De flesta människor tar mig som en jävligt känslig person eftersom jag ältar saker i oändighet, tar allt personligt och överanalyserar småskit saker som ingen annan människa på denna jord skulle ens lägga märke till. Ja, så är jag. För det mesta.

Ibland när allt är riktigt skit, då allt verkligen säger stopp kan jag verkligen stänga av allt på ytan. Ibland är jag så fruktansvärt känslokall att jag står där chockad själv och tänker "Vad gör du? du sårar denna människa!". Det hindrar inte mig att sluta.

Jag har aldrig påsått att jag är normalt funtad. Men jag mår bra. Riktigt bra nu.

Fick inspiration till att skriva ett inlägg men när jag väl startat datorn och loggat in försvann den inspirationen (stavade jag rätt, J?)

 

Tänkte kort berätta vad som händer i mitt liv nu.

Som de flesta vet så jag har bytt kapitel i mitt liv. Jag bestämde mig för att leva ensam utan honom. Tufft beslut men idag känner jag att det var det bästa jag kunde göra för min och barnens skull.

Jag har nu börjat om mitt liv. Vill säga att jag har börjat ett nytt liv, men det är faktiskt inte helt sant. Det är snarare att jag har fångat upp mitt liv som har varit i paus i flera månader. Jag kommer sakta tillbaka till mina rutiner, börjar må bra, mindre stressad och får mer tid till saker och ting. Konstigt det där, när jag tar det som mest lungt och stressar som minst, det är då jag får mycket gjort. Livet är underligt. Fast ändå logiskt. Nu priorterar jag mig själv och barnen. Ingen karl.

När jag kollar tillbaka till hur jag var för bara en månad sedan så känner jag inte igen mig. Jag har alltid varit driven och klarat mig själv. Men då var jag ynklig och behov av uppmärksamhet. Det var inte hans fel. Utan det var jag som ställde för mkt krav på honom och på mig, på oss.

Att vara singel har faktiskt varit förbannat bra för mig. Även fast jag inte är en singelmänniska. Kom faktiskt på mig själv att jag saknade min och Kims relation när vi var sambos. Var mysgit att ha någon att handla med, planera middagarna med. Ha någon hemma när man kom hem från jobbet. Kim var något att lita på. Synd bara att det inte fanns någon kärlek där mot slutet. Men vi är fortfarande goda vänner och jag bodde hos honom ett par nätter när det var som värst.

Jag kommer inte vara singel i all evighet men just nu är det så mycket annat som måste priorteras. Företaget, c-uppsatsen, kunderna, hunden och träningen. Missade jag något? Familj och vänner men de kommer under barnen. Jag menar att när jag är med barnen är jag bara Mamma Emma och då umgås jag även med vänner och familj. Mina barn har varit min räddning, utan dem hade jag aldrig tagit mig hit där jag är.

 

Tre dagar i rad har jag vaknat upp utvilad och det är just för att jag har lagt mig mycket tidigare än vanligt. Igår kväll somnade jag innan nio och vaknade före barnen. Jag känner direkt vilken skillnad det är. Jag låg vaken vid sex, kvart över sex vaknade minsta grabben och jag kunde gå upp utan problem. Satt å myste med honom och lekte med hans robot som han älskar! Det hade jag inte pallat om jag hade sovit 5 timmar som jag har gjort den senaste tiden.

Trots lång sömn så hade jag mardrömmar. Kanske därför det kändes extra skönt att vakna. Trött på dessa mardrömmar men de kommer faktiskt mer sällan nu och det är förbannat skönt.

 

Idag blir det skola/företag/söka jobb. och lite småkrafs. Sedan ska jag hämta barnen tidigare och sedan vet jag inte. Ska förbereda en god middag. blir att marinera kyckling, göra god sallad till och njuta av ledigheten. På måndag börjar allvaret igen så jag ska take it chill.

 

Nej nu måste jag tillbaka till allvaret på riktigt. Ha det gött och glad påsk

Inte så konstigt att vi är sjuk var å varannan dag här hemma. Sitter nu i vardagsrummer och känner hur det drar från balkongdörren. Typiskt att det ska hända NU när jag är karl-lös, osams med exet och dålig kontakt med min far. Äsch vad fan. Kvinnor kan. Silvertejp?

