Idag brast det för mig, igen. Det blir så där ibland. Eller rätt ofta om jag ska vara helt ärlig. Idag brast det för mig när jag såg en gammal video på när barnen var 8 och 6 år gamla. De var fortfarande sams på den tiden, och de var så söta, och roliga och helt underbara. Jag har haft sån sjuk ångest över att de har vuxit upp. Att jag aldrig mer får se det där söta igen. Det gör så sjukt ont i mig. Har försökt prata med kompisar om det och det är svårt för dem att förstå för de flesta har inte barn själva. Har pratat med psykolog om det och de säger i princip att jag ska bearbeta sorgen. Vilket går åt helvete. 

För några dagar sen kom jag till insikt om varför jag känner mig tom. Jag blev gravid när jag var 20 och sen dess har allt handlat om mina barn. Att ta hand om dem, se till att de är lyckliga, se till att de blir drägliga vuxna, umgås med dem, ge gem kärlek etc. Nu är de äldre och jag har fortfarande en otroligt vikig föräldraroll, men den är inte lika aktiv som när barnen var små. När de var små var det ALLTID barnen i fokus, även fast jag pluggade eller jobbade. Nu har jag så mkt annat jag tänker på. Så då kommer barnen inte alltid i fokus, även fast jag skulle släppa ALLT om de skulle behöva mig. 

Det är svårare nu för nu känner jag att jag inte räcker till. Förr så var jag alltid hemma och såg till att de hade bra. Nu flänger jag runt på en massa annat. Jag var vansinnigt dåligt samvete för att jag inte är med barnen tillräckligt, men samtidigt måste jag göra nått för min egen del också. Men de flyttar snart hemifrån och då lär jag inte se dem alls, så därför vill jag passa på när jag har möjligheten. 

Har alltid haft som plan att skaffa fler barn. Inte för att fylla ett hål. Utan bara för att jag har känt att det är så jag vill ha det. Skaffa mig en redig karl, gifta mig och skaffa barn. Det var planen. Den planen sprack och jag kämpar med att bearbeta den sorgen, samtidigt som jag försöker hitta ny fokus. 

I dagsläget är det mycket träning, förbättra ekonomin och ta hand om min hund. Jag jonglerar alla delar i mitt liv och det går de dagar då jag inte får meltdowns. De dagar jag får meltdown är det fysiskt omöjligt för mig att få ihop nått. Jag blir liksom paralyserad, työ förstelnad i hjärnan. Utåt sätt så ser jag ut som vanligt meni hjärnan är det kaos. 

På mitt jobb på en av våra toaletter sitter ett citat uppe som säger "Det är under rusningstiden som allt står stilla" och det är något jag ofta tänker på. När det är som mest rörigt å körigt i mitt huvud, det är då jag är som minst produktiv. Det jag behöver är en paus. Hjärnpaus. Bara hjärnan får varva ner så får jag mer gjort. Låter kanske ologiskt. Men det är som en tågstation där 50 tåg står redo att åka, men det finns bara en spår. Alla tåg har tider att passa och ingen av lokförarna har någon förståelse för att någon annan också har bråttom. Alla vill väg samtidigt, alla kör och tutar och lever om. Jag är den stackars saten som står där och ska försöka få ordning på kaoset. Släng in ADHD där som gör att jag inte vet hur man prioriterar, stresskänslighet och GAD som gör att jag är ängslig för precis allt. Där står jag. Mitt i kaoset och bara glor. Folk ser mig som lat. Folk frågar mig vad jag gör med all min lediga tid, folk undrar hur det kommer sig att jag inte hinner med allt som ska göras. 

Dessa folk ser inte allt jag gör. De ser inte hur mycket jag har att göra. De ser inte att jag kämpar, lider. De ser bara resultat. eller i mitt fall uteblivna resultat. 

Det som får mig att ändå hålla mig levande är träningen och Ceasar. Träningen har jag fått in i rutin och satt högt upp på min prioriteringslista eftersom jag mår så bra efteråt. Ceasar får mig att komma ut och komma ner i varv. Detta har jag sagt tidigare. Ändå är det folk som tycker att jag borde göra mig av med Ceasar, och som säger att jag tränar för mycket. Ibland är det väldigt lätt att ge råd för snabbt, innan man har lyssnat in i hela historien. 

Om och om igen försöker jag hitta strategier som ska överlista denna problamtiska hjärna. Jag kan göra listor, scheman, påminelser, be om hjälp (blir bättre på det), och försöker eliminera hinder. I teorin fungerar det utmärkt. Men i praktiken kan det ibland bli ytterligare en grej på min to-do-list. 

Jag brukar ibland stanna upp och fundera ut hur en bra dag ser ut för mig, vad gjorde jag då, hur mådde jag, vad hände, vilka var jag med etc. 

Och svaret är enkelt: Jag tänkte inte. Jag stängde av. Eller nä klart jag tänkte, vi kan inte leva utan att tänka, men för att förtydliga: Jag grubblade inte. Jag gjorde bara det första jag tänkte på. Planerade inte framåt. Men problemet med det är att det fungerar ju bara de dagar jag är ledig eller inte har något inplanerat. Har jag saker inplanerade så blir det kaos. Som precis nu kom jag på att jag är dubbelbokad på lördag. Kuken. Fuck. Kul. 

 

När jag hade som mest saker jag vill göra bestämde jag mig för att göra saker i perioder. att jag bestämde att en månad i taget fokuserar jag på olika saker. Det gick sådär. Började med detta förra året. Då var mitt fokus träning. Att komma igång ordentligt, lära mig allt jag behöver kunna etc. Det var ett år sen. och jag fokuserar fortfarande på träning. Allt annat har fått vänta. Jag har svårt att hitta en balans. 

