Att misstro ett barn.

Som barn blev jag riktigt sårad men framför allt besviken när mina föräldrar misstrodde mig när jag anförtrodde mig till dem. De hade ingen anledning till det eftersom jag var ett barn som sällan ljög. Jag behövde aldrig ljuga för jag skötte mig! Jag undrade hela tiden vad jag gjorde för fel när de misstrodde mig. Varför skulle jag ljuga?
Sedan häromdagen insåg jag vad det kunde bero på. Efter 28 år fick jag en liten aning om varför mina föräldrar inte kunde lita på mitt ord, när jag öppna munnen och berättade något hemligt.
Jag insåg det när min egna son kom och berättade en tung sak för mig. Jag satt mig ner med honom och sa "det är okej. Jag kommer inte berätta för någon och du bestämmer själv hur vi ska lösa detta." Detta efter jag hade pratat med en nära (och väldigt klok) vän som rådde mig att ta Gabriel på fullaste allvar. Att säga att han ljuger skulle vara det absolut största sveket, kanske värre än självaste orsaken till samtalet. När hon berättade för mig hur jag skulle hantera situationen så kom jag ihåg upplevelser från min egen barndom. När jag berättade för min pappa att jag blev mobbad i skolan och han skrattade åt mig och sa att det blev jag inte alls. Jag undrade varför han gjorde så? Jag vet idag! Att en vuxen människa säger åt en barn att det barnet just anförtodde sig om inte var sant, det måste vara det korkaste en människa kan göra! Att förminska någons känslor har jag pratat om tidigare, men detta är ju ett sätt att hoppa på någon som ligger. Lågt. Rikigt lågt.
Men återigen. Varför gör någon så? Min spontana tanke är rädsla! De vill inte tro på det barnet säger för att det är för jobbigt att ta itu med. Det har inget med barnet att göra eller om barnet ljuger eller inte. När jag var liten så ville pappa inte inse att jag blev mobbad och att han var den första som fick reda på det. Att det var han som skulle göra något åt det. Antar jag. Bara ett antagande.
Samma hände Gabriel! "nej men det tror jag inte på" "Det där låter inte som ****" "nej han överdriver nog"
Har ni någonsin hört Gabriel Ljuga? har ni någonsin hört Gabriel prata om något sånt här liknande? Hur skulle en 5 åring kunna hitta på en sådan sak?
Jag måste erkänna, jag ville inte heller tro på det! Men av en annan orsak! Det gjorde ont i mig när jag fick reda på det. Jag önskade att det inte hade hänt, för då hade Gabriel inte varit rädd. För det var just de orden han sa! Att han var rädd! Ska ett barn någonsin behöva vara rädd? Och sedan dessutom bli misstrodd? Är det så vi vill fostra våra barn? Att vara rädd är naturligt, men då ska personerna i närheten omfamna dem och säga "det kommer att gå bra, jag finns här för dig".
Barnen är det viktigaste vi har och jag tycker att vi som vuxna (inte bara föräldrlar, för vi alla vet ju att det finns ju en bra hop med idiotiska föräldrar) ska göra det vi kan för att ge dem den absolut bästa grunden. Låta barnen få känna, uttrycka sig och ta plats. Barn ska aldrig behöva känna sig lite, osynlig eller oälskad. Vi skapade dem, inte tvärtom.

RSS 2.0