sätt. Så det är inte bara jag som har gått runt och varit olyckligt kär under en lång tid. När jag fick detta sms tänkte jag "jaha, det var det" och sedan la jag undan telefonen. Efter jag har suttit och funderat ett tag så inser jag att jag ÄR honom. Den andra personen som trånar efter något som den aldrig kan få. Patetiskt. Dags för förändring. Nu är det mindre än månad kvar till mitt superkalas och då ska jag verkligen gå vidare. Awesome.

Jag raderade nyss ett långt inlägg. Nej jag orkar inte berätta idag heller. Jag är trött (dels för att jag inte sover om nätterna längre samt jobbar mycket).

Jag är trött på att vara den perfekta versionen av vad andra inte klarar av att vara. Jag duger inte åt mina föräldrar eller åt mina syskon. Inte för Christofer (han-som-ej-får-nämnas-någonsin-igen) och inte ens för mina egna barn?
Jag fortsätter att förlåta gång på gång eftersom jag tror det är mig det är fel på. Att det är min hjärna som inbillar allt, att jag är överkänslig eller att jag förtjänar det. Jag blir visare för varje dag och då inser jag att jag är värd bättre än dem (bortsett från mina barn som ALLTID kommer vara mer värd än mig!).

Det finns vissa saker som aldrig kommer att försvinna från min näthinna. Första gången min pappa slog mig. När mamma sa att hon hatade mig och sedan alltid vara "nästbäst".

Allt detta skedde för hundra år sedan, men det sitter ändå kvar. Det som sker runt mig nu dagligen är mindre faktiska saker. Saker som egentligen ingen annan kanske skulle lägga märke till men jag gör EFTERSOM att jag har kommit från en bakgrund där jag har inbillat mig själv att jag är liten, värdelös och en nolla.

Jag har enda sedan barnsben tävlat om mina föräldras godkännande. Enda gången jag faktiskt pratade om mig själv inför min pappa var när jag hade bra betyg, fått jobb eller gjort något jävligt bra som han anser är värt att nämna.

Under min uppväxt har jag känt mig osynlig. Jag gjorde aldrig något rätt kände jag. Men inte så konstigt då jag aldrig blev sedd. Jag minns aldrig att mina föräldrar intresserades av något jag tyckte om. Kom på mina träningar eller frågade vad jag har gjort under dagen och allra minst hur jag mådde. De var så de blev uppvuxna och så ska jag bli uppvuxen.

Mina föräldrar har fyra barn. De trodde att de gav oss allt de behövde. Men det räckte väl inte hela vägen. Sista personen i ledet nämligen jag blev lite bortglömde. Resurserna tog väl slut I guess. När jag skriver om detta blir jag yr, det skakar i min kropp och jag blir arg. Riktigt arg! Varför var inte jag lika jävla bra som mina syskon?

Äsch! Med facit i hand tycker jag att jag är bra nå mycket bättre än mina syskon. Varför? Jo för att jag har stått själv så jävla många gånger och jag har ändå lyckas hålla huvudet vid vattenytan. Jag har stått kvar. Gjort det jag har trott på och haft bra självinsikt. Idag vet jag vem jag är och vem jag vill vara, för det mesta. Det är något alla mina syskon och mina föräldrar ska ta reda på. En gång för alla.

 

Att jag känner att jag inte duger åt mina barn beror inte på dem. De är fantastiska barn. Helt otroligt fina varelser. Nej det sitter i mig. Att jag inte orkar hela vägen. Jag går på knäna många gånger med allt som "måste" göras. Så mycke måsten att jag faktiskt glömmer bort det som är viktigt. Jag önskar jag hade mer tid och mer ork. Jag vill sitta ner med mina barn oftare och spela spel, läsa bok, sjunga och andra saker som jag vet är utvecklande för dem. Önskade också att jag hade mer stöd. Mer avlastning eller åtminstone någon som hjälpte mig på traven.

Jag och Kim har pratat lite flyktigt om att flytta ihop till norge. Jag får jobb där och kim pendlar. Egentligen blir inte min situation något bättre. Istället för att vara själv här så blir jag själv i norge istället. Enda skillnaden är att jag måste dras med Kim varje dag varanan vecka. Och att jag har fast jobb. Fast innan det sker så jag ska jag plugga ett år och innan dess så kan ju saker och ting ha förändras.