Skulle vilja fokusera på hemmet och få det fint där, träna hunden någon kul sport, LÄSA mer. Läser vidrigt lite just nu. Sen vill jag skriva, men det tror jag snart lägger ner, på riktigt. 

Ibland är det helt jävla omöjligt att komma på vad jag ska skriva, helt jävla perfekt när jag har som utmaning att skriva varje dag i en månad, helt jävla fantastiskt att det sker redan vid andra dagen dessutom. 

Så sitter ni på en massa fantastiska ideer på vad jag skulle kunna skriva om så dela gärna med er, men var beredd på att jag kanske kommer lägga in min egna störda version i det hela. Det är ju det som gör det speciellt antar jag. 

När jag ändå är inne på ämnet så kan jag berätta syftet med denna utmaning. Det är ganska enkelt faktiskt. Jag älskar att skriva. Fullkomligt älskar det. Det är kul medans jag skriver, det är utvecklande att utmana mig själv och ibland lyckas jag även skapa hyfsade texter. Jag kan ibland var helt hopplöst dålig på stavning, men tack vare modern teknik så kan jag lätt söka upp hur saker och ting stavas. som tex successivt, nationalencyklopedin, charkuteri eller exkurison. 

Jag hade som barn en dröm om att bli författare. Jag skrev mkt när jag var yngre, och det är nog den enda anledningen till att jag faktiskt gick från urusel på att stava till "jag förstår vad du menar" -stavning. För jag läste nästan ingenting innan högstadiet, och då läste jag bara i perioder. Tills jag började på gymnasiet och inte läste något mer än det mest nödvändigaste. Helt sinnessjukt att jag lyckades ta mig genom gymnasiet med godkänt i alla ämnen, med tanke på att jag a) hade världshistoriens sämsta närvaro b) fattade inte vad lärarna sa (mest troligen pga att jag missat så mycket) och c) var totalt jävla ointresserad. Den kurs som jag lärde mig mest av var teckenspråkkursen, för det var ju faktiskt kul. Annars kan ja säga helt ärligt att jag kommer inte ihåg ett skit. Möjligtvis matten, men fan knappt det helt ärligt. 

Jag är ett vandrande underverk som lyckas med det som inte borde gå att lyckas med! Jo man tackar! Kan skriva autografer nästa gång vi ses. Jag brukar säga att jag vill göra så lite som mööjligt, men får så mycket som möjligt utav det. Typ jobba så lite som möjligt med högsta möjliga lön. Drömmar kan man ju... 

 

 

 

Hej. 

Vill börja med att berätta att jag kommer skriva på människospråk så att båda vi hundar OCH människorna förstår. Att de säger att hunden är människans bästa vän förstår jag, men vette tusan om det är ömsesidigt. 

Nog om det. Jag har läst min mattes självbiografi och tänkte göra ett försök att recensera den. Det har inte varit det enklaste måste jag säga. Hon skriver rätt rörigt, med en del väldigt roliga inslag. Jag är dock lite osäker om hon alltid håller sig till sanningen. Det som när hon kommer hem och ser helt hängig ut, och det är TYDLIGT att hon har haft en dålig dag. Sen ser hon på mig och höjer tonläget till det mest irriterande nivån ni hundar kan förstå. Pratar med mig som hon pratar med människovalpar (valpar, heter det så? Avkomma?). Är hon fortfarande hängig eller hon glad? Svårt att säga. Hur som helst, åter till boken. 

Jag är riktigt besviken att hon inte skriver mer om mig. Jag har alltid vart centrumet i hennes liv. Nej istället ältar hon när hon var valp, och allt elände som hände då, om hanarna hon träffat genom åren. Vad har hon ens dem till undrar jag? Hon slösade verkligen bort sitt liv på hanar. Skulle skaffat hund betydligt tidigare än för tre år sedan. Men det är min personliga åsikt. 

Det som fascinerar mig i hennes sätt att skriva är att hon snabbt kan ändra fokus, det är nästan som hon skulle vara född till hund. Hon har svårt att hålla sig till en sak, byter fokus, och ibland superfokuserar hon på en enda sak. Ni hundar kan tänka er när er matte eller husse håller på att skära upp en ordentlig blodig biff, DET fokuset. Men min matte är VEGAN! Alltså fattar ni? Vegan är när man vägrar äta saker som faktiskt är gott och smakar något! Nä hon väljer gräs och tofu. Ni som inte vet vad tofu är: Vad glad för det! helt jävla oätligt. Min matte måste ha något självskadebeteende eller något. 

Jösses vad svårt det var att hålla sig till recensionen. Är inget jag vanligt vis brukar skriva. Jag skriver mest matrecensioner och kontaktannonser. 

Hennes uppväxt var ändå så där idylliskt som alla vill åt, hon är uppvuxen med hundar. Må ju va därför allt varit så föbannat bra. Däremot blev det kämpigare när hon blev äldre. Människor får ju leva betydligt längre än oss hundar, men likt förbannat väljer de att slösa bort det på skit som tv, städning och låsa in sig på ställen och springa på en sån där, vad heter det? det är som en matte som rullar. och där springer dem och springer å springer. MEN DE KOMMER JU INGENSTANS! Vad är syftet? Jösses! 

Boken blev färdig nu i julas och det verkar ändå som om hon börjar hitta sig själv. Tack och lov, för nu får jag äntligen mer tid med henne! Ja, jag måste erkänna, hon är ju rätt bra ändå, För å va människa alltså.

Nu må ja kila, har katter som ska tvättas, skor som ska vässas och grannar att jaga bort!

 

Tjingeling!