Har precis kommit in efter en långpromenad med en god vän och min älskade hund Ceasar. Spelar Creedence clearwater revival och måste göra ordning en varm kopp te, för jag är lite nerkyld sen promenaden. Världsligt problem egentligen, särskilt med tanke på den tid vi nu lever i. 

 

Var länge sedan jag skrev något här, och jag vet inte ens vad jag ska skriva om. Känns naivt att tro att jag skulle kunna beskriva allt som har hänt i mitt liv sen sist jag skrev i ett enda inlägg. 

 

Jag delar mycket på facebook. En väldigt blandade kompott av saker. Jag delar en del politiska saker, en del saker om ADHD, mycket om djur och natur, lite roliga bilder och texter, men allra mest är nog på  min hund och mina tokiga katter. Inget av det här beskriver mig egentligen. Eller det skrapar väl lite på ytan om vem jag kan tänkas vara. 

Jag tycker det är lustig grej egentligen när man ska beskriva sig själv. Iaf när jag ska beskriva mig själv, för Jag Emma Viberg är ju olika personer varje dag. Eller jag är samma människa men jag skulle använda olika beskrivningar om mig själv beroende på vilken dag det är. Därför jag avskyr att skriva ett personligt brev som ska sammanfatta vem jag är. Det enda jag egentligen kan säga och säkert mena nästa gång jag gör ett tappert försök att beskriva mig själv är att jag är en sån person som man inte ska läsa om utan man måste uppleva mig! 

Jag är en te-narkoman som älskar mat, godis och kramas med mina barn. Jag bjlir galet lätt uttråkad, och därför är det underligt att jag har bott i samma lägenhet och jobbat på samma jobb nu i fyra år. Men till mitt försvar så tror jag det beror på att jag har gjort om min lägenhet många gånger samt att jag har ett jobb där en dag är aldrig en annan lik. Har provat på vården, städ, reception pch butik, men det är något som verkligen inte fungerade för mig. Jag trivs med mitt jobb men jag jobbar inte med det jag drömde om som barn. Hade den 15åriga, skolkande, tjuvrökande, svärande, röriga Emma fått höra att hon en dag skulle jobba på skola så hade hon nog ramlat pladask på marken av skratt. Under min högstadie- och gymnasietid hade jag nog fler dagar frånvaro än närvaro. Vet inte ens hur jag fick ta studenten med tanke på att jag kuggade de flesta prov jag skrev. Klarade knappt högskoleprovet. Men på nått jävla underligt vis kom jag in på universitet och fick min revanch. Som ni förstår så pluggade jag knappast svenska då min stavning är katastrofal, samt att det finns tydligen inget rättstavningsprogam på denna blogg! 

Att jag klarade universitetet är mina barns förtjänst. Eller snarare deras existens gjorde att jag fixade det. Enda sen jag väntade äldsta sonen har jag gjort allt för deras skull. Från den minut jag fick veta att jag hade ett liv inuti mig så visste jag att det är nu det är allvar. Nu är det inte bara mig själv att tänka på. Nu har jag ett annat liv att tänka på. Och jag hade turen att få ytterligare ett barn ca 2 år efter första sonen föddes. 22 år gammal och tvåbarnsmamma, men jag levde som om jag klarade allt. Och tur är väl det! Hade jag varit i den sisten idag hade jag satt mig på gatan och storgråit och verkligen tvivlat på mina förmågor. Nej, när jag var 22 skulle jag visa alla andra att även fast jag var ung så skulle jag klara mödraskapet med bravur! 

Livet förändrades och som 24 åring var jag inte vara tvälåbarnsmamma, utan även ensamstående två barnsmamma också! Nu har jag en bra far till mina barn så jag fick självklar mycket hjälp från honom. Tre år universitet studier tog mig ca 4 år, men idag har jag mitt examensbevis, och det ledde till att jag fick fast tjänst inom kommunen. Började att jobba med ensamkommande och gled sedan in på en räkmacka och fick jobbet jag har idag. 