 

Tidigare hade jag även sagt att jag inte heller duger åt mina vänner. Men idag kan jag säga att det är inte sant. Jag har stått på mina bara knän och gråtit och verkligen pratat om att ge upp och helt plötsligt kommer händer som vill hjälpa mig upp. Alla på deras sätt. Och det passar mig. För då kan jag välja vilken vän jag ska vända mig åt beroende på hur jag mår. Igår tex mådde jag halvrisigt och åkte till en vän och jag sa "ta hand om mig". Sedan behövde jag inte säga något mer. Hon tog hand om mig. Enklare än så kan det inte bli.

Jag hade klarat mig utan mina vänner, utan tvekan. Men vägen hade varit mycket jobbigare! Idag är jag ändå tacksam för det jag har, det jag har fått. Jag har vänner som jag kan ringa. Som jag kan komma hem till om ja behöver sova över hos någon. Vänner som inte har dåliga jävla förslag eller åsikter. Utan bara lyssnar. Eller bara finns där när jag inte orkar prata.

Vad menas egentligen med ett "öppet förhålland". Vad är skillnaden från ett kk-förhållande? Skillnaden är väl att personerna i fråga har känslor för varandra men inte redo att ha en relation. Fast då undrar jag om dessa verkligen har känslor för varandra? Att kunna se den man älskar vara med någon annan måste väl vara det mest smärtsammaste man kan vara med om när det kommer till kärleksrelationer? Fast jag är blödig. Jag är en svartsjuk person. Alltid varit. Inte alltid visat det men så är det.

Jag har nu inlett ett öppet förhålland med mig själv. Jag är öppen för förslag och gör saker som jag normalt inte skulle göra. Dock så avbokade jag min dejt på fredag. Det kändes bara jobbigt. Var mest bara rädd och inte ett dugg förväntansfull inför det. Jag ser fram emot torsdag istället. Den enda dag denna vecka som jag faktiskt ser fram emot. Sex långa dagar kvar. Trött!!

Har suttit här i flera timmar och funderat hur jag skulle formulera mig på bästa sätt. Jag kom inte fram till något. Så jag får återkomma med det inlägg som jag verkligen vill publicera.

Jag är arg och nu är det dags att göra lite förändringar.

Jag har i en längre tid försökt hitta den sanna kärleken. Jag var helt övertygad att det var med Kim när vi träffades. Sedan fick vi barn och det var då jag insåg hur olika vi var. Detta resulterade då i att vi separerade och inte så mycket om det. Sedan träffade jag nästa kille, som jag var även denna gång övertygad om att han var den sanna kärleken. Jag hade fel igen. Eller åtminstone så blev det fel mot slutet. Det kanske var den sanna kärleken men den rann ur sanden eller blev förstört. Hur som helst så har jag kommit till insikt att det aldrig kommer bli vi igen. Det är en sorg som jag måste gå genom, enligt min psykolog. Att vilja ha någon som inte vill ha en tillbaka suger rent ut sagt. Vet inte om det beror på att jag är/var kär i honom eller om det är just bara det faktum att jag har blivit "dumpad". Sänker ju ens stolthet en aning.

Att fortsätta hoppas att det kan blir något och bli sårad om och om igen när jag faktiskt sakta men säkert böjade inse att det aldrig kommer att bli något är ju dumt. Sedan mitt i allt detta så får jag upp ögonen för något annat. Har kärleken stått framför ögonen på mig hela tiden? Jag har varit blind med att jobba för något som redan är döttfött att jag har missat något som har stått där vid min sida från första början? Frågan är om jag verkligen törs ta detta steg. Är det verkligen rätt denna gång? Hur vet jag att det inte kommer att gå åt helvete som med så mycket annat? Det är klart, någon direkt garanti kan man ju aldrig ha. Men det jag kan säga är att tillit och trygghet är något som faktisk kan göra att man blir mer säker att denna gång är det kanske rätt?

