Tuggummimaskin vs bollhav.

Vi kanske läser ofta om hur författare försöker beskriva vad ADHD är. Jag har läst en hel del och det är mycket bra. De skriver ofta om symtom, hur ADHDn ska behandlas och hur du ska lära dig att leva med den. Men kanske inte lika ofta beskriver den hur en person med ADHD själv upplever sin funktionsnedsättning. 
 
Jag ska försöka förklara den från min synvinkel. 
Tänk dig en tuggummimaskin där du kan stoppa in mynt för att få ut tuggummin. Tuggummina symboliserar våra tankar, idéer, våra arbetsuppgifter, våra måsten etc. Myntet du stoppar in är din impuls. Du stoppar in myntet med impulsen att du ska klä på dig, du vrider om reglaget och ut kommer ett tuggummi, som i det här fallet är att du faktiskt klär på dig. 
Det beskriver en normal störd människa (en person utan någon diagnos). 
 
Nu vill jag att du tänker dig ett bollhav, där bollarna i havet symboliserar samma sak som tuggummina. I detta bollhav så simmar du runt bland bollarna, alltså din tankar, dina idéer, saker du vill göra, saker du måste, tider du ska passa, ord du ska säga, ord du inte bör säga etc. Allt är i en enda röra. Du kan inte bara stöta på en boll utan att du rör vid en annan, eller tre fyra andra bollar. Du börjar leka med en boll, men upptäcker att det finns andra bollar som är minst, eller kanske ännu roligare att leka, så antingen så har du flera bollar i luften eller så har du släppt (glömt) den första bollen. 
Till skillnad från tuggummimaskinen så har du inget myntintag på ditt bollhav där du stoppar in ett mynt och för ett tuggummi (produkt), du kan inte välja att göra en sak i taget, och skulle det finns något slags intag så skulle ändå inte bara en boll komma ut, utan flera. Med adhd kanske du har en grundtanke, och så går du in i ditt bollhav och försöka lösa din tanke, men ut kommer en helt annan produkt, eller kanske flera produkter. Grundtanken var kanske en röd boll, men ut kommer du mer flera olika färger eller kanske en boll med massa färger. De med adhd kan skapa oändliga kombinationer. 
Vissa föredrar tuggummimaskinen medan andra ser många fördelar att simma runt i ett bollhav. 

En milstolpe.

Jag tappar andan.
Paniken skriker inom mig.
Var är jag? vem är jag ? vad gör jag? varför ?
 
Under flera års tid har jag krigat för mitt egna mående. Jag har gått till psykolger, kuratorer och läkare, med mer eller mindre bra resultat. Jag har känt en otrolig sorg inom mig pga meningslöshet. Jag har inte förstått varför jag ska kliva upp, varför jag ska duscha, eller varför jag ska gå på ett jobb som jag ändå är osynlig på. Jag har känt att var jag än var, vad jag än gjorde så hade jag ingen betydelse. Samtidigt har jag alltid haft mina höga krav på mig själv att alltid "vara bättre". Inte egentligen bättre än andra, utan bättre än den jag tidigare var. Jag ska alltid prestera och överträffa mig själv. Mina orolimliga krav har vuxit med åren. Även fast jag har haft förutsättningarna emot mig så har jag ändå trott att jag ska vara bättre. Bättre än vad?  
Jag har i perioder hatat mig själv, och varit rädd för mig själv att jag ska skada mig själv eller mina nära. 
Genom dessa år har jag funnit olika mer eller mindra bra strategier för att faktiskt överleva. Ibland har allt flytit på, vissa andra dagar har jag behövt många hjälpmedel för att faktiskt klara av en vardag som alla andra tycks klara av galant. Vissa dagar har jag druckit mig så full att andra har fått tagit hand om mig, jag har tagit droger, skadat mig själv och även andra, både fysiskt och psykiskt. Alla dessa dagar har jag haft en sådan ångest efteråt, för jag är inte så. Jag är inte den som skadar andra. Jag vill rädda alla. Men just nu under denna tid har jag haft stor fokus på att rädda mig själv. För andras skull. För vad jag än har skrivit nu, så har jag ändå vetat att jag har haft en betydelse för en hel del människor. Vissa människor finns inte kvar i mitt liv, pga mig och mitt beteende. 
Jag har aldrig varit nöjd med det jag har gjort, därav varför jag aldrig är kvar på samma ställe mer än ett halvt år. 

