När känslorna ständigt rinner över, hur mycket jag än öser ur det dåliga, så känner jag ibland att jag bara vill ge upp. Vad är det för mening att kämpa när jag hela tiden får nya bekymmer?

Visst så har jag känt många gånger. Förr kände jag så mest hela tiden, åtminstone några gånger per dag. Nu för tiden är det mycket mindre. Mer sällan. Jag vet inte om bekymerna har blivit mindre eller färre men jag vet att idag kan jag hantera motgångar på ett helt annat sätt.

Förr kunde jag inte ta kritik, särskilt inte när det kom från de närmaste. Idag tar jag kritiken och sedan väljer jag om jag ska ta till med det och göra en förändring eller bara skita i det. För det mesta skiter jag i det för oftast är kritiken (om jag själv ska döma) bara tomma ord för att få mig att känna mig mindre. Men det fungerar inte längre för jag är värd mer än så. Mycket mer värd än så.

Jag har i hela mitt liv tillåtit mig själv vara den där personen som har varit lite mindre, då inte bara pga min längd utan också för jag har trott på det andra ha sagt om mig själv. Idiotiskt egentligen då det oftaste var personer som inte känner mig som tog sig friheten att säga vad de tyckte om mig.

Jag har hela mitt liv fått veta att jag inte har dugit, att jag inte klarar av saker, att jag kommer att misslyckas, att ingen vill vara med mig eller att jag helt enkelt inte är lika bra som de. Men vem kan bestämma en sådan sak som vem som är mer värd än någon annan? "Alla människor har samma värde men kanske olika värde för dig". Vi alla människor är av samma "skrot och korn" som min mamma brukar säga, men vissa människor betyder ju mer för än andra. Det betyder inte att vissa människor inte har ett värde. För de har de. För någon, åtminstone för dem själva. Den personen vi verkligen ska lyssna på, ta vara på och verkligen vårda är oss själva.
Det var en person som frågade mig. "Emma, vad är det viktigaste i ditt liv?"
Mitt svar var då enkelt. "Mig själv, mina barn och min hund. I den ordningen". Klart jag blev ifrågasatt. Varför sätter du dig själv före dina barn? Men min fråga blir då tillbaka "Gör jag verkligen det?" För det jag menar är att om jag sätter mig själv i första rummet, tar hand om mig, lyssnar på mina behov, bygger upp mina styrker, bekämpar mina demoner och gör mig själv lycklig, hur blir jag då som mamma? Hur skulle de se ut om jag gjorde det motsatta? Att INTE ta hand om mig själv? Vad är jag då för mamma? Klart att man kan "feak it to you make it" och låtsas må bra. Jag tvivlar på att det kommer att hålla i längen! Sedan är det ju totalt onödigt. Vad händer när barnen flyttar hemifrån och man inte träffar dem daligen? Vad är det då som är kvar? Ett tomt skal av en själv. Jag är en kropp utan innehåll.

Jag var så. Jag gjorde allt för mina barn, struntade i mig själv. På den tiden trodde jag att jag försökte göra det bästa för mig själv också. Men jag gjorde på fel sätt. Jag försökte hitta lyckan. Lyckan i vänner, status, killar, alkohol etc. Klart jag misslyckades. Och jag misslyckades stort. Slutade med att jag istället uteslöt mina egna barn. Jag orkade inte ta hand om dem. Jag blev då en dålig mamma. I andras ögon. För jag säger inte att man är en dålig mamma när man inte orkar. Vi måste ju få ha sämre dagar också.
Skillnanden idag med då är att idag vårdar jag mig själv varje dag, varje timme och kanske till och med varje vaken minut. Jag värdesätter mitt eget liv och ser andras kritik som åsikter. Aldrig mer ska jag tillåta en annan människa få bestämma över hur jag själv ska behandla den bästa personen i mitt liv, mig själv.

Som barn blev jag riktigt sårad men framför allt besviken när mina föräldrar misstrodde mig när jag anförtrodde mig till dem. De hade ingen anledning till det eftersom jag var ett barn som sällan ljög. Jag behövde aldrig ljuga för jag skötte mig! Jag undrade hela tiden vad jag gjorde för fel när de misstrodde mig. Varför skulle jag ljuga?

Sedan häromdagen insåg jag vad det kunde bero på. Efter 28 år fick jag en liten aning om varför mina föräldrar inte kunde lita på mitt ord, när jag öppna munnen och berättade något hemligt.

Jag insåg det när min egna son kom och berättade en tung sak för mig. Jag satt mig ner med honom och sa "det är okej. Jag kommer inte berätta för någon och du bestämmer själv hur vi ska lösa detta." Detta efter jag hade pratat med en nära (och väldigt klok) vän som rådde mig att ta Gabriel på fullaste allvar. Att säga att han ljuger skulle vara det absolut största sveket, kanske värre än självaste orsaken till samtalet. När hon berättade för mig hur jag skulle hantera situationen så kom jag ihåg upplevelser från min egen barndom. När jag berättade för min pappa att jag blev mobbad i skolan och han skrattade åt mig och sa att det blev jag inte alls. Jag undrade varför han gjorde så? Jag vet idag! Att en vuxen människa säger åt en barn att det barnet just anförtodde sig om inte var sant, det måste vara det korkaste en människa kan göra! Att förminska någons känslor har jag pratat om tidigare, men detta är ju ett sätt att hoppa på någon som ligger. Lågt. Rikigt lågt.

Men återigen. Varför gör någon så? Min spontana tanke är rädsla! De vill inte tro på det barnet säger för att det är för jobbigt att ta itu med. Det har inget med barnet att göra eller om barnet ljuger eller inte. När jag var liten så ville pappa inte inse att jag blev mobbad och att han var den första som fick reda på det. Att det var han som skulle göra något åt det. Antar jag. Bara ett antagande.

Samma hände Gabriel! "nej men det tror jag inte på" "Det där låter inte som ****" "nej han överdriver nog"

Har ni någonsin hört Gabriel Ljuga? har ni någonsin hört Gabriel prata om något sånt här liknande? Hur skulle en 5 åring kunna hitta på en sådan sak?

Jag måste erkänna, jag ville inte heller tro på det! Men av en annan orsak! Det gjorde ont i mig när jag fick reda på det. Jag önskade att det inte hade hänt, för då hade Gabriel inte varit rädd. För det var just de orden han sa! Att han var rädd! Ska ett barn någonsin behöva vara rädd? Och sedan dessutom bli misstrodd? Är det så vi vill fostra våra barn? Att vara rädd är naturligt, men då ska personerna i närheten omfamna dem och säga "det kommer att gå bra, jag finns här för dig".

Barnen är det viktigaste vi har och jag tycker att vi som vuxna (inte bara föräldrlar, för vi alla vet ju att det finns ju en bra hop med idiotiska föräldrar) ska göra det vi kan för att ge dem den absolut bästa grunden. Låta barnen få känna, uttrycka sig och ta plats. Barn ska aldrig behöva känna sig lite, osynlig eller oälskad. Vi skapade dem, inte tvärtom.

Gaah! Jag är så fruktansvärt jävla glad! Just för 5 minuter sedan fick jag mailet!

"Hej Emma!