Hej Emma. 

Jag vill börja och säga att du fixar det här! Du är grym. Och blanda inte hembränt med Coca-Cola, du kommer inte kunna dricka coca cola på flera år! 

Jag är ditt snart 37 åriga jag, och jag tänkte spoila lite om ditt liv. För jag har redan förstört så många liv, tänkte att jag kunde även göra det med mitt egna. 

Vid den här tiden har du redan supit dig full alldels för många gånger vår mamma å pappa vill veta. Sluta med det! Du kommer stanna i växten, eller vad vet jag. Men det är dumt! 

Eller äsch gör va du vill, men gör slut med punkaren, han är toxic. 

Du kommer klara högstadiet nätt och jämt, du kommer att komma in på det program du sökt på gymnasitet, och du kommer ha dina tre bästa år i Strömsund. Ja du läste rätt. Vår mamma kommer tvinga dig att flytta till Strömsund. Misströsta inte! Du kommer få träffa dina absolut bästa vänner där, vi är vänner än idag. Pratar med dem dagligen. De kanske är lite störda på sitt vis, men de kommer finnas vid sida hela vägen. Även fast du kommer bli nedslagen av en av dem. Men du kan sätta dig på henne, hon är typ 1,50 lång. 

Du kommer göra sjukt mycket galna saker på gymnasiet, och allt är inte inom lagens ramar. Men du kommer undan. Det är väl det som räknas? 

Jag tänker inte egentligen säga åt dig att inte bli kär i just den där killen, eller plugga mer, eller välj dina vänner noggrant, du måste göra dessa misstag för att komma hit där jag är idag. 

Anledningen att jag skriver till dig nu är att jag måste be dig (mig?) om den absolut största tjänsten någonsin. Se det som en gåva från mig till... mig... 

Vet att du redan börjar tröttna på att läsa en text längre än en baksida på ett mjölkpaket så här kommer det: 

Prata om dina känslor! Wow! klyschigt! men tro mig. Prata om dem med vår mamma å och pappa. Prata med din bror, och din syster för den delen. Prata med dina vänner. Prata med alla idioter till pojkvänner du kommer skaffa dig (japp, du kommer få en härlig överraskning där). 

Visa dina känslor! uttryck dina känslor. Prata med psykolog om så nu skulle behövas. 

Kom närmare dig själv. 

Varför jag gör denna otroligt omständiga omvägen genom tiden är för att du kommer hinna förstöra så mycket för dig själv om du inte förstår vem du är, vad du vill göra, hur du mår etc. 

Du ska veta att vi alla har känslor, och alla känslor är lika viktiga. Finns inga känlsor som är bra och känslor som är dåliga. De är bara känslor. Skrik när du blir arg om du måste. Men när du lugnar ner dig så berätta vad som gjorde dig upprörd. Gråt om du är ledsen, även fast du är bland folk. Säg sedan till personen som sårade dig. Ge dem en chans att förstå att de gjorde fel, förlåt dem en gång, sen ge du fan i dem, du har för lite tid för sånt trams. Skratta mer! Håll inte tillbaka! Finns ingen mening att hålla tillbaka ett bra humör. Bry dig inte om din image, du kommer bli sjukt jävla cool som vuxen ändå. Och din ångest, den kommer bli värre. Good to know right? Men prata med en psykolog tidigt, bearbet den istället för att dränk den. Den kommer inte ta död på dig. 

Om du lär dig att hantera dina känslor nu, så kommer ditt vuxna liv bli betydligt lättare än det skit jag har gått genom. Du kommer inte reta upp dig på saker som folk gör i samma utsträckning, du kommer inte bli tillsammans med en pundare, och du kanske kommer ha en bra relation med din familj. Och framförallt så kommer du orka leva! Ångesten kommer suga all jävla energi ur dig! 

Så, ut och prata om allt. Du kommer gynnas av det. 

 

Och en annan sak, Du har ADHD, GAD och kontrollbehov. Grattis! Nu känns det rätt okej att vara 15 va? 

 

Ångestversionen av min självbild. 

Jag har svårt att förlåta. Gör typ aldrig det. Jag säger att jag förlåter den andre för att jag får något utav det. Men egentligen så är jag fortfarande besviken på människan.

