Att möblera om

Orkar inte med denna blogg längre.
Vet inte om det är för att jag mår så himla bra nu att jag inte har något att skriva. Fast det kanske vore kul för mina trogna följare att se att allt är awesome emellanåt också?
Vad är egentligen definitionen på awesome? Jag är lycklig iaf. Jag sitter ensam dagen innan julafton och har ingen älskade att dela den med. men det är okej. Jag känner verkligen det. Jag vet att när jag är redo så är jag redo. Mina drömmar är densamma men lite mer omöblerade. Jag är fortfarande inne på hus, man och barn men just nu är min prioritering jobb och träning. Sedan om någon karl skulle av någon konstig anledning ramla in i mitt förhållande under vägen så må det hända ;)
 
Tänkte egentligen bara skriva God jul och gott nytt år till er alla underbara följare. Kul att få den stöd från både vänner, bekanta men även också från helt okända människor!
 
År 2014 kommer bli mitt år. Det känner jag på mig. Helt bombis!

Jag tror att det är dags nu.

Ibland kan jag inte förstå vad jag håller på med. Vem är jag? Vad är det jag vill med livet? Vad tycker jag om att göra och vad är jag egentligen bra på? Är jag på rätt spår? Alla dessa frågor kommer till mig lite titt som tätt. Men sedan samlar jag mitt förnuft och inser att jag är ju den absolut bästa versionen av mig. Jag kämpar på och gör mitt bästa, så gott det går, på mitt sätt.
 
Känslomänniska
Jag har tänkt mycket på sistone, inte för att det skulle vara något nytt men nu är tankarna mer samlade än någonsin. Dessvärre vet jag inte om det är så bra. Fast egentligen. Min "hemmaterapi" har gjort mig starkare än jag någonsin varit. Jag är en annan person idag än vad jag var förr. Idag vågar jag att ta steget jag aldrig trodde jag skulle klara. Dock kan detta steg vara något jag ångrar imorgon eftersom denna styrka flaxar väldigt mycket. Ena dagen är jag stark, den andra gråter jag floder... för att mjölken är slut. Jag är en känslomänniska. Jag blandar in känslor i allt jag gör. Allt. Du har ingen aning. Idag tex fick jag en ångestkänsla. En känsla som jag visste skulle växa och göra ont i mig om jag inte gjorde något åt det. Jag fick ångest för att det var odiskat hos mig. Men nu är jag stark, så jag valde att ta ångesten och slänga den i väggen, ja och diska förståss. Jag är inte riktigt framm än. När jag är "klar"  med min resa ska jag kunna se disken i mitt kök och känna att det inte berör mig alls. Inte ett dugg. Skulle detta göra mig lat och skita i allt? Nej nej, absolut inte. Tvärtom snarare. Då skulle jag ha så mycket energi tillövers så jag vill göra sådana saker frivilligt. Ni vet den där känslan man kan ha ibland när man är så himla glad och allt går precis som man vill. Det är då man orkar göra alla de där "måsten" man har att göra. Ser fram emot den dagen. Eller har jag redan varit där? Kanske har varit där och sedan passerat. Jag har mer energi nu än tidigare. Jag orkar göra saker. Onödiga saker. Nödvändiga saker. Saker för skoj. Saker.
Nu kom jag lite ifrån ämnet. Jag ville berätta för er om att jag är känslomänniska. Detta hindrar mig något djävulst! Jag har så mycket känslor i allt jag gör att jag kan stupa i ett känslomässigt kaos ständigt! Att jag är en känslomänniska har resulterat att jag inte kan umgås med folk. Åtminstone inte allt för länge. Har ni någonsin tänkt på hur ofta jag byter vänner? Jag lessnar för jag anser att de är dåliga människor och bara vill mig ont. Haha. Kul ändå. Att jag tror att folk sitter hemma i stugorna och bara planerar hur de ska förstöra mitt liv så mycket som möjligt. Nej, i själva verket tror jag faktiskt att de inte tänker på mig något alls. Tråkigt nog förvisso, men jag måste släppa detta. "Emma, du tror att alla människor vill dig ont" - detta är något som ekar hos mig, än! Jag är hopplös!
Det jag iaf har kommit fram till angående att jag är så känslig. Vad skulle ske om jag istället för att dölja alla känslor jag har för allt och använde dem till något bra? Jag har inte funderat jätte mycket på det. Men om jag har så mycket känslor (borde vara välsignad med tanke på hur många pappskallar där ute som uppenbarligen inte har en enda känsla i kroppen) så borde jag uttrycka mig, agera eller bara vända på känslorna till något bra?
Har det blivit så här för att jag har haft så mkt ont i mitt liv? Att känslorna har blivit en börda menar jag.
Nej, egentligen inte. Jag har alltid haft enormt med känslor, åtminstone inom mig. Jag har ständigt burit på allt. Både dåliga och bra känslor (finns det dåliga känslor?) Kim, barnens far, var den första kille jag sagt att jag älskar. Denna inkluderar även mina bröder och min far. Jag har alltid varit rädd för responsen och då hållt saker och ting inom mig. När någon har gjort mig något illa så har jag inte sagt något. Iaf inte till dem direkt. Fegt. Sjukt fegt.
Men när man kraschari botten, då har man inte längre något val än att bara resa sig upp och säga "här är jag, lyssna på mig". Det går inte dölja längre. Jag har fan gått på terapi och står nu i kö för att prata med en psykolog! och allt detta skyller jag på att jag låtit det gått för långt.
 