 

Idag är jag förvirrad, ledsen, glad och hoppfull. Var ska jag börja ?

Under dan har jag haft det jätte bra. har varit på företagsutveckling och lärt mig mer om hur man ska pincha sitt företag och få det att rulla gång. Jag passade på att boka tid med dem på miun innovation för rådgivning och stöttning i företaget. Så nu ska jag och min vän sätta oss ner och börja spåna lite extra på det vi ska göra. Detta kommer bli awesome!

 

Efter jag kommer hem så händer det bara en massa tråkigheter. Visst är jag negativ men jag är så trött på detta nu. Jag är alltid naiv och tror det bästa om folk. Därför gör jag ingen skillnad idag och tror på det han säger om förändring. Jag tror egentligen inte på förändring men man ska alltid gå folk en andra (sjuhundratjugofemte) chans att visa att de kan få fram det bästa utav dem.

 

Jag är förvirrad för att det sker något med mig som inte borde ske, för det förra som skedde slutade alldeles nyss. Det som sker nu kan inte vara bra, jag menar för bra för att vara sant. Det som skedde förr var ett misstag, varför kommer inte det som sker nu vara detsamma?

 

 

Att blogga om vad jag har gjort idag känns lagomt intressant. Idag har jag inte ens varit utanför dörren. eller jo vänta, jag sprang ju fram och tillbaka till tvättstugan för att boka tid.

Nej, idag har det hänt bra lite. Jag tror jag har lyckas dragit på mig en förkylning. Lite lätt snuvig och har huvudvärk från helvetet! Huvudvärken vill inte ge mig sig, trots massa vatten och två värktabletter.

Barnen kom i säng i tid idag eftersom det blir en lång dag imorgon. Vi ska upp kl sex och sedan blir det heldag på både dagis och skola. Jag anmälde mig till en företagsdag för att lära mig mer om hur det är att ha företag. kommer bli roligt men det var länge sedan jag satt på en föreläsning en hel dag! Får ladda upp med mkt mat.

Idag har jag grubblat. Jag har grubblat så in i helvete. Mest på saker som sägs om mig som tydligen har hänt för  ca tio år sedan. Varför orkar folk fortsätta sprida rykten trots att jag har flyttat från sunkbyn och ordnat upp mitt liv.

Jag var 18, dum och fruktansvärt naiv. Jag vet ångrar ingenting jag har gjort, förutom att slå er på käften.

Avundsjuka är den enda förklaringen till att ni fortsätter. Anledningen dock att jag grubblar nu är att det är en person som har sagt hemska saker om mig som inte ens är sant, och denna person vet jag inte ens vem det är! Är inte det typiskt Strömsund? Tragiska Strömsunds-bo som sitter där och är bitter för att de inte har kommit nån vart i livet. Det dumma med just detta är att jag bryr mig! Jag bryr mig inte om VAD hon har sagt eftersom det är totalt oviktigt. Det är inte första gången folk snackar skit i Strömsund. Det som bryr mig är vem hon är. och att jag har fått reda på detta NU. och dessutom av min mamma.. stackars mamma förresten...

Tänk om man bara kunde få göra sitt utan att folk ska plåga en. Idioter.

 

Nu är det mindre än tre månader till jag tar examen. Risken är liten att jag hinner bli klar men då ska jag vara klar iaf. Praktiken som jag har kvar hänger över mig som en stor fet ångest. Jag hoppas jag får plats till veckan eller vårt andra alternativ. För praktikplats ska jag ha!
Sedan har jag två träningsplaneringar kvar, en rapport och en liiiiiten (sarkasm) C-uppsats att genomföra och skriva rapport på. Ja just ja, har ju kunder att träna också.