Jag har noll tillit till folk. Finns en person jag litar på till hundra procent. Och det är en person som aldrig ljugit för mig, står för vad hon sagt och är transparent. En person. Resten av befolkningen tar jag med en nypa salt. 

Vet att det är ett problem, men vad ska jag göra åt saken? Tips till er; ge fan att ljuga, försköna sanningar, manipulera och förneka saker.

Va som min vän, transparent. Eller ja... Vem bryr sig egentligen. Jag har inget här på jorden att göra ändå.

Over and out. We had a good run. 

Jag har under en längre tid känt att jag vill något mer. Jag vill utvecklas på något sätt. Som det känns nu så står jag bara fast ruttnar.  Jag är en sån person som vill ha variation och förändringar med jämna mellanrum. Nu var det länge sedan jag hade någon förändring. Vet inte om det beror på att jag har haft barnen på heltid i tre år och inte kunnat prioritera mig själv, eller om pandemin har fällt krokben på mig. Eller är det för att jag känner att jag är i den åldern där jag egentligen skulle ha uppnått något mer än det jag redan uppnått? Svårt att säga. Oavsett vad det är så känner jag så här. Jag har försökt klurat ut vad det är jag behöver. Om jag behöver flytta, göra en radikal frisyr, byta jobb, extraknäcka eller börja någon kvällskurs. Jag gör små saker mest hela tiden som känns tillfredställande för stunden. Som att lacka ett bord, se en ny film, läsa en bok, träffa nytt folk, ha spelkvällar etc etc. Det känns roligt och trevligt för stunden men jag känner fortfarande att det är ett stort hål inom mig som växer mer och mer för varje dag.

Jag har tänkt att börja plugga men vet inte inom vad. 

Jag försöker utveckla mina teckenspråkkunskaper

Jag läser böcker för att bli mer allmänbildad

Jag ser på gamla filmer för veta vad alla pratar om när de citerar filmerna.

Jag testar nya hobbies för att se om det är något jag fastnar för, vilket jag gör, en kort stund. 

Jag utmanar min sociala fobi genom att träffa nytt folk.

Jag pressar min kropp med träning, vilket jag vet är suveränt för både kropp å hjärna. 

Jag vill alltid testa nya maträtter, tröttnar på att laga samma jävla maträtt hela tiden. 

Jag vill förändra min lägenhet hela tiden, och det gör jag genom att möblera om, flytta prylar, göra mig av med gamla saker, sätta upp tavlor etc, men jag vill alltid göra mer. 

Jag har ibland sån jävla ångest att det enda jag kan göra är att ligga i soffan och äta kopiösa mänger ohälsosam mat. 

Jag får idéer om vad jag skulle kunna göra men har ibland inte kraften till att göra den förändringen. 

Jag ser hela tiden hinder för att gå det där steget åt rätt riktning. 

Jag är för rädd för att berätta för omvärlden vad det jag egentligen vill göra. Jag tror att folk ska döma mig eller krossa mina drömmar genom att säga att det är omöjligt för någon som mig att kunna uppnå det. 

 

Jag känner många många många gåner att min diagnos kväver mig. Känner mig extra kvävd när jag ser andra med samma diagnos som faktiskt lyckas prestera något. Jag är 35 år gammal, lever på ören, kan inte förändra min ekonomiska situation då jag har dragit ner på allt. Köper inte en pryl till mig själv och knappt till barnen ens, jag kan inte förändra min lön särskilt mkt. När jag får löneökning så ökar ju även min hyra så det är ju skit å ingenting egentligen. Jag kan inte gå upp i tjänst då jag redan nu jobbar precis vid bristningsgränsen till utmattning. Jag måste kriga på där jag är och belöningen är ingenting. Jag villl byta jobb för att jag måste! Jag måste förändra min ekonomiska sits. Idag får jag barnbidrag, bostadsbidrag och underhåll. Allt det kommer försvinna när barnen blir äldre. Visst då kommer jag inte bo som jag gör, men jag kommer ändå få så mkt mindre pengar. Jag vill nångågn kunna unna mig en utekväll, typ kolla på Jonas Gardell eller se en musikal, men jag har aldrig råd med det. Jag måste lägga undan pengar varje månad för helt plötsligt går bilhelvetet sönder, eller är nått strul med försäkringskassan eller nått annat. Så jag törs aldrig tömma mina konton helt och hållet. Jag känner ibland att jag lever i en ekonomisk och själslig misär. De flesta av mina hobbies kostar lite eller ingenting, tex film och böcker, träning, spelkvällar etc. Men nån gång ibland vill jag göra nått annat. Sedan har jag barn som vill ha månadspeng, åka till boda borg, åka till badhuset, äta på Max, köpa ljusslingor etc, och jag säger nej ofta men ibland känner jag att jag måste säga ja, för dessa barn är inte bortskämda med varken saker eller aktiviteter. Och när jag säger ja så känns det bra för deras skull men känner att det brinner i plånboken. 

