Hej. 

Vill börja med att berätta att jag kommer skriva på människospråk så att båda vi hundar OCH människorna förstår. Att de säger att hunden är människans bästa vän förstår jag, men vette tusan om det är ömsesidigt. 

Nog om det. Jag har läst min mattes självbiografi och tänkte göra ett försök att recensera den. Det har inte varit det enklaste måste jag säga. Hon skriver rätt rörigt, med en del väldigt roliga inslag. Jag är dock lite osäker om hon alltid håller sig till sanningen. Det som när hon kommer hem och ser helt hängig ut, och det är TYDLIGT att hon har haft en dålig dag. Sen ser hon på mig och höjer tonläget till det mest irriterande nivån ni hundar kan förstå. Pratar med mig som hon pratar med människovalpar (valpar, heter det så? Avkomma?). Är hon fortfarande hängig eller hon glad? Svårt att säga. Hur som helst, åter till boken. 

Jag är riktigt besviken att hon inte skriver mer om mig. Jag har alltid vart centrumet i hennes liv. Nej istället ältar hon när hon var valp, och allt elände som hände då, om hanarna hon träffat genom åren. Vad har hon ens dem till undrar jag? Hon slösade verkligen bort sitt liv på hanar. Skulle skaffat hund betydligt tidigare än för tre år sedan. Men det är min personliga åsikt. 

Det som fascinerar mig i hennes sätt att skriva är att hon snabbt kan ändra fokus, det är nästan som hon skulle vara född till hund. Hon har svårt att hålla sig till en sak, byter fokus, och ibland superfokuserar hon på en enda sak. Ni hundar kan tänka er när er matte eller husse håller på att skära upp en ordentlig blodig biff, DET fokuset. Men min matte är VEGAN! Alltså fattar ni? Vegan är när man vägrar äta saker som faktiskt är gott och smakar något! Nä hon väljer gräs och tofu. Ni som inte vet vad tofu är: Vad glad för det! helt jävla oätligt. Min matte måste ha något självskadebeteende eller något. 

Jösses vad svårt det var att hålla sig till recensionen. Är inget jag vanligt vis brukar skriva. Jag skriver mest matrecensioner och kontaktannonser. 

Hennes uppväxt var ändå så där idylliskt som alla vill åt, hon är uppvuxen med hundar. Må ju va därför allt varit så föbannat bra. Däremot blev det kämpigare när hon blev äldre. Människor får ju leva betydligt längre än oss hundar, men likt förbannat väljer de att slösa bort det på skit som tv, städning och låsa in sig på ställen och springa på en sån där, vad heter det? det är som en matte som rullar. och där springer dem och springer å springer. MEN DE KOMMER JU INGENSTANS! Vad är syftet? Jösses! 

Boken blev färdig nu i julas och det verkar ändå som om hon börjar hitta sig själv. Tack och lov, för nu får jag äntligen mer tid med henne! Ja, jag måste erkänna, hon är ju rätt bra ändå, För å va människa alltså.

Nu må ja kila, har katter som ska tvättas, skor som ska vässas och grannar att jaga bort!

 

Tjingeling!