Att vara sjukt målmedveten med sin träning är bra. Jag har bestämt mig att maxa min kropp sinom tid, kanske göra testerna för polishögskolan som involverar cooper test, styrke test och simning med dykning. Allt detta är jätte bra, träning är fantastiskt. men det har en baksida, man måste äta. Och även rätt dessutom.
Rätt mängd kalorier, minimera det mättade fettet, öka frukt och grönt, och glöm inte fibrer och andra vitaminer och minderaler! Det är så lätt att säga, och för mig att skriva, "så här äter du för att må bra". Jag skulle nog kunna skriva en löpsedel i Aftonbladet med den kunskap jag har.
men är det så jävla enkelt?
Jag avskyr mat! Jag hatar att äta, hatar att tänka på mat, hatar att handla, hatar att laga den och det värsta, jag hatar mig själv efter jag har ätit. Detta är något jag har haft sedan jag var tonåring, men ingenting jag har tagit itu med eftersom jag har aldrig lidit av det, ansåg jag. Men med facit i hand så ser jag nu 10 år senare att fy fan vad jag har lidit.
Tänk vad underbart att äta sig mätt, vara nöjd och inte ha ångest i 1 timme efteråt!
Hur detta uppstod är högst oklart, men det började mest troligen med en sjuk kroppsuppfattning, en kille som sårade mig och frånvarande föräldrar, men nu då? jag är 25, snart 26 och kan fortfarande inte njuta av mat, som alla har rätten till att göra!

Hur löser jag detta problem?
Det enda sättet som har fungerat hittills är strikta rutiner med små portioner med jämna mellanrum med låg fetthalt.
Detta fungerar ibland, ibland fungerar det inte. Jag lägger mig aldrig hungrig, går inte ner i vikt och jag kräks inte, så jag anser inte egentligen att jag har en ätstörning. Bortsett från gymnasiet då jag svalt för att komma in i min balklänning, men vem har inte gjort det?
Jag har två barn, och jag skulle aldrig i mitt liv påverka dem med detta!

Vad vill jag har sagt med detta?
Till mina läsare vill jag bara säga, gör inte som jag. Lös dina problem innan problemet växer in i dig och skapar en annan version av dig, som du kanske hatar, som i mitt fall.
till mina yngre läsare; Det är sjukt ocoolt att svälta, spy och smyga med sina problem. MEN jag förstår, jag förstår verkligen. när jag var i mina glory days, och vägde 50 kg, så tyckte jag på fullaste allvar att jag var tjock, min pojkvän sa det, varför skulle han ljuga?
men vem bryr sig om vad killar tycker?! och vem vet vad det står på din våg hemma? Det är din egen ensak, du kan ljuga och ingen behöver veta, kolla istället det du ser i spegeln. Ung fin flicka!

Vad hände med mig efter några år?
Jag skrev " vad hände med mig" för jag vet inte om det sker så med alla som inte tar tag i problemet.
problemet var ett litet problem från början, för jag åt ju.
Men med åren byggdes en ångest upp över just mat. Jag blev mer intresserad av vad som är nyttigt, mindre nyttigt och rent av förbjudet att stoppa i sig. Jag fick sådan ångest efter jag hade ätit att jag blev helt loj, kunde sätta mig och bara vänta ut ångesten innan jag gjorde något annat.
Efter en tid började jag välja bort måltider, trots att jag var så sjukt hungrig att jag kunde spy, men jag mådde bra då, trodde jag.
Sedan fick jag ångest för att jag var så vansinnigt hungrig men inte kunde äta att det enda jag tänkte på var mat.
Nu, äter jag när jag måste, små portioner och har mer kunskap om mat än någonsin. Jag vet exakt vad jag ska äta, när jag ska äta och hur mycket. Jag har stenkoll, jag mår fortfarande dåligt pga mat, men det är under kontroll, så det finns hopp om att jag ska bli fri detta.

---

Vi bryter detta med ett mer vardagligt problem; tenta!
Usch och fy och blä! Jag sket i skolan totalt i julas, så nu ligger jag efter. Rapporten är skriven, dock inte inlämnad, och sedan har jag tentan från helvete kvar. Det är vansinnigt tråkig och svår. Men enligt lärarna så är den nödvändig, jag vet inte om jag håller med. är det nödvändigt att läsa en kurs så ytligt och slarvigt, att man bara kan sakerna till tentan och samma sekund man kliver ut ur tentasalen så är "kunskapen" borta?