Ibland kan vi människor bära på saker som ingen annan människa skulle orka att bära tillsammans med dig. Det finns hemligheter som ingen vill veta, inte ens det mest nyfikne. Människor är bekväma och vill se bilder på söta kattungar som snubblar omkring, eller barn som har kletat hela ansiktet fullt med sylt. Inte vill folk läsa om döda barn som flyter i land i ett krisdrabbat europa. Inte vill folk heller veta om saker som de inte kan göra något åt, eller ja, vad de tror i alla fall. Det fantastiska med att leva är att vi alltid kan förändras och förändra världen. VI alla kan göra jorden till en bättre värld. De personer som säger att det är för sent är naiva. Klart att det aldrig är för sent. 

Så skulle jag skriva om jag pratade om världen, flyktingarna, krig, svält och allt annat ont. Men skulle jag skriva så om det handlade om att rädda mig själv? 

Häromdagen insåg jag att jag en dag kommer att checka ut tidigare än vad det var menat. Tanken skrämde mig enda in i märgen. Ska jag ge upp och lämna alla mina nära och kära kvar på jorden? Ska jag flyga till Nagiala? 
Jag vet att jag har kämpat, och jag kämpar fortfarande, men jag vet också att jag kommer inte orka hela vägen. Det finns ingen chans. Jag håller lågan uppe så länge som jag kan. Jag vill se mina barn växa upp och jag vill ge jobb och vänner en ärlig chans innan jag kastar in handduken en sista gång. Många kanske ser det som att ge upp, jag ser det som en räddning. Att ha vetskapen att jag faktiskt inte behöver kämpa i all evighet, utan att jag kan checka ut när jag vill. Men jag får helt enkelt sköta det snyggt. och det kommer inte ske än. Jag har fortfarande lite hopp kvar om att det kan bli bra. 

Inom mig känner jag att jag har en femåring som hela tiden vill springa, rulla runt, sjunga, skrika, gråta, slåss, bråka och ställa till med andra besvär. Men den vuxna kvinnan i mig dämpar hela tiden denna flicka genom att ständigt sätta mig själv i arbete. Alltid göra något som gör att mina känslor bara hålls under ytan och aldrig kommer fram. 
Ibland måste jag bena ut varje liten sak i mitt liv som eventuellt kan orsaka min ångest. Jag har gjort så i många år och det är oerhört tidskrävande, men mest krävande är det för psyket. 
Jag har gjort listor, stretegier för att klara av ett uppdrag, jag har sagt upp bekantskapen med vänner, gjort slut med pojkvänner, flyttat, bytt yrke, börjat pluggat etc etc. Allt detta för att jag tror att något av dessa sakernar har orsakat mitt mående. Om det har hjälp vet jag inte, men omväxling förnöjer ju säger de. Fast inte jämt, varje dag, varje minut. Det fungerar inte i längden. Många av oss människor är i stort behov av rutiner som vi följer dagligen. Bor på samma ställe, kliver upp samma tid, går till samma jobb, lagar maten samma tid varje dag osv. 
Sedan finns det sådan som jag. Jag älskar rutiner, det är det som är det absolut bästa för mig. Problemet är bara att jag lessnar så jävla fort på saker, så då byter jag rutiner om och om igen. Det går ju diskutera om det ens räknas som rutiner när de byts så ofta? 
Det jag egentligen skulle prata om idag är en sak som förföljer mig dagligen, som kväver mig ofta och som många många gånger sätter käpparna i hjulet för mig. Det är mitt kontrollbehov. Jag har ett extremt kontrollbehov. Jag vill ha kontroll på mig själv, vad jag äter, vad jag gör, vad jag säger, vad jag har på mig, hur jag har det hemma. Jag vill ha kontroll på mina barn, jag vill veta vad de gör, att de har det bra, vilka som är dum mot dem, jag vill veta att jag gör det absolut bsäta jobbet för dem, jag vill veta att det ska gå bra för dem. Jag har kontrollbehov över min familj, jag vill veta vad de gör, vad de tycker om mig och vad de säger om mig. Jag även kontrollbehov över mina vänner. Jag vill veta vart jag har dem, jag vill veta att de alltid finns för mig, jag vill veta att de bryr sig om mig. 
Som ni förstår så håller jag aldrig denna koll. Jag vill inte heller ha koll på människor. Jag vill kunna känna lugn även fast saker och ting inte går som jag vill. Jag vill öka min förståelse för att andra människor faktiskt tänker olika än mig. Jag kan aldrig gå in i en okontrollerad situation utan att få ångest. Jag måste veta exakt hur saker ska gå till, när det ska ske och hur resultatet blir innan jag går in i det om jag inte ska få ångest. 
Ett kontrollbehov på denna nivå är inte sund, och det vet jag. Så därför låter jag mig inte styras av den helt och hållet. Jag går in i situationer där jag är sjukt jävla obekväm bara för att på något sätt lära mig att det är okej att inte ha kontroll på allt. Det fungerar tyvär inte. Jag får mer ångest, och sedan undviker jag just den situationen jag just varit in i. Och det är då jag byter riktning, gör något annat som jag är övertygad av att det ska få mig att må bättre, men med samma resultat. Samma ångest. 
Rent krast skulle jag säga att det absolut bästa för mig och mitt kontrollbehov skulle vara om jag var helt själv, gjorde exakt samma sak varje dag i min ensamhet, åt samma mat varje dag och sedan inte hade någon kontakt med någon what so ever. Jag skulle bli deprimerad och sedan ta livet av mig, definitivt. Men då skulle ingen annan bli medberoende. 
Just nu mår jag sämre än på evigheter. Jag avskyr mig själv, allt jag gör och jag klarar aldrig att vara ensam. När jag är ensam så äter jag hela tiden, vandrar runt i lägenheten och hela hela hela tiden pillar med nått. Sätter jag mig ner i någon sekund så kommer ångesten, som många gånger slutar i en panikångestattack som i sin tur leder till sömnbrist och utslagenhet dagen efter.
När något stör min vanliga vardag med mina rutin då är det som värst. Även fast det som stör min vardag kan vara något fantastiskt och underbart så kan jag rasa samman, eftersom det är något jag inte har kontroll över. Något som jag har allra minst kontroll över är kärlek. Att vara kär för mig är lika hemskt som att vara djup deprimerad, som faktiskt är samma sak för mig. Kärleken som ska vara något mysigt, fin och kanske till och  med underbart om man når så långt, är istället en mardröm för mig många gånger. Jag har därför undvikit det på bästa sätt, haft ytliga, kortvariga förhållande bara för att försäkra mig att jag aldrig ska bli kär. Men sedan faller jag igen, för någon som eventuellt skulle kunna gör mig lycklig, men jag kommer aldrig kunna tillåta honom göra det så länge jag har mitt kontrollbehov. 