Idag nådde jag äntligen en milstolpe jag har väntat på över ett år. Jag har varit hos läkare och psykologer för att göra ett sista försök att rädda mig själv. Jag har genomgått tester, prover, intervjuer och observationer. Vissa att testerna var oerhört jobbiga, och vissa andra har ökat min förståelse varför jag är den jag faktiskt är. 
 
Jag är Emma, och jag har ADHD. 
Innan du dömer mig så rekommenderar jag att du läser på mer vad ADHD är. 

Att ta riktigt jobbiga beslut!

Jag vaknade upp imorse med en chock när klockan ringde 5.30. Det enda jag kunde känna i hela min kropp var NEEEEEJ!!

Inte nödvändigtvis för att jag skulle upp tidigt eller åka på jobbet eftersom jag både gillar tidiga mornar och mitt jobb. 
Imorse kände jag en stor sorg, nästan som ångest. Jag tog ett stort och viktigt beslut igår som gör så fruktansvärt ont i mig. Jag vet att detta beslut var nödvändigt men jag vet också att jag kommer bära på en sorg under lång tid. För mig som redan har en hel del problematik är detta något jag måste kriga mig. Att orka kliva upp, ta hand om barn, gå till jobbet och att laga mat kommer kännas tungt. Att bara ringa ett samtal eller ta en dusch kommer skapa en sån otrolig ångest för mig vissa dagar. Nu om något behöver jag mina vänner, mina barn och något roligt att se fram emot. 
Jag vet att detta går över och när jag har gått vidare kommer jag förhoppningsvis må bättre, som var hela tanken med detta beslut. 
Men fram tills dess kommer det bli mycket te, kramar och en hel del tårar.... 


Att stå i ett ytterligare ett vägskäl.

Ibland känner jag att luften går ur mig. Finns inte en chans i världen att jag kommer orka hur länge som helst. Jag må vara positiv många gånger men det kommer inte räcka enda fram. 

Jag är trött på att bli besviken, att behöva tjata och sedan få skit för saker jag inte ens gjort.
Jag står i ett stort och avgörande vägskäl just nu. 
Jag har stått kvar ett tag nu med tron om att det skulle vara bättre än att ta ett riktigt fast beslut. 
Men då ska jag säga er att här vid vägskälet blåser det kallt, marken är full av skit och personerna jag träffar här är kanske de som en gång i tiden tog fel beslut, vid deras vägskäl. Människor utan livsglädje och drivkraft.
Jag måste ta ett beslut. Om inte för min skull, så för mina barn. Vackrare barn går inte hitta. 

Så var min kväll
Ber om ursäkt i förväg om jag skrivit konstigt, sitter på toan och skriver från mobilen. Så har överseende med det 😂