Jag vill inte identifera mig med fattig, jag kan nog har råd med en utekväll nån gång men jag vill också kunna spara till något större i framtiden. Skulle vilja ha en stuga eller ett hus nån gång. men med min lön och mina utgifter så kommer jag ha hus om ca 245 år. Jobbigt att känna att jag aldrig kommer få det. Andra människor kan glida genom livet och få allt de behöver. De har kanske kraften att jobba heltid, har bättre lön eller öever tilllsammans med någon.

 

Jag hoppas nästan att ingen läser detta för det slog mig nu vilket jävla gnälligt inlägg. Och jag är ändå jävligt tacksam för det liv jag lever eftersom jag bor i Sverige. Hade jag bott i ett annat land så kanske jag skulle inte haft samma hjälp från staten. Så nej, så jävla synd om mig är det inte. 

Ekonomin kommer bli bättre. När barnen flyttar ut så kan jag äta linser å potatis varje dag, har lägre hyra och behöver inte köpa kläder etc till barnen. 

Jag vill allra helst just nu ha en personlig utveckling. 

 

Vad kan jag göra i dagsläget: 

söka jobb

söka utbildning

gå en kurs - hundkurs, teckenspråk, filmkunskap etc. 

flytta till landet

ta ett extra jobb (inte för ekonomins skull utan för att kunna testa något annat)

Skriva mer

Engagera mig politiskt

engagera mig inom (h)järnkoll

 

 

Just nu känns inget av det där intressant. Kanske för jag sitter här emma och är sjuk och eländig. Jag har dessutom en katt som vill hjälpa till att skriva så blir lite hackigt skrivet. 

Så nu avslutar jag detta otroligt meningslösa inlägget, med säkert många stavfel.

 

tack å hej. 

 

p,s bra jobbat om du har kommit hela vägen hit. 

 

 

Vaknade av att hunden skulle ut tidigt som tusan trots att vi la oss 1 på natten. Att ha valp är som att ha småbarn. Oavsett vilken tid barnen lägger sig så vaknar de ändå galet tidigt.. så är det med min valp också. Särskilt idag. 

Hur som helst. Har verkligen tagit det lugnt idag mellan varven.  Gjort en sak i taget. Tvättat, lyssnat på musik, gått långpromenad, pysslar, lekt med syakonbarnen å lagar nu middag. Har verkligen bromsat mig själv å sagt åt mig själv på skarpen när hjärnan börjar bana iväg på vad nästa aktivitet är, och nästnästa å nästnästnästa, å nästnästnästnästa, ja ni fattar. Istället har jag levt i nuet. Och det här fungerar skapligt. Bättre än tidigare.. Har även tagit min adhd medicin både frukost å lunch bara för att orka hela dagen. Och jag har kommit långt idag innan jag kraschade. Kl är 17 å inte för ens nu är min helvete Jävla piss snus huvudvärk tillbaka. Maten är i ugnen så jag har inte så mkt jag ska göra. Men att ligga som en hjälplös lite räka i soffan resten av kvällen är inte det jag behöver. Kan sitta i soffan absolut Men inte med huvudvärk å illamående. Och jag har oxå märkt att mitt tålamod å humör är sju helveten värre. Har inte tålamod för barnen, även fast de bara ställer e fråga eller vill välja film. Jag är ett monster! Och det är okej!! Ingen mamma är perfekt. Men att ha så här varje kväll i över två veckor är fan inte humant ! 

