Vaknade av att hunden skulle ut tidigt som tusan trots att vi la oss 1 på natten. Att ha valp är som att ha småbarn. Oavsett vilken tid barnen lägger sig så vaknar de ändå galet tidigt.. så är det med min valp också. Särskilt idag. 

Hur som helst. Har verkligen tagit det lugnt idag mellan varven.  Gjort en sak i taget. Tvättat, lyssnat på musik, gått långpromenad, pysslar, lekt med syakonbarnen å lagar nu middag. Har verkligen bromsat mig själv å sagt åt mig själv på skarpen när hjärnan börjar bana iväg på vad nästa aktivitet är, och nästnästa å nästnästnästa, å nästnästnästnästa, ja ni fattar. Istället har jag levt i nuet. Och det här fungerar skapligt. Bättre än tidigare.. Har även tagit min adhd medicin både frukost å lunch bara för att orka hela dagen. Och jag har kommit långt idag innan jag kraschade. Kl är 17 å inte för ens nu är min helvete Jävla piss snus huvudvärk tillbaka. Maten är i ugnen så jag har inte så mkt jag ska göra. Men att ligga som en hjälplös lite räka i soffan resten av kvällen är inte det jag behöver. Kan sitta i soffan absolut Men inte med huvudvärk å illamående. Och jag har oxå märkt att mitt tålamod å humör är sju helveten värre. Har inte tålamod för barnen, även fast de bara ställer e fråga eller vill välja film. Jag är ett monster! Och det är okej!! Ingen mamma är perfekt. Men att ha så här varje kväll i över två veckor är fan inte humant ! 

Aja. Jag tä mer positivt. Har haft en jättebra dag idag fram tills nu. Äntligen fått träffa två av mina brorsdöttrar idag å vi har haft roligt och mysigt. Till å med våra hundar kom överens. Lycka! 

Jag kommer ringa läkaren på NPM på måndag å be om en tid ASAP! (as soon as possible , för er som int begrip). Kunde åtminstone utesluta hjärntumör å det är jag jävligt glad för. Trodde egentligen inte att det var det men har blivit orolig då jag aldrig haft sån här ihållande huvudvärk tidigare.

Jag behöver sooova.  Nej ännu bättre. Jag behöver återhämtning.. skridskor,skidor, promenad,. Simning, goda vänner etc etc. Ja Skulle även behöva ha lite sex. Det ger väl en rejäl Jävla skjuts på humöret. Beror väl på med vem såklart. Finns nog en hel del snubbar (och snubbor) som skulle dra ner mitt mående ordentligt efter jag haft sex med dem.

Fast Måns Zelmerlöw skulle nog kunna få komma å hjälpa mig att bli frisk. Mjau....

Inte nödvändigtvis för att jag skulle upp tidigt eller åka på jobbet eftersom jag både gillar tidiga mornar och mitt jobb. 

Imorse kände jag en stor sorg, nästan som ångest. Jag tog ett stort och viktigt beslut igår som gör så fruktansvärt ont i mig. Jag vet att detta beslut var nödvändigt men jag vet också att jag kommer bära på en sorg under lång tid. För mig som redan har en hel del problematik är detta något jag måste kriga mig. Att orka kliva upp, ta hand om barn, gå till jobbet och att laga mat kommer kännas tungt. Att bara ringa ett samtal eller ta en dusch kommer skapa en sån otrolig ångest för mig vissa dagar. Nu om något behöver jag mina vänner, mina barn och något roligt att se fram emot. 

Jag vet att detta går över och när jag har gått vidare kommer jag förhoppningsvis må bättre, som var hela tanken med detta beslut. 

Men fram tills dess kommer det bli mycket te, kramar och en hel del tårar.... 

Jag tror att jag har gått in i en försenad 30-årskris. Dagen innan min födelsedag fick jag också ett mindre psykbryt, men efter det så har det inte varit så mycket. Jag hade ju allt som jag någonsin har önskat mig, så jag hade väl egentligen inte något som jag saknade,
Nu däremot har jag gått in i något, om det är en 30årskris eller bara en vanlig "Emma-kris" vet jag.
Jag är som vanligt så att jag hela tiden sträver efter något mer, inte nödvändigtvis bättre, men något mer. Jag vill skapa något, bidra med något, finnas för någon etc. Jag vill inte bara vara. Jobba, laga mat, sova, upp igen. Jag vill mer. Något mycket mer. Att ta hela min semster och resa till Nepal och hjälpa flickorna där har slagt mig. Då är det bara det praktiska med barnen som måste ordnas. Jag kan inte ta med dem, men jag kan samtidigt inte vara utan dem. Jag har också fortfarande drömmen att skriva en bok, göra en film, vara med i en film, eller engagera mig politiskt ett snäpp högre. Ja ni förstår, något som gör fotspår. Jag vill finnas. Inte bara vara.
Ja, nu svänger jag ut lite. Min kris handlar inte direkt om Nepal eller om film och böcker. Nej det handlar om att jag vill ha ett tredje barn. Jag vill verkligen det. Vet inte om det är för att alla andra skaffar barn just nu, eller för att mina "bebisar" är så stora nu att jag knappt hinner se dem om dagarna då de springer till kompisar och träningar och allt vad det nu är.

Får höra att jag har mycket tid på mig. Jag är ju bara 30 år gammal. Men jag ser det inte så. Efter operationen har jag känt att min tid är knapp, att för varje dag som går så sjunker min chans att bli gravid. Vilket är sant förvisso, men antagligen så sjunker chansen väldigt lite varje dag, men any how... Mitt problem är nu att jag vill ha allt stabilt. Jag vill att det ska fungera på jobbet, hemma med hushåll, läxläsning, läggning, helger etc. Just nu lever jag bara i ett kaos. Jag känner att jag inte hinner med allt. Har pratat med flera om detta och det svar jag får då är "du måste priritera om" eller "sänk dina krav". Men det hjälper mig föga eftersom jag har sänkt mina krav så lågt det bara går, utan att jag bryter ihop. Prioriterat om har jag också gjort. Jag vet att krävs något mer, något större för att jag ska få ordning på mitt liv. Och jag har på sätt och vis redan gjort det. Jag har tagit ett stort beslut osm kommer vara oerhört tungt ett tag, men jag vet att jag har stöd. Jag vet att mina vänner finns där, min bror och mina föräldrar. Men samtidigt i detta så är jag så vansinnigt ensam. Jag är helt själv i allt jag gör.  Vilket vi alla människor är på sätt å vis. Vi är vår egna motor, och det är bara vi som kan köra, även fast vi lånar bränsle från andra.

Detta var inte det jag hade hoppas på eller det jag egentligen vill. Men det är det absolut bästa för mig och barnen.