Att hitta sin andra hälft.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att träffa någon som är lik mig. Någon som kanske tycker som jag, känner som jag eller tänker som jag. Jag vet att det finns inte en enda människa på jorden som är lik någon annan, givetivs. Men jag skulle vilja träffa den där personen som är åtminstone en åttondel lik mig. En som har samma passion som mig, som lever för att rädda vår planet och djur och människorna som lever på den.
Samtidigt ska just den människan vara en person som älskar mig, som förstår mig, eller åtminstone gör allt i sin makt för att försöka förstå mig.
Som det känns nu så hamnar jag dagligen i situationer där jag måste förklara, och försvara, den jag är. Ständigt stöter jag på motgångar, och visst det kan motivera mig ibland, men många gånger är det bara jobbigt. Det får mig att känna mig ensammast på jorden. Jag vill ha en person vid min sida som stöttar och knuffar mig åt den riktning som jag vill, de där gångerna då jag har hela världen emot mig. För även jag ger upp ibland, även fast jag gärna inte vill visa det. Jag tror på min sak, men att ständigt stöta på motgångar gör att det blir tufft emellanåt.
Det här gör att jag isolerar mig mer och mer. För jag orkar inte inte vara bland folk som ändå inte accepterar mig för den jag är, eller folk som medvetet provocerar mig, bara för att få sin sak genom.
Jag vill träffa den där personen som aldrig lämnar mig, som aldrig medvetet sårar mig, en person som ringer mig varje dag bara för att kolla hur jag mår, en person som alltid tänker på mig när den vaknar och innan den går och lägger sig. Jag skulle vilja vara den viktigaste personen i någon annans liv, och inte bara hos mina barn. För de har snart växt upp och hittat andra i världen att älska.
Denna person behöver nödvändigtvis inte vara en partner, jag skulle dö av lycka om jag skulle hitta mig en bästa vän som ville samma sak i livet. Tänk vad mycket vi skulle åstakomma då, hon och jag, utan en massa värdelösa karlar i våra liv.

Att älska någon.

Det är inte så himla svårt. Även fast många gärna vill påstå det. Det är inte svårt när man vet att något är rätt.
Vi måste bara komma till insikt vad som är viktigt för oss och för dem i vår omgivning.
Det är inte så himla svårt att behålla det vi vill behålla, visa det som behövs visas, och att lyfta upp dem som behöver lyftas upp.
Jag förstår givetivs att vi alla människor är olika och att vi visar kärlek på olika sätt. Men det vi alla behöver jobba på är att lyssna på dem vi håller kär. Lyssna på vad de säger. Om vi lyssnar för att förstå istället för att lyssna för att bekräfta, så kommer vi göra stora vinster. Om vi lyssnar för att förstå så kommer vi ställa nyfikna frågor, vi kommer göra allt som står i vår makt att förstå den människan vi älskar. Hittar vi någon att älska så måste vi behålla den personen genom att behandla den väl, visa vår kärlek och få personen att känna sig trygg i vår närhet.
Vi kan inte bara låta människor gå bara för att vi inte "kan" visa känslor. Ibland är det bara att släppa allt det där vi har lärt oss om att vi ska hålla masken, och även det där om att vi ska vinna argument. Släng jantelagen åt helvete, den har väl aldrig gjort någon nytta?
Vi förlorar människor genom att alltid vara den som ska ha sista ordet, eller om vi förjämnan tror på allvar att vi alltid har rätt.Ibland är det bra att hålla käften, även fast vi är säker på att vi har rätt, för annars kanske vi förlorar den där fina fantastiska människan vi har framför oss.
Vad är det jag vill säga med detta blogginlägg? Ärligt talat så vet jag inte. Jag är dödstrött. Haft sex ungar här på pyjamasparty och jag har inte ens städat undan.
 
Men om jag ska säga något plockat direkt från mitt hjärta så är det så här:
Jag är förtvivlad, jag är sliten, jag gråter varje dag, jag älskar, jag saknar och jag är desperat. Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Varför jag för det jag gör, eller vad jag ska göra i framtiden.
Jag är olyckligt kär, som alltid kanske. Jag vill vara med en person som är så svår att vara med. Han är inte en dålig människa, utan att vi kan inte vara tillsammans. Vi fungerar inte. Men jag älskar honom så himla mycket, men nu är beslutet taget och jag måste fullfölja detta. Det gör oerhört ont i mig och jag önskar det fanns ett sätt, men jag är rädd att det inte finns det. Jag reder mig alltid även fast detta känns rent utsagt förjävligt.
Ibland undar jag om jag någonsin träffar någon som kan älska mig på det sättet jag behöver?
Jag undrar också om det finns någon som skulle förstå mig, lyssna på mig och respektera mig och mina val.
Det enda jag egenltigen vill är dela mitt liv med någon som älskar mig, avgudar mig, och visar det för resten av världen. Som lyfter mig när mina ben inte bär mig, som älskar mig när jag själv inte kan älska mig, en person går vid min sida på den väg jag har valt. Respekterar mig fullt och heligt. Jag vill ha en sån person. Ingen annan. Det är faktiskt inte så himla svårt.
Nej det är inte ett dugg svårt, utan det är alla människors rätt att få träffa en sådan person och leva med den resten av ens liv.
Det är inte så himla svårt, kan man tycka.