Aja. Jag tä mer positivt. Har haft en jättebra dag idag fram tills nu. Äntligen fått träffa två av mina brorsdöttrar idag å vi har haft roligt och mysigt. Till å med våra hundar kom överens. Lycka! 

Jag kommer ringa läkaren på NPM på måndag å be om en tid ASAP! (as soon as possible , för er som int begrip). Kunde åtminstone utesluta hjärntumör å det är jag jävligt glad för. Trodde egentligen inte att det var det men har blivit orolig då jag aldrig haft sån här ihållande huvudvärk tidigare.

Jag behöver sooova.  Nej ännu bättre. Jag behöver återhämtning.. skridskor,skidor, promenad,. Simning, goda vänner etc etc. Ja Skulle även behöva ha lite sex. Det ger väl en rejäl Jävla skjuts på humöret. Beror väl på med vem såklart. Finns nog en hel del snubbar (och snubbor) som skulle dra ner mitt mående ordentligt efter jag haft sex med dem.

Fast Måns Zelmerlöw skulle nog kunna få komma å hjälpa mig att bli frisk. Mjau....

Du är ute och går i skogen, allt och frid och fröjd. Du känner dig lugn och livet är på din sida. Sedan upptäcker du att det står en björn bara några meter framför dig. Du ser honom, han ser dig. Du inser nu att det enda du verkligen kan göra är att springa. Du måste springa för glatta livet. Du springer, han springer. Ni springer båda för samma sak, överlevnad. Även fast du kanske vet att det är kört för dig, (för vem kan springa ifrån en björn?) så fortsätter du springa. Du har svårt att andas, dina ben skriker och du är hungrig. Samtidigt vet du att om du stannar så kommer björnen att döda dig, så det enda alternativet du egentligen har är att springa. Springa utan luft, med smärta i benen och är utsvulten. Under denna flykt är du livrädd att kliva snett och falla. Du parerar för varje rot, stubbe och stockar som du möter i skogen. Utmaningar som du i vanliga fall skulle klara av med galant, men nu handlar dessa hinder om liv och död.
Så är det att leva med ångest, en ständig kamp mot det som kommer att ta ditt liv. Du kan inte stanna, du måste vidare för annars kvävs du av ångesten. Du vet att du inte kan fortsätta som du gör, för du slits av att fly, att inte andas, att inte njuta av det som gör att livet är värt att leva. Du har inga valmöjligheter, för du vet att för samhällets skull måste du fortsätta kämpa. För du är trots här på jorden för alla andra (?). Den där björnen som jagar dig blir kanske också utmattad ibland, och du behöver inte längre springa, du kan gå snabbt ett tag. Sedan när björnen har fått ny energi så är det igång igen, att bara springa.
Alternativet att stanna upp och döda björnen finns, men du vet att du ensam har inte verktygen att besegra denna best. Du vet att om du ensam skulle kriga mot den så är oddsen inte på din sida. Men när du är i ständig flykt så har du svårt att samla verktyg som hjälper dig att ta död på björnen. De dagar då björnen är tröttare än vanligt och du har möjlighet att fixa verktyg för att en gång för alla göra slut på björnen, ja då har du inte tid! Du är hungrig, du har ont och du är trött. Du måste äta, du måste läka dina sår och du måste vila. De dagar när ångesten är under kontroll så måste du ta itu med sakerna i ditt liv som du ligger efter med. Duscha, laga mat, städa, betala räkningar, tvätta, ta hand om barnen. Sedan när/om du har hunnit med allt detta så kanske ångesten blommar upp igen. Björnen är tillbaka, vildare än någonsin, och din vilopaus är nu över och du måste springa, springa för att inte dö, igen.

Orkar inte med denna blogg längre.

Vet inte om det är för att jag mår så himla bra nu att jag inte har något att skriva. Fast det kanske vore kul för mina trogna följare att se att allt är awesome emellanåt också?

Vad är egentligen definitionen på awesome? Jag är lycklig iaf. Jag sitter ensam dagen innan julafton och har ingen älskade att dela den med. men det är okej. Jag känner verkligen det. Jag vet att när jag är redo så är jag redo. Mina drömmar är densamma men lite mer omöblerade. Jag är fortfarande inne på hus, man och barn men just nu är min prioritering jobb och träning. Sedan om någon karl skulle av någon konstig anledning ramla in i mitt förhållande under vägen så må det hända ;)

 

Tänkte egentligen bara skriva God jul och gott nytt år till er alla underbara följare. Kul att få den stöd från både vänner, bekanta men även också från helt okända människor!

