Att brottas med björnar

Du är ute och går i skogen, allt och frid och fröjd. Du känner dig lugn och livet är på din sida. Sedan upptäcker du att det står en björn bara några meter framför dig. Du ser honom, han ser dig. Du inser nu att det enda du verkligen kan göra är att springa. Du måste springa för glatta livet. Du springer, han springer. Ni springer båda för samma sak, överlevnad. Även fast du kanske vet att det är kört för dig, (för vem kan springa ifrån en björn?) så fortsätter du springa. Du har svårt att andas, dina ben skriker och du är hungrig. Samtidigt vet du att om du stannar så kommer björnen att döda dig, så det enda alternativet du egentligen har är att springa. Springa utan luft, med smärta i benen och är utsvulten. Under denna flykt är du livrädd att kliva snett och falla. Du parerar för varje rot, stubbe och stockar som du möter i skogen. Utmaningar som du i vanliga fall skulle klara av med galant, men nu handlar dessa hinder om liv och död.
Så är det att leva med ångest, en ständig kamp mot det som kommer att ta ditt liv. Du kan inte stanna, du måste vidare för annars kvävs du av ångesten. Du vet att du inte kan fortsätta som du gör, för du slits av att fly, att inte andas, att inte njuta av det som gör att livet är värt att leva. Du har inga valmöjligheter, för du vet att för samhällets skull måste du fortsätta kämpa. För du är trots här på jorden för alla andra (?). Den där björnen som jagar dig blir kanske också utmattad ibland, och du behöver inte längre springa, du kan gå snabbt ett tag. Sedan när björnen har fått ny energi så är det igång igen, att bara springa.
Alternativet att stanna upp och döda björnen finns, men du vet att du ensam har inte verktygen att besegra denna best. Du vet att om du ensam skulle kriga mot den så är oddsen inte på din sida. Men när du är i ständig flykt så har du svårt att samla verktyg som hjälper dig att ta död på björnen. De dagar då björnen är tröttare än vanligt och du har möjlighet att fixa verktyg för att en gång för alla göra slut på björnen, ja då har du inte tid! Du är hungrig, du har ont och du är trött. Du måste äta, du måste läka dina sår och du måste vila. De dagar när ångesten är under kontroll så måste du ta itu med sakerna i ditt liv som du ligger efter med. Duscha, laga mat, städa, betala räkningar, tvätta, ta hand om barnen. Sedan när/om du har hunnit med allt detta så kanske ångesten blommar upp igen. Björnen är tillbaka, vildare än någonsin, och din vilopaus är nu över och du måste springa, springa för att inte dö, igen.

Att faktiskt överleva.

Det bästa i livet är gratis.
Fel. 
Det bästa i livet är dyrt. Dyrt som fan. Dock värt varenda jävla ansträngning. Visst, jag talar inte om pengar. Jag talar om kärlek, uppoffringar och tålamod. Jag bryr mig inte om prylar, om häftigaste resorna eller coolaste festerna. Jag bryr mig om det nära vi alla har, eller borde ha. Jag bryr mig om kärleken. Har alltid gjort. Så långt jag kan minnas tillbaka har jag alltid varit en slav för kärleken. Jag har alltid satt känslor i allt jag har gjort och fram tills nu har jag trott att det har varit mitt handikapp. Dock tror jag nu att detta är en gåva. En gåva eftersom jag har alltid kunnat sett det bästa hos varje individ. Särskilt i mig själv. Jag har tvivlat på mig. Oj vad jag har tvivlat. Men skillnanden mellan mig och andra som hamnar i någon slags av självömkan är att jag reser mig alltid upp. Många gånger själv men ibland även klänger jag mig fast på någon stackare som motvilligt har hjälpt mig. Så har det åtminstone kännts.
Jag har varit så beroende av andra att nu har jag slagit ifrån.
Insett att det som ger mig mest ångest är folk. Jag orkar inte träffa folk. Under några veckors period har jag träffat ett fåtal personer. Och då har det varit jobbigt.
Min psykolog gjorde iaf klart för mig att mina kompisar är det inget fel på. Utan det är mig det är fel på. Jag har vansinniga krav och dessa har jag även på min närhet. Men jag bryr mig inte. Inte just nu. Nu är jag självisk och kommer att vara det ett bra tag framöver. Har bara ett mål nu. Överleva.
 