Jag är fruktansvärt feg. Fegare än vad många kan tro. Jag klarar att vara ensamstående, plugga, ta hand om en hund, vara en god vän. Det klarar jag.
Men jag är fruktansvärt feg. Jag kan inte möta sanningen. Skulle sanningen komma ikapp mig då ändrar jag riktning. Kommer jag i närheten av sanningen, nu pratar vi om den dåliga sanningen, då skulle jag mest troligen få panik och sedan av någon oförklarlig anledning bete mig jävliga illa mot folk i min närhet. Det är så jag funkar. Kommer ni mig nära då gör jag det jag vet gör som ondast på er.
Detta låter helt absurt! Självklart ska man ta itu med problem, prata! ventilera! öppna sig för sina nära!
Neej, så fungerar det inte. Jag har vetat om detta sedan jag var tolv år och jag har aldrig berättat för nån. Ni har aldrig frågat, jag har aldrig berättat. Att berätta finns inte på kartan. Särskilt inte för den som kommer ibland och frågar vad står på och dessutom påstår att de finns där för mig. Jag vet att jag har fina fantastiska vänner som finns där för mig. Jag är inte helt fullkomligt ensam. Nej, det handlar mer om Vad kan jag berätta för Vem. Vem skulle klarar av det?

 

Jag vet en. Den personen finns inte i mitt liv längre. To bad. Mitt misstag. Men jag tror ändå att en dag kommer denna person att få veta, för denna person förtjänar det. Denna person har varit den som har kommit mig närmast. Denna person har till och med kommit under huden på mig. Ironiskt nog så var det denna närhet som gjorde att vi mest troligen aldrig mer kommer att ses.
Att låta någon komma så nära igen, ja det vet jag faktiskt inte om jag klarar just nu.

Jag ler, gör mitt och sedan går vi vidare.

Ibland måste man vara den större personen i relationen. 

Jag måste säga vad jag tycker. Jag nöjer mig inte med det lilla. Jag är sjukt kräsen, men varför ska jag dölja något jag är? 

Jag älskar dig, utan tvekan. Finns inget som kan säga något annat. Det lovar jag dig. 

Frågan är egentligen om du verkligen älskade mig? Du vill ha mig men du vill inte ha Emma Sofie. Jag är ledsen, detta är jag och kommer alltid att vara. Jag har mina mindre bra sidor, men jag vet också att jag har förbannat bra sådana också. Det är dem som mina vänner respekterar mig för. Respekterar du mig? Känner du mig? 

Jag kan säga att du känner mig, men hur kan det vara sant när jag själv egentligen inte känner mig längre? Jag har förändras, precis som du. 

Detta har varit osunt för oss båda. Trots all den kärlek vi har haft så borde du och jag inte vara tillsammans någonsin igen. Det gör ont att säga det. Det gör ont att bryta sig loss. Men jag är på denna jord för mina barn, inte för någon annan. För mina barns skull är jag den absolut bästa versionen av mig själv jag någonsin kan göra. För de förtjänar inget annat än det. Ren och skär kärlek utan krav. 

 

 

 

 

 

 

Jag ber om ursäkt för att jag gör det uppenbara, att lägga in en musikvideo.
Vet att flera tycker det är klyschigt eller kanske löjligt. Att det är ens egna ord och känslor som är intressant, inte någon popvideo

Jag kan uttrycka känslor, men jag är inte särskilt verbal. Egentligen.

Men nu kan Petra dela med sig istället..

 

 

 

Med detta säger ja; Jag kommer närmare mitt mål. Mitt nyårlöfte faktiskt, och det är att finna mig själv och må bättre, eller fel av mig.. att må BRA. Så bra att jag inte behöver någon annan än mig själv som sällskap.

Livet suger många gånger, men jag vinner över det varje dag och det tänker jag fortsätta med.

En fullkoligt värdelös dag. Ja, jag är världens pessmist och jag spyr galla. 

För varje dag som går i mitt liv så blir jag ständigt påmind att aldrig lita på någon människa igen. 

Mina älskade barn och min hund är de enda varelserna i världen som aldrig kommer svika mig. 

Bitter-fitte-varning på hela det här inlägget så för er som vill läsa något roligt och upplyftande kan ju bläddra längre ner i min blogg till 2007. Äsch. skit samma. 

 

Mitt största problem är egentligen att jag litar blind på folk och det slutar alltid med att jag faller som en jävla tok. Jag hatar att lita på folk, för förr eller senare blir jag sviken. Vare sig om det är från älskare eller en vän så suger det fan lika mycket ändå! 

Varje gång något händer så tänker jag mer och mer på att flytta. ja, jag vill till Umeå eller Göteborg så varför ska jag låta en pantade pirater här i Östersund hindra mig från detta? 

Varför ens  vara med folk som luktar skunk? 

 

Nej allvarligt talat, läs aldrig mer min blogg. Den suger verkligen.... 

over and out.