 

År 2014 kommer bli mitt år. Det känner jag på mig. Helt bombis!

Ibland kan jag inte förstå vad jag håller på med. Vem är jag? Vad är det jag vill med livet? Vad tycker jag om att göra och vad är jag egentligen bra på? Är jag på rätt spår? Alla dessa frågor kommer till mig lite titt som tätt. Men sedan samlar jag mitt förnuft och inser att jag är ju den absolut bästa versionen av mig. Jag kämpar på och gör mitt bästa, så gott det går, på mitt sätt.

 

Jag har tänkt mycket på sistone, inte för att det skulle vara något nytt men nu är tankarna mer samlade än någonsin. Dessvärre vet jag inte om det är så bra. Fast egentligen. Min "hemmaterapi" har gjort mig starkare än jag någonsin varit. Jag är en annan person idag än vad jag var förr. Idag vågar jag att ta steget jag aldrig trodde jag skulle klara. Dock kan detta steg vara något jag ångrar imorgon eftersom denna styrka flaxar väldigt mycket. Ena dagen är jag stark, den andra gråter jag floder... för att mjölken är slut. Jag är en känslomänniska. Jag blandar in känslor i allt jag gör. Allt. Du har ingen aning. Idag tex fick jag en ångestkänsla. En känsla som jag visste skulle växa och göra ont i mig om jag inte gjorde något åt det. Jag fick ångest för att det var odiskat hos mig. Men nu är jag stark, så jag valde att ta ångesten och slänga den i väggen, ja och diska förståss. Jag är inte riktigt framm än. När jag är "klar"  med min resa ska jag kunna se disken i mitt kök och känna att det inte berör mig alls. Inte ett dugg. Skulle detta göra mig lat och skita i allt? Nej nej, absolut inte. Tvärtom snarare. Då skulle jag ha så mycket energi tillövers så jag vill göra sådana saker frivilligt. Ni vet den där känslan man kan ha ibland när man är så himla glad och allt går precis som man vill. Det är då man orkar göra alla de där "måsten" man har att göra. Ser fram emot den dagen. Eller har jag redan varit där? Kanske har varit där och sedan passerat. Jag har mer energi nu än tidigare. Jag orkar göra saker. Onödiga saker. Nödvändiga saker. Saker för skoj. Saker.

Nu kom jag lite ifrån ämnet. Jag ville berätta för er om att jag är känslomänniska. Detta hindrar mig något djävulst! Jag har så mycket känslor i allt jag gör att jag kan stupa i ett känslomässigt kaos ständigt! Att jag är en känslomänniska har resulterat att jag inte kan umgås med folk. Åtminstone inte allt för länge. Har ni någonsin tänkt på hur ofta jag byter vänner? Jag lessnar för jag anser att de är dåliga människor och bara vill mig ont. Haha. Kul ändå. Att jag tror att folk sitter hemma i stugorna och bara planerar hur de ska förstöra mitt liv så mycket som möjligt. Nej, i själva verket tror jag faktiskt att de inte tänker på mig något alls. Tråkigt nog förvisso, men jag måste släppa detta. "Emma, du tror att alla människor vill dig ont" - detta är något som ekar hos mig, än! Jag är hopplös!

Det jag iaf har kommit fram till angående att jag är så känslig. Vad skulle ske om jag istället för att dölja alla känslor jag har för allt och använde dem till något bra? Jag har inte funderat jätte mycket på det. Men om jag har så mycket känslor (borde vara välsignad med tanke på hur många pappskallar där ute som uppenbarligen inte har en enda känsla i kroppen) så borde jag uttrycka mig, agera eller bara vända på känslorna till något bra?

Har det blivit så här för att jag har haft så mkt ont i mitt liv? Att känslorna har blivit en börda menar jag.