Att hitta kämparglöden.

Jag är helt totalt förälskad i Ulf Nilsson! Om ni inte har hört hans låtar som rekommenderar jag det starkt. Egentligen är det väl inte låtarna i sig som är mest grym utan det är ju hans röst. Sitter och lyssnar på honom nu och jag kan inte bli annat än medtagen. Jag blir helt känslosam och mycket saker snurrar i huvudet.
 
Jag har tänk på en sak när det kommer till våra hjärnor. Vissa dagar känner jag att jag håller på att dö av smärta,att allt aldrig kommer att bli bra och jag bara sliter och sliter. Häromdagen hade jag en sådan dag. Jag var ensam och ville samtidigt inte vara med någon. Jag kände att allt var verkligen PISS! Jag insåg att jag inte kunde betala hyran denna månad, igen. Jag låg återigen minus på kontot och snart kommer jag att ligga i skuld till någon annan. Jag grät och visste inte hur jag skulle orka ta mig genom det. Idag är fortfarnde inte hyran betald, jag har inte tillräckligt med pengar. Ena jobbet har strul och kunde inte betala ut lön och det andra jobbet betalar ut lönerna den 1:a. Så det blir att jag går i privat konukurs. Idag bryr jag mig inte. Nej, jag är pank. Ja jag kan inte betala min hyra. Men jag är positiv. Jag har kunnat betalat min hyra sen jag flyttade till min första lägenhet här i stan, så vad gör det om jag är sen en månad? Sedan vet jag att jag har folk jag kan låna av om det krisar sig. Visste jag gillar inte tanken på att behöva låna pengar av folk. Vill kunna stå trygg själv. Men nu är det så är. Jag har det tufft men det inget jag tänker ljuga om. Det suger att vara arbetslös (typ). Det suger många gånger att vara ensamstående på nästan heltid. Det är mycket skrik, tårar och mycke utmattning. Men samtidigt får jag mycket glädje.
Jag är idag nästintill lycklig. Jag har mina problem kvar som jag jobbar med men jag reser mig, alltid. och för evigt. För mina barn.
Igår var jag på en audition. Då skulle jag svara på ett frågeformulär och då var en av frågorna "vem är din idol/förebild?". Det är kanske en svår fråga för andra men för mig kom det bara upp två personer. Mina barn. Även fast det inte har funnit så länge, eller upplevt så mycket så är det dem jag ser upp till. De är starka när andra kanske är svaga, de är glada, uppfinningsrika och envisa. De kämpar för det de tror på och låter ingen annan säga åt dem att de inte kan. Precis så vill jag vara, och försöker vara. Vem har rätt att säga åt mig vad jag kan, vill, vad jag ska göra eller vad jag ska känna? Det är inte deras uppgift. Jag står ensam stark med mina två eldsjälar och tänker aldrig ge upp. Jag tänker vinna denna match ochjag tänker vinna stort.

Att möblera om

Orkar inte med denna blogg längre.
Vet inte om det är för att jag mår så himla bra nu att jag inte har något att skriva. Fast det kanske vore kul för mina trogna följare att se att allt är awesome emellanåt också?
Vad är egentligen definitionen på awesome? Jag är lycklig iaf. Jag sitter ensam dagen innan julafton och har ingen älskade att dela den med. men det är okej. Jag känner verkligen det. Jag vet att när jag är redo så är jag redo. Mina drömmar är densamma men lite mer omöblerade. Jag är fortfarande inne på hus, man och barn men just nu är min prioritering jobb och träning. Sedan om någon karl skulle av någon konstig anledning ramla in i mitt förhållande under vägen så må det hända ;)
 
Tänkte egentligen bara skriva God jul och gott nytt år till er alla underbara följare. Kul att få den stöd från både vänner, bekanta men även också från helt okända människor!
 
År 2014 kommer bli mitt år. Det känner jag på mig. Helt bombis!