 

Jaha nu är det fredagkväll. Det är inget jag märker för att jag har jobbat klart, eller haft fredagsmys med barnen, eller att det är Lets dance på tv. Nej det märker jag med alla sms/samtal som kommer. Ikväll är de lite tidigare. Klockan är bara tio men redan är jag "bootycall".

Jag undrar vem jag är. Vem är jag för någon annan. Är jag bara en kropp? ett ligg? Hade kanske köpt det om jag var en sådan tjej som faktiskt låg runt med killar och de trodde att jag var ett lätt byte, men jag är inte ens det.

 

Where are all the good men and where are all the Gods? I need a hero tonight.

 

Med detta inledande sågstycke måste jag säga att min dag är bättre än gårdagen. Jag är inte helt tillbaka. Jag har nog inte återhämtat mig tillräckligt sen lördagens bravader. Jag vet inte om det är "giftet" eller om det är själva ångesten som gör mig så sjukt matt. Känner dessutom att det är en förkylning på gång. Vilket är underligt då mina pojkar är fullt friska. Sägerhonsomaldrigblirsjuk!

Jag är jävligt less på att må så här. Jag blev rädd att jag skulle falla lika jävla hårt som sist men jag har som sagt bättre förutsättningar nu då jag har mina vänner, min psykolog och faktiskt ett mycket starkare psyke.

Sedan har jag ändå fått bättre insikt. Bara för att det känns lika som sist så behöver det inte alls betyda att det är samma sak. Samma orsak till varför jag mår crappy. Det är olika. Jag är annorlunda. Jag är förändrad.

Igår var jag hos psykologen efter ett uppehåll på två veckor och jag tänkte att det ska väl inte vara några problem. Pffffft! Ha! Kul! Det varförsta gången som jag bölade inför en psykolog/socionom/kurator. Första gången jag någonsin har gråtit inför en vuxen egentligen. Med vuxen menar jag någon som är 20 år äldre än mig då jag själv inte ser mig som vuxen. och tack gode gud för det. För gud vad vuxna är tråkiga!

Psykologen sa till mig att jag är fullkomligt normalt och att mina smärta kunde likna sig med en sorg. Att jag har förlorat någon som har dött och jag behöver bearbeta det i min egen takt på mitt egna sätt. Hon har sagt det tidigare. Att jag är normal. Då ville jag inte tro henne. jag ville vara annorlunda. Må speciellt. För då kanske jag får speciell hjälp. Hjälp som jag då trodde att jag behövde. Men det visade sig att det jag egentligen behövde var inget annat än en vuxen som tar mig på allvar. Om jag ska gå tillbaka i mitt liv så kan jag inte nämna en enda vuxen som har tagit mig på allvar eller som jag har litat på. Tänk att växa upp och inte ha något som helst förtroende för en vuxen. Jag blev en rebell. Jag gjorde som jag ville, för när man är uppvuxen med min mamma så är det ingen som hindrar en. Jag har fostrat mig själv. Jag är resultatet av mina egna värderingar och mina teorier om hur en person ska vara. Inte konstigt att jag är störd.

Jag och en vän pratade om bekvämlighetszoner då jag nämnde att jag har ett extremt (kom ihåg att jag gärna vill överdriva allt) kontrollbehov. Jag kan inte göra saker om jag inte vet exakt hur det kommer att gå. Detta har hindra mig en miljon gånger att göra roliga saker. Idiotiskt. Det ska det bli ändring på.

Min bekvämlighetzon sitter i min lägenhet. Kanske i min bil. Inte vet jag. Zonen handlar om att jag ska kunna fly om jag blir tvungen. Är jag hemma kan jag låsa dörren, stänga av telefonen och bara försvinna. Har jag min bil så kan jag åka vart jag vill (från och med imorgon då barnbidraget kommer så jag kan tanka fanskapet).