Skönaste känslan på länge. Under en lång tid har min hjärna varit i full gång. Det har varit plugg, praktik, barn, träning, jobb, hushåll och nu även pojkvän. För en "normal" människa hade det kanske gått att få ihop utan större sammanbrott. Förmig har det inte fungerat. Eller egentligen har det ju fungerat eftersom jag nu sitter här och har löst allt mina problem. Jag är strax färdig med min andra utbildning, jag har äntligen fått jobb, mina barn är friska och jag har fina vänner, och pojkvän. 
Allt är då perfekt, och det är då jag rasar. Det är väl helt ologiskt för er att jag ska må som sämst när allt i mitt liv är på topp? Visst, jag tänker också vad som är fel på mig. varför är jag aldrig nöjd? Folk säger fortfarande åt mig att chilla, att andas och att njuta av nuet. Det jag kan säga då är att jag verkligen försöker, varje eviga dag. Att bara ta det lugnt. Min största dröm just nu är att bara kunna ta det lugnt, att kolla på en film utan att sitta med telefonen, utan att äta, utan att måla naglarna, utan att resa mig trettio gånger under filmens gång. Jag önskar jag hade det där inre lugnet inom mig, så att jag någongång, någon dag kan återhämta mig. Det är många gånger total jävla kaos i min hjärna, finns inget som är på plats och det finns inget som är logiskt. Jag använder mig utav mina strategier som ser till att jag åtminstone får till det mest nödvändigaste så som att kliva upp, laga mat och skicka barnen på skolan. Resten tar jag sen, alltid sen. 
Men nu är allt ordnat, alla mina problem är borta, och varför mår jag då som sämst? Kanske mår jag som sämst pga vetskapen att det är inte alla dessa olösta problem som har orsakat min ångest. Det var inte min arbetslöshet, mina betyg eller min ostädade lägenhet som gav mig ångest. Utan det är något annat. Det är något inom mig som har varit där hela tiden. Rastlösheten, oron, självkänslan och det konstanta drivet i mig att alltid fortsätta framåt. Det är det som får mig att bryta ihop flera gånger om dagen. 
Men nu blickar jag framåt. Nu när jag vet att jag inte behöver vara perfelt för att må bra, nu ska jag bara ordna detta kaos inom mig.
Idag, eller just nu rättare sagt, är det första gången på väldigt länge jag kände ett riktigt lugn. Att bara kunna vara utan att ens bry mig om vad jag ska eller bör göra. Jag släppte alla problem och la mig i sängen och bara låg och lyssnade på musik. Utan ett enda krav på att kliva upp. Jag var totalt utsalgen. Att ha en motor inom sig som går tusen varv varje minut, som sedan bara slocknar och tillåter mig att äntligen ta det lugnt, andas och bara ta in livet. Skönaste känslan på länge.