Jag tror att det är dags nu.

Ibland kan jag inte förstå vad jag håller på med. Vem är jag? Vad är det jag vill med livet? Vad tycker jag om att göra och vad är jag egentligen bra på? Är jag på rätt spår? Alla dessa frågor kommer till mig lite titt som tätt. Men sedan samlar jag mitt förnuft och inser att jag är ju den absolut bästa versionen av mig. Jag kämpar på och gör mitt bästa, så gott det går, på mitt sätt.
 
Känslomänniska
Jag har tänkt mycket på sistone, inte för att det skulle vara något nytt men nu är tankarna mer samlade än någonsin. Dessvärre vet jag inte om det är så bra. Fast egentligen. Min "hemmaterapi" har gjort mig starkare än jag någonsin varit. Jag är en annan person idag än vad jag var förr. Idag vågar jag att ta steget jag aldrig trodde jag skulle klara. Dock kan detta steg vara något jag ångrar imorgon eftersom denna styrka flaxar väldigt mycket. Ena dagen är jag stark, den andra gråter jag floder... för att mjölken är slut. Jag är en känslomänniska. Jag blandar in känslor i allt jag gör. Allt. Du har ingen aning. Idag tex fick jag en ångestkänsla. En känsla som jag visste skulle växa och göra ont i mig om jag inte gjorde något åt det. Jag fick ångest för att det var odiskat hos mig. Men nu är jag stark, så jag valde att ta ångesten och slänga den i väggen, ja och diska förståss. Jag är inte riktigt framm än. När jag är "klar"  med min resa ska jag kunna se disken i mitt kök och känna att det inte berör mig alls. Inte ett dugg. Skulle detta göra mig lat och skita i allt? Nej nej, absolut inte. Tvärtom snarare. Då skulle jag ha så mycket energi tillövers så jag vill göra sådana saker frivilligt. Ni vet den där känslan man kan ha ibland när man är så himla glad och allt går precis som man vill. Det är då man orkar göra alla de där "måsten" man har att göra. Ser fram emot den dagen. Eller har jag redan varit där? Kanske har varit där och sedan passerat. Jag har mer energi nu än tidigare. Jag orkar göra saker. Onödiga saker. Nödvändiga saker. Saker för skoj. Saker.
Nu kom jag lite ifrån ämnet. Jag ville berätta för er om att jag är känslomänniska. Detta hindrar mig något djävulst! Jag har så mycket känslor i allt jag gör att jag kan stupa i ett känslomässigt kaos ständigt! Att jag är en känslomänniska har resulterat att jag inte kan umgås med folk. Åtminstone inte allt för länge. Har ni någonsin tänkt på hur ofta jag byter vänner? Jag lessnar för jag anser att de är dåliga människor och bara vill mig ont. Haha. Kul ändå. Att jag tror att folk sitter hemma i stugorna och bara planerar hur de ska förstöra mitt liv så mycket som möjligt. Nej, i själva verket tror jag faktiskt att de inte tänker på mig något alls. Tråkigt nog förvisso, men jag måste släppa detta. "Emma, du tror att alla människor vill dig ont" - detta är något som ekar hos mig, än! Jag är hopplös!
Det jag iaf har kommit fram till angående att jag är så känslig. Vad skulle ske om jag istället för att dölja alla känslor jag har för allt och använde dem till något bra? Jag har inte funderat jätte mycket på det. Men om jag har så mycket känslor (borde vara välsignad med tanke på hur många pappskallar där ute som uppenbarligen inte har en enda känsla i kroppen) så borde jag uttrycka mig, agera eller bara vända på känslorna till något bra?
Har det blivit så här för att jag har haft så mkt ont i mitt liv? Att känslorna har blivit en börda menar jag.
Nej, egentligen inte. Jag har alltid haft enormt med känslor, åtminstone inom mig. Jag har ständigt burit på allt. Både dåliga och bra känslor (finns det dåliga känslor?) Kim, barnens far, var den första kille jag sagt att jag älskar. Denna inkluderar även mina bröder och min far. Jag har alltid varit rädd för responsen och då hållt saker och ting inom mig. När någon har gjort mig något illa så har jag inte sagt något. Iaf inte till dem direkt. Fegt. Sjukt fegt.
Men när man kraschari botten, då har man inte längre något val än att bara resa sig upp och säga "här är jag, lyssna på mig". Det går inte dölja längre. Jag har fan gått på terapi och står nu i kö för att prata med en psykolog! och allt detta skyller jag på att jag låtit det gått för långt.
 