 
Kontrollfreak
Detta kanske hör lite ihop med förgående stycke. Dock så väljer jag att särskilja det eftersom det är något jag har tänkte på ganska frekvent den sista tiden.
Jag har byggt upp en jävla kontroll. För mig själv, för andra, för prylar. Jag måste har rutiner. Göra saker i viss ordning och folk måste bete sig på ett viss sätt mot mig för att det ska fungera. Skulle de börja fungera på annat sätt än vad jag anser "rätt" så ballar jag ur! Jag kan inte förstå att folk kan göra si när jag tycker att man ska göra så! Samtidigt som jag accepterar andra egenheter och åsikter. Vi alla är unika.
Detta är väldigt luddigt, låt mig ge er ett exempel.
Jag och en vän bestämmer att vi ska ses. Jag säger kl 15, vännen säger okej. När klockan är 15.01 (nej detta är inte överdrift) så börjar bli less. Var kan denna person vara? Självklart är personen sen för att jävlas med mig. Givet. Eller så är jag inte viktigt. Ja så är det! 15.10 kommer min vän. Jag blir lätt stött för denna ooooerhörda försening. Finns inga ursäkter. Absolut inte! Min vän säger "shit vilken bilkö på E14, tror det var en olycka".
Boom. Där har ni det. ett väldigt milt exempel och jag tror att många kan känna igen sig där. Förutfattade meningar kan det också deifineras under. Hur som helst. Jag sätter folk i fack, "så här ska ni vara och göra i en viss bestämd situation" Gör de inte det, jag då är de idioter. Allihop. Förstår ni hur många idioter jag har runt mig om detta skulle stämma? Självklart är det ju inte så! Bör understyrkas! De enda personerna som jag inte "kontrollerar" med tanken är mina barn. Det är just därför jag inte kan umgås med någon annan än dem. Stört. Verkligen!
 
Släppa taget / gå vidare
En annan känsla jag burit på nu ett tag som jag egentligen har svårt att själv förstå. Den involverar frustration, sorg och styrka. Jag är fullt medveten vart mitt hjärta. Hos vem mitt hjärta är. Jag älskar honom. Och det är med frustration jag går och undrar vad som är fel, vad har jag gjort, vad kan jag göra och även frustration när jag inser att det är absolut ingenting jag kan göra. Det är med sorg jag måste säga adjö. Sorg att lämna den person som jag älskar mest i hela världen. Personen jag en gång litade på fullt ut. Det är med sorg som jag lämnar det och finner sedan ett stort hål i mitt bröst. Det är med styrka jag finner modet att fylla detta hål igen. Även styrka att veta att jag har det bra nu. Att detta är det bästa för oss båda. Han är inte den person jag lärde känna. Jag tror att han kommer finna tillbaka. Sinom tid. Dock inte med mig. Han hade sin chans, om och om igen. Jag är en dåre som gav dessa chanser. Naiv och kär. Men jag måste släppa taget nu. Idag. Helst igår. Jag är ledsen. På riktigt.
 

Att vara sjuk.
När någon är sjuk så måste man vara försiktig. Inte alltid för att inte bli smittad, utan på vad man gör och säger. saker och ting kan missuppfattas, förstoras. Vissa människor behöver tid, andra bara kärlek, visa behöver klara språk (jag). Vissa sjukdomar går att bota, andra inte. Vissa tar tid, vissa går att fixa på stunden. Gemensamt har de att man måste vara försiktig. Ge tid, plats, andrum eller som i mitt fall släppa det fritt.
 
 
 
Till sist bara en fråga till er läsare: Vad är det som gör att ni följer mig? Får intressant kommentarer både här och IRL så är bara nyfiken.

RSS 2.0