Att använda andras bränsle.

Jag tror att jag har gått in i en försenad 30-årskris. Dagen innan min födelsedag fick jag också ett mindre psykbryt, men efter det så har det inte varit så mycket. Jag hade ju allt som jag någonsin har önskat mig, så jag hade väl egentligen inte något som jag saknade,
Nu däremot har jag gått in i något, om det är en 30årskris eller bara en vanlig "Emma-kris" vet jag.
Jag är som vanligt så att jag hela tiden sträver efter något mer, inte nödvändigtvis bättre, men något mer. Jag vill skapa något, bidra med något, finnas för någon etc. Jag vill inte bara vara. Jobba, laga mat, sova, upp igen. Jag vill mer. Något mycket mer. Att ta hela min semster och resa till Nepal och hjälpa flickorna där har slagt mig. Då är det bara det praktiska med barnen som måste ordnas. Jag kan inte ta med dem, men jag kan samtidigt inte vara utan dem. Jag har också fortfarande drömmen att skriva en bok, göra en film, vara med i en film, eller engagera mig politiskt ett snäpp högre. Ja ni förstår, något som gör fotspår. Jag vill finnas. Inte bara vara.
Ja, nu svänger jag ut lite. Min kris handlar inte direkt om Nepal eller om film och böcker. Nej det handlar om att jag vill ha ett tredje barn. Jag vill verkligen det. Vet inte om det är för att alla andra skaffar barn just nu, eller för att mina "bebisar" är så stora nu att jag knappt hinner se dem om dagarna då de springer till kompisar och träningar och allt vad det nu är.
Får höra att jag har mycket tid på mig. Jag är ju bara 30 år gammal. Men jag ser det inte så. Efter operationen har jag känt att min tid är knapp, att för varje dag som går så sjunker min chans att bli gravid. Vilket är sant förvisso, men antagligen så sjunker chansen väldigt lite varje dag, men any how... Mitt problem är nu att jag vill ha allt stabilt. Jag vill att det ska fungera på jobbet, hemma med hushåll, läxläsning, läggning, helger etc. Just nu lever jag bara i ett kaos. Jag känner att jag inte hinner med allt. Har pratat med flera om detta och det svar jag får då är "du måste priritera om" eller "sänk dina krav". Men det hjälper mig föga eftersom jag har sänkt mina krav så lågt det bara går, utan att jag bryter ihop. Prioriterat om har jag också gjort. Jag vet att krävs något mer, något större för att jag ska få ordning på mitt liv. Och jag har på sätt och vis redan gjort det. Jag har tagit ett stort beslut osm kommer vara oerhört tungt ett tag, men jag vet att jag har stöd. Jag vet att mina vänner finns där, min bror och mina föräldrar. Men samtidigt i detta så är jag så vansinnigt ensam. Jag är helt själv i allt jag gör.  Vilket vi alla människor är på sätt å vis. Vi är vår egna motor, och det är bara vi som kan köra, även fast vi lånar bränsle från andra.
Detta var inte det jag hade hoppas på eller det jag egentligen vill. Men det är det absolut bästa för mig och barnen.
 
 

Att bli tråkig.