Nej, egentligen inte. Jag har alltid haft enormt med känslor, åtminstone inom mig. Jag har ständigt burit på allt. Både dåliga och bra känslor (finns det dåliga känslor?) Kim, barnens far, var den första kille jag sagt att jag älskar. Denna inkluderar även mina bröder och min far. Jag har alltid varit rädd för responsen och då hållt saker och ting inom mig. När någon har gjort mig något illa så har jag inte sagt något. Iaf inte till dem direkt. Fegt. Sjukt fegt.

Men när man kraschari botten, då har man inte längre något val än att bara resa sig upp och säga "här är jag, lyssna på mig". Det går inte dölja längre. Jag har fan gått på terapi och står nu i kö för att prata med en psykolog! och allt detta skyller jag på att jag låtit det gått för långt.

 

 

Detta kanske hör lite ihop med förgående stycke. Dock så väljer jag att särskilja det eftersom det är något jag har tänkte på ganska frekvent den sista tiden.

Jag har byggt upp en jävla kontroll. För mig själv, för andra, för prylar. Jag måste har rutiner. Göra saker i viss ordning och folk måste bete sig på ett viss sätt mot mig för att det ska fungera. Skulle de börja fungera på annat sätt än vad jag anser "rätt" så ballar jag ur! Jag kan inte förstå att folk kan göra si när jag tycker att man ska göra så! Samtidigt som jag accepterar andra egenheter och åsikter. Vi alla är unika.
Detta är väldigt luddigt, låt mig ge er ett exempel.

Jag och en vän bestämmer att vi ska ses. Jag säger kl 15, vännen säger okej. När klockan är 15.01 (nej detta är inte överdrift) så börjar bli less. Var kan denna person vara? Självklart är personen sen för att jävlas med mig. Givet. Eller så är jag inte viktigt. Ja så är det! 15.10 kommer min vän. Jag blir lätt stött för denna ooooerhörda försening. Finns inga ursäkter. Absolut inte! Min vän säger "shit vilken bilkö på E14, tror det var en olycka".

Boom. Där har ni det. ett väldigt milt exempel och jag tror att många kan känna igen sig där. Förutfattade meningar kan det också deifineras under. Hur som helst. Jag sätter folk i fack, "så här ska ni vara och göra i en viss bestämd situation" Gör de inte det, jag då är de idioter. Allihop. Förstår ni hur många idioter jag har runt mig om detta skulle stämma? Självklart är det ju inte så! Bör understyrkas! De enda personerna som jag inte "kontrollerar" med tanken är mina barn. Det är just därför jag inte kan umgås med någon annan än dem. Stört. Verkligen!

 

En annan känsla jag burit på nu ett tag som jag egentligen har svårt att själv förstå. Den involverar frustration, sorg och styrka. Jag är fullt medveten vart mitt hjärta. Hos vem mitt hjärta är. Jag älskar honom. Och det är med frustration jag går och undrar vad som är fel, vad har jag gjort, vad kan jag göra och även frustration när jag inser att det är absolut ingenting jag kan göra. Det är med sorg jag måste säga adjö. Sorg att lämna den person som jag älskar mest i hela världen. Personen jag en gång litade på fullt ut. Det är med sorg som jag lämnar det och finner sedan ett stort hål i mitt bröst. Det är med styrka jag finner modet att fylla detta hål igen. Även styrka att veta att jag har det bra nu. Att detta är det bästa för oss båda. Han är inte den person jag lärde känna. Jag tror att han kommer finna tillbaka. Sinom tid. Dock inte med mig. Han hade sin chans, om och om igen. Jag är en dåre som gav dessa chanser. Naiv och kär. Men jag måste släppa taget nu. Idag. Helst igår. Jag är ledsen. På riktigt.

 

Att vara sjuk.

När någon är sjuk så måste man vara försiktig. Inte alltid för att inte bli smittad, utan på vad man gör och säger. saker och ting kan missuppfattas, förstoras. Vissa människor behöver tid, andra bara kärlek, visa behöver klara språk (jag). Vissa sjukdomar går att bota, andra inte. Vissa tar tid, vissa går att fixa på stunden. Gemensamt har de att man måste vara försiktig. Ge tid, plats, andrum eller som i mitt fall släppa det fritt.

 

 

 

Till sist bara en fråga till er läsare: Vad är det som gör att ni följer mig? Får intressant kommentarer både här och IRL så är bara nyfiken.