Ibland kan vi människor bära på saker som ingen annan människa skulle orka att bära tillsammans med dig. Det finns hemligheter som ingen vill veta, inte ens det mest nyfikne. Människor är bekväma och vill se bilder på söta kattungar som snubblar omkring, eller barn som har kletat hela ansiktet fullt med sylt. Inte vill folk läsa om döda barn som flyter i land i ett krisdrabbat europa. Inte vill folk heller veta om saker som de inte kan göra något åt, eller ja, vad de tror i alla fall. Det fantastiska med att leva är att vi alltid kan förändras och förändra världen. VI alla kan göra jorden till en bättre värld. De personer som säger att det är för sent är naiva. Klart att det aldrig är för sent. 

Så skulle jag skriva om jag pratade om världen, flyktingarna, krig, svält och allt annat ont. Men skulle jag skriva så om det handlade om att rädda mig själv? 

Häromdagen insåg jag att jag en dag kommer att checka ut tidigare än vad det var menat. Tanken skrämde mig enda in i märgen. Ska jag ge upp och lämna alla mina nära och kära kvar på jorden? Ska jag flyga till Nagiala? 
Jag vet att jag har kämpat, och jag kämpar fortfarande, men jag vet också att jag kommer inte orka hela vägen. Det finns ingen chans. Jag håller lågan uppe så länge som jag kan. Jag vill se mina barn växa upp och jag vill ge jobb och vänner en ärlig chans innan jag kastar in handduken en sista gång. Många kanske ser det som att ge upp, jag ser det som en räddning. Att ha vetskapen att jag faktiskt inte behöver kämpa i all evighet, utan att jag kan checka ut när jag vill. Men jag får helt enkelt sköta det snyggt. och det kommer inte ske än. Jag har fortfarande lite hopp kvar om att det kan bli bra.