Jag kan inte skriva! Jag har ingen inspiration längre. Förut kunde jag skriva varje dag, flera gånger om dagen till och med. Det är väl det som är fördelen med att må riktig uselt. Att jag hade många tankar som gjorde att jag fick något att skriva om.
Just nu rullar mitt liv bara på. Inget nytt egentligen. Jag mår lagomt bra vissa dagar, andra dagar mår jag toppen! och tredje dagen är allt skit. Men just de dagarna beror oftast på att jag har glömt att ta min medicin, så dagen efter är allt som det ska igen. Många gånger känns det som om jag är blir bedövad, att jag inte längre bryr mig om saker som jag tidigare har brytt mig om. Eller snarare att nu är jag inte lika blödig för saker som tidigare. Det är synd på ett sätt, för jag lever mitt liv bara nu. Jag kollar inte över axeln som jag gjorde tidigare. Jag krigar inte längre på samma sätt, utan jag tar mig genom mina dagar, mina veckor och mina månader precis som alla andra.
Jag är rädd att jag glömmer något på vägen.
Men jag är fortfarande samma drömmande naiva impulsiva narcissist! Bara det att jag har tonat ner lite nu. Inte för att jag var tvungen, utan för att det har bara blivit så. Jag har blivit betydligt mindre social, är inte alls lika fysisk aktiv som jag tidigare var och bråkar inte lika mycket på folk omkring mig.
Jag har nästan blivit lite för osocial för mitt eget bästa antar jag. Jag vill inte umgås med folk egentligen. Livet fungerar utan andra. De enda två personerna i mitt liv jag aldrig lessnar på är mina barn. Just nu ligger mitt största fokus på dem och att vi ska få spendera så mycket tid tillsammans som möjligt. Vilket var orsaken till att jag självmant lämnade de jobb jag trivdes väldigt bra på, men hade lite udda arbetstider. Ironiskt nog så känner jag att jag har mindre tid med barnen nu när jag jobbar måndag-fredag 9-17 eftersom då är det massa annat vardagsbestyr som jag måste rodda ihop när jag kommer hem från jobbet. Men jag kommer nog in i detta sinom tid.
Nej, nu känner jag att jag måste sluta skriva då jag skriver om tråkiga vardagssaker, vem orkar läsa om detta ?
 
Hej!

Att sortera, på olika plan.

Vilket inre krig jag bekämpar nu. Men det är tur det, att jag just bekämpar det, och inte bara låter det ta över. En del av mig har nog redan gett upp, den delen som kriget har besegrat. Min livskraft och min tro om ett bättre liv är det som gör att jag fortsätter. Jag tror ändå att någonstans finns lyckan, och att även jag en dag kommer att finna den. Fast nu var jag kanske lite dramatiskt, klart jag har lyckan i mig, men den är nog lite vilse bara. Jag lever det liv jag länge har drömt om, men lyckan har som inte kommit ikapp än. Det kanske bara är så enkelt att lyckan vill inte vara för naiv och väntar tills allt är bra på riktigt, och då jävlar kommer jag vara lycklig.

Idag bröt jag ihop hos min kurator, vilket är ovanligt. Att gråta inför folk är inte min grej, men nu gjorde jag det.
Jag har haft tre tuffa dagar. Det enda som egentligen kan förklara det är att det är så sjukt mycket som står på spel nu, det är så mycket som sker. Jag skrev på Facebook hur glad jag är över mitt nya jobb, min nya lägenhet och att livet är med mig nu. Och klart att det är så, livet är egentligen jävligt bra. Men det är för mycket på en gång. Och jag är helt själv i detta. Jag vet inte hur jag ska lyckas få ihop allt. Mitt i flytten har jag även semester och vill tillbringa tid med barnen och ta det lugnt. Inte packa hela dagarna!
Klart att jag kan be folk om hjälp men jag vill försöka klara detta själv, jag har gjort flyttat förut och det gick ju vägen. Idag ska jag iaf hämta de första kartongerna och börja rensa!
 
Allt mitt kaos och att jag bröt ihop hos kuratorn resulterade i att jag fick akuttid hos läkaren samt att min utredning kanske påskyndas, eller kanske inte. Vi får se.
Jag orkar inte längre tro på vad någon säger, litar inte på någon alls för tillfället. Det är en stor sorg för mig för jag behöver trygghet, och nu har jag allt annat än trygghet.