Från den dagen jag skaffade barn så satt jag mig själv åtsidan och la all min energi på mina barn., och med bra resultat! Idag har jag en 11 och 13 åring som är väluppfostrande, goda, omtänksamma ödmjuka människor. Båda med ett jävla humör och totalt olik mig på många vis, men de mest fantastiska människor jag känner, såklart. 

Men nu då? Slutar föräldraskapet nu? Nej, såklart inte men det känns ju märkligt när jag knappt är med mina barn då de umgås med egna vänner, eller spela dataspel. Det är nu jag har tillfälle att hitta tillbaka till mig själv igen. Har försökt göra saker jag tidigare har gillat men inget fastnat. Idag är jag istället en soffpotatis som bara kollar på serie och lever med jobbig ångest. Tappat min egna identitet. Jag gillar fortfarande en hel del saker, men det är ändå något som fattas. Har länge försökt förstå vad det är som jag behöver, men inte hittat svaret. 

Att skaffa hund har ju varit en ordentlig investering för mitt mående. Han får mig att gå långa härliga promenader, att få rå om en annan varelse, ha en anledning att kliva upp på morgonen och komma hem efter jobbet. Min glada lilla, kattsmaskande lurv! Men trots att jag har honom så känner jag att jag vill något mer. Jag vill något större än att lunka på i ekorrhjulet. Jag vill åstadkomma något annorlunda eller fantastiskt. Jag vill gå emot normen och skapa något som bara är mitt!  Har funderat på att starta företag men det är en oerhört läskig idé med tanke på mitt mående. Kan gå från 100 till 0 på bara nån minut. Att bara lämna allt och flytta till ett torp och bli författare har varit en annan tanke, men också väldigt naivt. Jag, författare? Har aldrig puplicera något riktigt. Vem skulle vilja köpa mina böcker? 

Köpte en adventskalender från Triss nu först december, och hoppas att jag ska vinna en miljon, men det kommer inte hjälpa min dröm för en miljon är inte särskilt mycket om man ska leva endast med dem pengarna. 

Jag får fortsätta fundera å testa på å se vart jag kommer hamna i framtiden. Förhoppningsvis i ett hus eller ett torp iaf ! 

 

tack å hej.

Ett blankt blad men tankar som skulle fylla en hel bok. Idag har det varit en sån dag där jag har funderat oerhört mycket på hur min framtid kommer att se ut, eller åtminstone hur jag vill att min framtiden ska se ut.

små och stora saker. Saker från vart jag vill bo, om jag ska köpa hus eller lägenhet till mindre saker som vilka hobbies som jag ska återuppliva, vänner jag ska börja hänga mer med och hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt.

Jag sitter och funderar på vilka delar mitt liv består av. Vad som är bra och vad som egentligen är bara onödigt.

Jag inser då att jag har ett förbannat bra liv. Jag har ett jobb som jag verkligen älskar, som passar mig perfekt, jag har äntligen börjat komma tillbaka till den Emma jag var för länge sedan, jag har ekonomi att utföra mina intressen och våren börjar komma så nu kan jag fixa min uteplats ännu bättre än förra året.

Jag har börjat vågat att planera saker långt fram. Jag ska tilll stockholm i maj med en av mina bästa vänner. Sedan ska jag och barnen ner till Göteborg och bo hos min syster. Dessutom kommer jag ha totalt 6 veckors betald ledighet! För första gången i mitt liv. Jag har även startat lite olika projekt i min lägenhet/mitt liv. Jag planerar även en resa utomlands med barnen. Komma bort från Sverige och ladda upp mina batterier. Kanske blir på höstlovet då barnen är lediga, tur jag har mammadagar kvar ;)

Just nu består mitt liv av jobb, träning, fritidsintressen, barnen och förhoppningsvis mer tid med mina vänner. Jag varken vill eller har tid med så mycket mer i mitt liv. Därför inser jag att jag måste prioritera. Åtminstone om det bara är för en stund, tills allt har landat och mitt liv blir lugnare.
Det är nu jag äntligen har hittat en plats i mitt egna liv.