 
Kontrollfreak
Detta kanske hör lite ihop med förgående stycke. Dock så väljer jag att särskilja det eftersom det är något jag har tänkte på ganska frekvent den sista tiden.
Jag har byggt upp en jävla kontroll. För mig själv, för andra, för prylar. Jag måste har rutiner. Göra saker i viss ordning och folk måste bete sig på ett viss sätt mot mig för att det ska fungera. Skulle de börja fungera på annat sätt än vad jag anser "rätt" så ballar jag ur! Jag kan inte förstå att folk kan göra si när jag tycker att man ska göra så! Samtidigt som jag accepterar andra egenheter och åsikter. Vi alla är unika.
Detta är väldigt luddigt, låt mig ge er ett exempel.
Jag och en vän bestämmer att vi ska ses. Jag säger kl 15, vännen säger okej. När klockan är 15.01 (nej detta är inte överdrift) så börjar bli less. Var kan denna person vara? Självklart är personen sen för att jävlas med mig. Givet. Eller så är jag inte viktigt. Ja så är det! 15.10 kommer min vän. Jag blir lätt stött för denna ooooerhörda försening. Finns inga ursäkter. Absolut inte! Min vän säger "shit vilken bilkö på E14, tror det var en olycka".
Boom. Där har ni det. ett väldigt milt exempel och jag tror att många kan känna igen sig där. Förutfattade meningar kan det också deifineras under. Hur som helst. Jag sätter folk i fack, "så här ska ni vara och göra i en viss bestämd situation" Gör de inte det, jag då är de idioter. Allihop. Förstår ni hur många idioter jag har runt mig om detta skulle stämma? Självklart är det ju inte så! Bör understyrkas! De enda personerna som jag inte "kontrollerar" med tanken är mina barn. Det är just därför jag inte kan umgås med någon annan än dem. Stört. Verkligen!
 
Släppa taget / gå vidare
En annan känsla jag burit på nu ett tag som jag egentligen har svårt att själv förstå. Den involverar frustration, sorg och styrka. Jag är fullt medveten vart mitt hjärta. Hos vem mitt hjärta är. Jag älskar honom. Och det är med frustration jag går och undrar vad som är fel, vad har jag gjort, vad kan jag göra och även frustration när jag inser att det är absolut ingenting jag kan göra. Det är med sorg jag måste säga adjö. Sorg att lämna den person som jag älskar mest i hela världen. Personen jag en gång litade på fullt ut. Det är med sorg som jag lämnar det och finner sedan ett stort hål i mitt bröst. Det är med styrka jag finner modet att fylla detta hål igen. Även styrka att veta att jag har det bra nu. Att detta är det bästa för oss båda. Han är inte den person jag lärde känna. Jag tror att han kommer finna tillbaka. Sinom tid. Dock inte med mig. Han hade sin chans, om och om igen. Jag är en dåre som gav dessa chanser. Naiv och kär. Men jag måste släppa taget nu. Idag. Helst igår. Jag är ledsen. På riktigt.
 

Att vara sjuk.
När någon är sjuk så måste man vara försiktig. Inte alltid för att inte bli smittad, utan på vad man gör och säger. saker och ting kan missuppfattas, förstoras. Vissa människor behöver tid, andra bara kärlek, visa behöver klara språk (jag). Vissa sjukdomar går att bota, andra inte. Vissa tar tid, vissa går att fixa på stunden. Gemensamt har de att man måste vara försiktig. Ge tid, plats, andrum eller som i mitt fall släppa det fritt.
 
 
 
Till sist bara en fråga till er läsare: Vad är det som gör att ni följer mig? Får intressant kommentarer både här och IRL så är bara nyfiken.

RSS 2.0