 








Jag säger till mig själv varje dag "Mitt liv är perfekt, mitt liv är perfekt, mitt liv är perfekt!" så en dag kommer kanske kroppen lyssna på detta och låta mig vara lycklig!

När det sunda blir ett sjukt beteende.

Den som har missat att jag är en djurvän och värnar om miljön måste bo på en annan planet. Mina vänner bör vara mer än väl medvetna om vart jag står, vad jag tycker är viktigt och vad jag kommer att kämpa för.
Jag tycker det är superviktigt att tänka på våra val. Därför väljer jag att äta vegetariskt, ekologisk, fair trade, palmoljefritt etc etc ( börjar bli lite begränsat över vad jag faktiskt kan äta utan att få dåligt samvete). Jag försöker få andra att bli  medvetna om detta och hoppas att jag på något vis har påverkat andra människor. Detta är något jag kommer fortsätta med eftersom detta är jag, jag älskar djur och vår planet och jag vill kunna göra allt som står i min makt för att rädda de liv som går att rädda.
Fast, detta kan också bli min undergång. Att jag till varje pris ska rädda varje liten varelse på jorden, att jag ska påverka allt och alla, att jag hela tiden ska göra medvetna kloka val.
Detta bland annat gjorde att jag valde att göra slut med min pojkvän. Och som vanligt ångrar jag mina urusla beslut så idag i bilen påväg till jobbet inser jag något som jag aldrig kunde ana! Har detta gått över styr? Mitt beteende som i början skulle vara ett sunt val där jag äter bra för både min kropp och för miljön, har nu sakta gått över till ett sjukt beteende. Jag följer bara sidor på facebook som har med att äta vegetariskt, rädda djur, rädda naturen, vad man ska äta, vad man inte ska äta. Jag läser på om allt jag kan läsa på om. Jag tar till mig vad alla skriver och jag blir helt frenetisk. Jag försöker påverka andra genom att säga hemska saker och spyr ut mig saker som jag egentligen inte tror på själv, bara för att ha någon form av poäng. Detta kommer driva mig i fördärvet, och till vilket pris? För att kunna rädda ett parkyckling, en gris och kanske en eller två isbjörnar?
Hur blev jag denna person som skulle kunna gå över människolik för att rädda några enstaka djur?
Jag har nu gått genom min facebook och har medvetet slutat följa sidor som påverkar mig negativt. Jag kommer fortsätta äta vegetariskt, jag kommer fortfarande skänka pengar och jag kommer vilja åka och rädda världen på något vis, men jag måste ha en vardag också. Jag måste kunna leva utöver detta.
Idag på utbildningen pratade vi om värderingar och att acceptera andra. Vi pratade om att vi alla människor är födda med olika värderingar och detta är något som är svårt att ändra på, men att vi kan anpassa vårt beteende och att vi alltid ska acceptera varandra olikheter. Jag förstår nu att jag har gjort ett oerhört misstag, att tro att min tro är den enda rätta. Att alla andra som inte tycker som jag är idioter. Så klart de inte är idioter, de är bara andra människor med andra värderingar.
Jag måste ta plats och berätta vem Emma är, men samtidigt måste jag lyssna på dem som står mig nära, vilka dem är. Så att de blir sedda, respekterade och framför allt så att jag inte förlorar ytterligare en viktigt person i mitt liv. För snart står jag ensam kvar, med min vegobörjare och mina hemgjorda tygskor.
Till dig, från mig, förlåt.

Att titta tillbaka, inte alltid dåligt!