Vi pratade om att ändra denna bekvämlighetzon och sätta den i oss själva. Att gå runt att vara sjujävla bekväm med sig själv borde resultera i att man göra mer saker som faktiskt är bra för en själv. Även fast det kanske är saker man aldrig gjort tidigare eller saker man faktiskt är jävligt rätt för att göra. Istället för att min bekvämlighetszon ska kretsa runt saker som jag egentligen inte kan påverka så kan jag lägga det i något annat. Det är sjukt klyschigt att säga att den sitta i mig själv. I min själ. Visst det vore väl det ultimata. Men om vi ska vara lite realistiska så är chansen kanske vag att jag skulle gå från ena dagen till annan och helt plötsligt gå runt med en grym självkänsla. Jag är Emma. Jag är inte sådan. Jag kan bli, men inte nu. Min självkänsla kan vara så låg vissa dagar att jag undrar om fröknarna på dagis tycker illa om mig. Hur denna tanke kommer är ju helt ofattbar med tanke på att jag är ju LÄTT dagisets bästaste mamma. Helt klart. humpf. Ja, åter till det jag ville berätta. Jag tänkte testa att lägga min bekvämlighetszon i något jag alltid kan ha med mig. Vart jag än ska, med vem jag än ska träffa och hur länge det än är. Min första tanke var att ha med en bra bok. Blir situationen jobbig så kan jag alltid sätta mig i ett hörn och läsa bok. Då har jag tagit kontroll över situationen. Men med lite mer eftertanke så har jag funderat att bok är ett dåligt val. För det första; jag hatar att läsa böcker, egentligen. Jag är bara i en fas nu när jag läser Harry Potter, som är en ungdomsbok förresten! Sedan är det dumt att släpa med böcker överallt (särskilt när böckerna är lånade). Jag har inte hunnit kommit fram till vad jag skulle använda istället. Men det kommer nog med tiden.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det jag menar med detta inlägg är att vi ska ta vår jävla zon och slänga den åt helvete. Den har, som nämnt tidigare, hindrat mig mer än vad den egentligen har hjälpt mig. Det är dags att ta kontroll över mitt liv! Inte låta något (eller någon) ta kontrollen över mig! Sjukt dumt.

 

 

Egentligen skulle jag kunna sitta här och skriva hur länge som helst då det är så mycket som flyger omkring i mitt huvud. Men jag orkar inte. Jag funderar dessutom på att byta blogg, eller sätta ett lösenord. Jag är rädd att för mycket kommer ut till fel personer. Internet kan ju vara rätt läskig på det viset. Att vem som helst i prinicip kan få reda på exakt vad de vill få reda på. Sen om skiten är sann kan man aldrig veta. Men det gör ju saken egentligen mycket värre.

 

Postar nu detta inlägg utan att kolla genom rättstavning, så har överseende med det.

 

 

 

Just saying.

 

)

Så härdagen efter passar det ganska fint att lyssna lite på James Blunt. Brukar bli han, Ulf Nilsson eller Johnny Cash. Blir en softsöndag. Ska försöka göra ett söndagsstek till middag och sedan ska jag och barnen på bamsegympa och träna lite. Helgerna går så snabbt nuförtiden! Kanske är för att hela fredagen går i spillor då jag jobbar så sent? Hoppas det blir ändring på det snart. Nästa helg har Kim barnen så då ska jag passa på att göra något spännande. Vad vet jag inte än men det kommer märkas med tiden.

 

 

1. Kommentera aldrig en tjej hur mkt hon äter. Särskilt inte en tjej med tidgare ätstörningar.

2. Frågesätt inte varför hon inte vill bi tillsammans eller ligga med dig. Mest troligen är du dum i huvudet.

3. Hör inte av dig endbart i fyllan. Något så djävulst respektlöst! Ta istället reda på vad du känner för henna och säg det när du är nykter.

4. Ragga inte på henne i fyllan. Ni är äckliga när ni i full och totalt jävla talanglösa. Va en man och visa lite kärlek när ni är nyktra.

5. Vill du ha en speciell tjej? Gör henne till en speciell tjej. Gör någon form av uppoffring. Hon ska känna att hon är unik och inte en i mängden.

6. Börja inte med att säga att hon är snygg om du verkligen vill att hon ska falla för dig. Kom ihåg att en tjej är så mycket mer än hennes utseende. Vill du ligga? ja då kanske det fungerar.