Ibland kan det vara nyttigt för mig att läsa genom gamla inlägg här på min blogg. Jag brukar undvika det eftersom jag oftast tycker det är lite löjligt det jag skriver. Roligt ändå att jag tycker ångest, depresstion etc är löjligt och påhittat även fast jag själv är mitt uppe i det. Beror det kanske på att jag vill dölja något, eller att jag faktiskt bryr mig om vad andra säger om just detta ämne? Lustigt hur som helst.
Anledningen att jag skriver just detta inlägg är för att reflektera över hur jag skrev för exakt ett år sedan.
En del har förändras men mycket finns fortfarande kvar, på gott och ont. Det får mig att tänka att något måste förändras. På riktigt!
Tidigare har jag skrivit mycket om förakt, avundsjuka och rädsla. Nu tror jag (eller HOPPAS jag) att jag inte skriver så mycket om just de två första, för det är egentligen inte viktigt för mig.
För exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg som bara skriker "ensam stark". Att det enda jag behöver i mitt liv är mina två barn, och att resten var skitsamma. Tur att det har förändras! Jag är inte längre ensam. Idag har jag faktiskt en människa i mitt liv som jag kan tänka mig att leva med resten av mitt liv. Att vår lilla enhet på tre kan faktiskt bli fyra, eller kanske till och med fem eller sex!
Nu sagt om det. Jag länkar till mitt gamla inlägg och så får ni själva jämföra, om ni orkar ^_^
http://emmasofiewiberg.blogg.se/2015/april/nar-familjen-slutar-vara-familj.html

Att brottas med björnar

Du är ute och går i skogen, allt och frid och fröjd. Du känner dig lugn och livet är på din sida. Sedan upptäcker du att det står en björn bara några meter framför dig. Du ser honom, han ser dig. Du inser nu att det enda du verkligen kan göra är att springa. Du måste springa för glatta livet. Du springer, han springer. Ni springer båda för samma sak, överlevnad. Även fast du kanske vet att det är kört för dig, (för vem kan springa ifrån en björn?) så fortsätter du springa. Du har svårt att andas, dina ben skriker och du är hungrig. Samtidigt vet du att om du stannar så kommer björnen att döda dig, så det enda alternativet du egentligen har är att springa. Springa utan luft, med smärta i benen och är utsvulten. Under denna flykt är du livrädd att kliva snett och falla. Du parerar för varje rot, stubbe och stockar som du möter i skogen. Utmaningar som du i vanliga fall skulle klara av med galant, men nu handlar dessa hinder om liv och död.
Så är det att leva med ångest, en ständig kamp mot det som kommer att ta ditt liv. Du kan inte stanna, du måste vidare för annars kvävs du av ångesten. Du vet att du inte kan fortsätta som du gör, för du slits av att fly, att inte andas, att inte njuta av det som gör att livet är värt att leva. Du har inga valmöjligheter, för du vet att för samhällets skull måste du fortsätta kämpa. För du är trots här på jorden för alla andra (?). Den där björnen som jagar dig blir kanske också utmattad ibland, och du behöver inte längre springa, du kan gå snabbt ett tag. Sedan när björnen har fått ny energi så är det igång igen, att bara springa.
Alternativet att stanna upp och döda björnen finns, men du vet att du ensam har inte verktygen att besegra denna best. Du vet att om du ensam skulle kriga mot den så är oddsen inte på din sida. Men när du är i ständig flykt så har du svårt att samla verktyg som hjälper dig att ta död på björnen. De dagar då björnen är tröttare än vanligt och du har möjlighet att fixa verktyg för att en gång för alla göra slut på björnen, ja då har du inte tid! Du är hungrig, du har ont och du är trött. Du måste äta, du måste läka dina sår och du måste vila. De dagar när ångesten är under kontroll så måste du ta itu med sakerna i ditt liv som du ligger efter med. Duscha, laga mat, städa, betala räkningar, tvätta, ta hand om barnen. Sedan när/om du har hunnit med allt detta så kanske ångesten blommar upp igen. Björnen är tillbaka, vildare än någonsin, och din vilopaus är nu över och du måste springa, springa för att inte dö, igen.

Att sätta sina barn i första rummet, jämt och för evigt.

Skrev igår ett oerhört miserabelt inlägg där jag försökte beskriva hur jag mådde just igår. Inlägget var inte för att berätta att jag skulle skada mig själv på något vis, utan mer förklara hur en människa verkligen kan må, och om jag någonsin skulle skada mig själv så skulle det vara när jag mår så, och inte när allt är frid och fröjd.
Fick kommentar om jag har tänkt på om mina barn kanske läser det jag skriver. Mitt svar är: alltid, varje dag, varje vaken sekund. Allt jag gör, vad det än är så är det för mina barns skull. Det är mina barn som gör att jag kliver upp på morgonen, att jag tränar för att bli stark, att jag går på jobbet för att få lön, att jag umgås med med mina vänner för att inte bli asocial. Allt jag gör så har jag alltid en liten tanke på mina barn. Jag tänker dagligen på vad som är bäst för DEM. Ni som själva har barn kan säkert känna igen sig. Från den stunden som min äldsta son hamnade på mitt bröst på BB så har all min fokus gått till honom och senare även hans lillebror. Att få barn är det mäktigaste som har hänt mig och jag förvandlades från dag ett. Jag visste vad mitt jobb i livet var, att ta hand om dessa underbara fina varelser. Det är med mina barn som jag mår som allra bäst, det är med dem jag vet att jag måste fortsätta kriga. Det är mina barn som ger mig styrkan att gå sjuhundraelva läkarbesök, det är dem som gör att jag går och pratat med psykolog och det är dem som gör att jag gör saker för min egen skull som jag egentligen inte har lust med överhuvudtaget.
Att skriva inlägg om att tex ta sitt eget liv är kanske inte det mest optimala, men jag skriver hur jag känner. Sedan kan jag säga så här, skulle jag ens vara i närheten av att ta mitt eget liv så kan jag lova att ni är inte de första som kommer att få reda på det.

Idag ska jag dö.

Det är på en sådan här dag jag kommer att dö. Jag vet att det är då det kommer att ske. När jag känner att allt är hopplöst, att jag inte har någon jag kan förlita mig till och när livet är riktigt förjävligt. Att aldrig kunna ta mig upp igen, aldrig kunna ta ett andetag, aldrig mer se det fina i live.t Det är en sådan dag jag kommer att dö, inte de dagar som är bra. Utan idag. Fast inte idag.

Att hitta en plats i sitt eget liv.

Ett blankt blad men tankar som skulle fylla en hel bok. Idag har det varit en sån dag där jag har funderat oerhört mycket på hur min framtid kommer att se ut, eller åtminstone hur jag vill att min framtiden ska se ut.
små och stora saker. Saker från vart jag vill bo, om jag ska köpa hus eller lägenhet till mindre saker som vilka hobbies som jag ska återuppliva, vänner jag ska börja hänga mer med och hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt.
Jag sitter och funderar på vilka delar mitt liv består av. Vad som är bra och vad som egentligen är bara onödigt.
Jag inser då att jag har ett förbannat bra liv. Jag har ett jobb som jag verkligen älskar, som passar mig perfekt, jag har äntligen börjat komma tillbaka till den Emma jag var för länge sedan, jag har ekonomi att utföra mina intressen och våren börjar komma så nu kan jag fixa min uteplats ännu bättre än förra året.
Jag har börjat vågat att planera saker långt fram. Jag ska tilll stockholm i maj med en av mina bästa vänner. Sedan ska jag och barnen ner till Göteborg och bo hos min syster. Dessutom kommer jag ha totalt 6 veckors betald ledighet! För första gången i mitt liv. Jag har även startat lite olika projekt i min lägenhet/mitt liv. Jag planerar även en resa utomlands med barnen. Komma bort från Sverige och ladda upp mina batterier. Kanske blir på höstlovet då barnen är lediga, tur jag har mammadagar kvar ;)
Just nu består mitt liv av jobb, träning, fritidsintressen, barnen och förhoppningsvis mer tid med mina vänner. Jag varken vill eller har tid med så mycket mer i mitt liv. Därför inser jag att jag måste prioritera. Åtminstone om det bara är för en stund, tills allt har landat och mitt liv blir lugnare.
Det är nu jag äntligen har hittat en plats i mitt egna liv.
 

Om

Min profilbild

RSS 2.0