7. Knulla inte med andra.

 

 

 

Tack för mig. Hej /Bittefittan

 

Haft en superdupermegajättemysig kväll med min fina vän Pernilla. Så, nu är det sagt. Nu kan hon inte förneka vår otroliga vänskap =)

 

Nej, men seriöst. Sjukt tacksam att ha någon att ventilera med när man varit "inlåst" i denna lya ett bra tag. =)

 

p.s Uggla är en hottie! ;)

 

 

 

Med detta kommer jag ta denna söndag så lätt som det bara går! Blev sent i natt och jag är lite halvseg. 

Ser fram emot att träna. Ska kanske börja min träningsblogg igen. Det kommer vara lite reklam för mig på Innerjoy (reklam ett).

 

Träffade min kompis igår (och idag också förresten) och då kom vi in på det där med dejtanadet.

Jag har ju valt att vara helt själv. Både från killar, vänner och även min familj. Jag har mått himla bra då jag bara har blivit stressad av att vara bland folk. Att jobba har inte varit några problem men då går jag in i en roll. Då är jag inte utlämnad på något vis. Då är jag PT, vårdbiträde eller städerska. Det gillar jag. Det är enkelt. För roller kan jag spela. Det jag har gjort större delen av mitt vuxna liv. Det har inte fungerat i privatlivet. Därav varför jag bara mår bra när jag är helt själv. Kan vara mig själv, utan några konstigheter. 

Åter till ämnet. Jag och min vän pratade om att dejta. Vet inte hur vi kom in på det? Jag har mest bara träffat nötter på sistone så jag har inte ens lagt nån energi på att försöka. Tänk att det har varit mig det var fel på, att jag var kräsen typ. Visst jag har ju höjt standarden betydligt. Men jag är nog inte vansinnigt kräsen. Det är bara så att jag har träffat nötter. Blivit mest irriterad på deras otroliga klmupiga sätt att säga att de vill vara med mig. Knulla? Jag är inte en pryl. Jag är värd bättre. Du är inte värd min tid.

Igår kväll satt jag och funderade på det där med att dejta. Vad det berott på att det har gått åt helvete och vad är det jag egentligen söker. Jag kom fram till det att nu när jag har gjort denna resa så är jag kanske redo att börja träffa nån. Men då ska det vara någon som är sjukt fantastiskt. I mina ögon. Inga som helst krav på utseende, utbildning eller yrke. Fantastisk för mig kan jag inte säga nu. Jag måste möta det där fantastiska först. Men efter denna tid känner jag bara att jag vill träffa någon som är villig att ge mig tid. Att vi ses på mina vilkor och att efter vi träffas en tid att han/(hon) accepterar mina barn. Lättare än så är det ju inte. Egentligen. Eller ja, denna perfekta människa blir svår att hitta. Fast egentligen så vet jag att denna person finns. Fast alla är inte perfekta för varandra. Även fast det var för sig kan vara hela jävla awesome.

hur jag ska träffa en annan människa när jag bara sitter hemma? Haha.. Smart där Emma. Är ju å hänger på Plaza lite sporadiskt men de "napp" jag får där lyckas jag antingen förolämpa eller misshandla. Så jag är nog ingen hitt där :)

 

 

Idag har jag haft en mysdag med mina bästa. Varit på badet på skattjakt, och sedan hem och spelat en massa spel. Mario med Gabriel då Milo har spelförbud i två veckor. Ungen fick ett utbrott på skolan och låste in sig på toaletten en halvtimme. Kaos. Men bra att han kan uttrycka känslor. ;P Sedan köpte jag alfapet för barn som jag och Milo spelade flera gånger. Så sjukt stolt över mina barn. Gabriel kan alabetet och Milo kan snart läsa. Båda kan räkna. Inte bara i två tal utan i tretal också. (5+5-3). Sånt känns så bra att få bekräftelse för. Eftersom jag har varit så sjukt orolig att det ska gå snett för grabbarna.

 

Nu ska jag dricka min (kalla) kopp te och sedan krypa ner hos grabbarna. imorgon blir det barnkalas, träning och Bamsegympa. Sen var den helgen slut..... suck...